Att introducera en introduktion

Att introducera en introduktion – eller: Konsten att lära sig se det vi läser i bilder.

En av de centrala idéer jag tror på är att bilder formar visuella språk – och det märkliga med den visuella literaciteten är att de flesta behärskar den utan att veta om det. Liksom med andra språk så kan många tala det flytande utan att nödvändigtvis känna till de strukturer som bygger upp det.

Film är ett visuellt språk bland många. För att förtydliga vad det innebär kan man jämföra med andra språk.

Jag har inget körkort så jag vet inte vad de här sakerna betyder. Har du ett så vet du. Det betyder att du kan ett visuellt språk som jag inte kan – i det här fallet vägskyltar och trafiksignaler.

Geometri är ett annat exempel…

… likaså rebusen, ett visuellt språk med en väldigt konkret koppling till vårt talade eller skrivna språk.

Samtidigt är bokstäver också visuella objekt, och den enda anledningen till att du vet hur A låter är för att du vet hur du ska läsa bilden A.

Den som inte kan läsa japanska tycker att japansk text ser abstrakt och visuell ut. Men det rör sig fortfarande bara om visuella objekt i ett visuellt språk – i det här fallet skriven japanska.

Seriestrippar är ett annat visuellt språk – ett som ligger mycket nära filmfoto och klippning. I det här exemplet vet vi att vi ska läsa bilden från vänster till höger, vi förstår att bilderna representerar en fiktiv situation och att ordningsföljden är kronologisk.

Låt säga att vi flyttar på ordningen:

Plötsligt läser vi en helt annan scen. Istället för att bli glad av Jons feltänkta kritik blir Gustaf sur.

En till variant ger sekvensen ett nytt tempo:

Olika saker händer när vi byter plats på bilderna – meningen med berättelsen förändras, informationen vi får ta del av förändras, och rytmen i händelseförloppet blir annorlunda.

Vad vi ser på här är i ett nötskal samma princip som filmklippning, en annan nyckelfunktion i filmspråket som alla som ser på en film kan men tar för givet.

I jämförelse med dessa exempel är film oftast ett större och mer komplext visuellt språk, vilket gör det till en konstform att vara kreativ med. Samtidigt är det otroligt hur enkelt människor i allmänhet läser av filmspråket. Ta en vanlig film-grammatisk visuell regel, som shot-reverse-shot-klippningen:

Ingenting bevisar att dessa två personer sitter mitt emot varandra och för en dialog, men eftersom vi kan filmspråket, och i det här fallet shot-reverse-shot-tekniken, är det lika självklart för oss som att ”hej då” är en avskedsfras.

Man har alltid sagt att filmen är en uppfinning som kommer att dö ut, men den har levt vidare genom generationerna. I slutändan tror jag att det är detta faktum – att vi så enkelt kan läsa bilderna – som gjort att filmen överlevt.

För att förtydliga min poäng kan vi studera några exempel.

Mission: Impossible III (2006) börjar ritch-ratch-filibom med att vi får se Tom Cruise bunden till en stol – mitt emot har han en kvinna, också bunden till en stol. En man håller i en pistol och räknar till tio – om Cruise inte säger vad han vill veta så kommer han skjuta kvinnan.

Vad pågår här?!

Tja, det är ju frågan – och vi vet att det är frågan. Vi inser att filmskaparna vill fånga vår uppmärksamhet så fort som möjligt, och eftersom det inte varit några förtexter än (vilka vi också förbereder oss för) så inser vi att detta är ett intro, en prelud som ska vattna våra munnar och ge oss en känsla för vad för typ av film vi är på väg att se.

Dessutom förväntar vi oss att scenen vi ser på rent kronologiskt kommer från en senare punkt i filmen (förmodligen från berättelsens slut), och att filmen vi ska se kommer att leda fram till, eller åtminstone förr eller senare komma till, den här scenen.

När förtexterna sedan börjar får vi en känsla av förväntan, eftersom vi lämnas hängande i en cliffhanger, samtidigt som vi kan spara scenen i vårt minne och veta att vi kommer få svar på den senare.

