Tillåt mig att en sista gång få påpeka hur bra jag tyckte att Kenneth Branaghs Mordet på Orientexpressen var – mig veterligen var jag den enda som beundrade Branaghs helt oironiska försök att ge Poirot en ordentlig karaktärsark i ett drama som hade någon slags större emotionell vidd än den typiska Christie-filmen. Istället verkade de flesta tycka att filmen var en helt vanlig Christie-film, om än snyggare och mer påkostad än TV-versionen – antingen är jag galen, eller så var få intresserade av att överväga filmen mer seriöst.
De recensionerna överensstämmer snarare med Crooked House, en brittisk film som verkligen är en helt vanlig Christie-film, om än snyggare och (marginellt) mer påkostad än TV-serien. Det är en till största delen heltrogen filmatisering av källmaterialet – som på svenska hette ”Konstiga huset” – och den går in för traditionen med sådan självklar förutsägbarhet att den nästan känns som en långfilmsversion av TV-serien ”Cluedo” mer än något annat.
Så vi har en döing i en stor engelsk herrgård, check. De inneboende är misstänkta och spelas av en hyggligt gnistrande stjärnensemble – Glenn Close, Gillian Anderson, Terence Stamp, Julian Sands – och alla verkar oerhört medvetna om detta. Överspelet är i det närmaste monumentalt. Huvudpersonen är en privatdetektiv (Max Irons) som har det otacksamma jobbet att agera straight man mot alla andra figurer, som gör allt för att skrocka tills de sätter i halsen eller höja på ett ögonbryn tills det ser ut som om de fått en stroke. Det är inte omöjligt att manuset har ett ”Hwww” i början av varje replik.
Produktionen verkar bygga på tanken att Christies material är så starkt att filmen inte behöver bidra med några egna överraskningar. Det är sant att mysteriet är klurigt nog – alla är misstänkta, varje karaktär har motivation som leder till en snårig skog av möjliga sanningar och villospår, och twisten i finalen är sömnlöst inbäddad i hela narrativen – men så är också Christie (som jag tidigare nämnt) en underskattad tänkare. Till någon mån kan man förstå tanken: ”Vi har det vi behöver, plus en schysst uppsättning talanger, vi kör på!” Därutöver är Crooked House genuint snygg, proffsigt och mångsidigt plåtad av en för mig okänd dansk fotograf vid namn Sebastian Winterø. Allt verkar vara på plats!
Ändå är filmen påtagligt livlös – orsaken är just för att filmen älskar sina skådespelare för mycket. I scen efter scen ser vi en fantastisk riggad sekvens, designad för att skådespelarna ska få ta ut så mycket plats som möjligt och helt dirigera såväl takt som ton. Istället för att filma scenerna och sedan ge filmen en rytm i klippningen så följer regissören Gilles Paquet-Brenner skådespelarnas stil och försöker anpassa filmen efter hur de spelar scenen. Och det tar ett tag för skådespelare att gå igenom matiga dialoger. Det vi ser är egentligen en film som inte är regisserad – vi ser filmat skådespeleri, som sedan klippts ihop. Resultatet är snyggt men oerhört monotont.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Crooked House”