Vad de flesta inte vet är att det finns en term för detta – det kallas för ett cold open. Ett ”cold open” är ett till exempel på en (egentligen inte självklar) narrativ teknik som de flesta kan läsa av utan större problem. Vad som kanske inte framgår på en gång är orsaken till att vi kan läsa av det; traditionen kommer från TV-serier, vars avsnitt klassiskt sett börjar med en inledning som gör att vi ska stanna kvar vid burken och inte byta kanal när vinjetten börjar.

Vem kan till exempel glömma ”gummimannen”…

… i ett av de bästa, tidiga ”Arkiv X”-avsnitten?

De med lite extra kunskap kan i M:I 3 notera att J.J. Abrams regisserat filmen, och att Abrams också slog igenom som upphovsman till TV-serier som ”Felicity” och ”Lost” – det kommer därför inte som någon överraskning att han använder narrativa grepp från TV-serier i sina filmer.

Detsamma gäller för öppningsscenens klassiska situation – scenariot med hjälten bunden till en stol, och skurken som räknar till tio, är förmodligen igenkännbar för de flesta. Det är en TV-tradition att använda så breda klichéer som möjligt, också för att ingen ska bli alienerad och stänga av. Just den här klichén – eller låt säga traditionen – vet vi hör hemma i äventyrliga underhållningsfilmer med tydliga hjältar och skurkar. Ingen har lärt oss det här – filmerna i sig har lärt oss:

Goldfinger (1964).

 Halloween III (1982)

Hämndens natt (1916)

Bara i det här enkla exemplet kan vi se hur vi på en sekund läser av komplicerade saker, vars samband vi tar för givet. När vi sätter oss ner för att se på en film, även den enklaste lördagsunderhållningen, så börjar vi genast beta av ett oändligt antal komplexa processer som vi tidigt lärt oss utan att tänka på det.

Det finns därför tusen fler exempel att visa, men det som är viktigast att veta är att filmtittande (dvs filmläsning) är en komplicerad praktik som utvecklas på olika sätt i olika tider – vissa filmspråkliga regler och konventioner glömmer vi kollektivt bort (vilket vi ska se i del två av denna text) och andra kan vi helt enkelt ha missat. I slutändan handlar det bara om vad våra hjärnor lär oss.

För att illustrera det här kan jag visa vad som förmodligen är min tidigaste filmupplevelse – det är en sekvens ur Bamse och sjörövarna, en av de klassiska (och extremt sparsmakade) TV-versionerna av Bamse.

Vargen lurar i buskarna

Och lurpassar sedan på Lille Skutt

Därefter fångar han honom i en säck…

Men Lille Skutt (i säcken) rymmer…

… varpå Vargen jagar honom.

Jag måste ha sett den här filmen när jag var extremt liten, för bilderna har fastnat i min hjärnbalk och finns liksom i nervsystemet – jag kan minnas dem vilken tid på dygnet som helst, i vilken situation som helst.

Anledningen till att jag minns just den här sekvensen (och anledningen till att jag vet att jag måste ha varit mycket liten när jag såg den) är för att jag inte förstod den när jag första gången såg den. Det är självklart, för nästan vem som helst, att Vargen fångar Lille Skutt i säcken. Men när jag såg scenen som liten kopplade jag inte kontinuiteten. Jag förstod att Vargen var i buskarna när jag såg den bilden. Jag förstod att Lille Skutt hoppade fram när jag såg den bilden. Men när Vargen jagade en hoppande säck så såg jag bara Vargen som jagade en hoppande säck. Att Lille Skutt var i säcken var en abstraktion jag inte behärskade som två-treåring. Jag såg bara olika bilder som avlöste varandra.

Detta faktum – att filmspråk är ett visuellt språk, och som alla andra språk något vi lär oss kognitivt – är viktigt att komma ihåg i de kommande texterna, särskilt när vi pratar om stumfilmer och andra filmer gjorda i eror vars språk glömts bort.

Fortsättning följer

FREDRIK FYHR