Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

… och sen var ingen kvar (1945)

mästerverkfont

Alla älskar en bra thriller, men det är något som jämt ska hålla på och skeva när Agatha Christie filmatiseras – det tycks råda något slags ”Odd Man Out”-syndrom.

Redan till att börja med har vi den underliggande klyschan om att ”boken var bättre”, och Christies fans lär ha den på standby innan de går in för vilken Christie-filmatisering som helst. Resterande medlemmar av biopubliken är bara ute efter en mysig stund, och om de får det så är de nöjda nog och det skulle inte falla dem in att gå ut och skriva en recension. Slutligen har vi de mer högnästa cineasterna, för vilka Christie är glorifierad fulkultur till att börja med, och inget man behöver ödsla sina små grå celler på.

Det är egentligen märkligt att thrillergenren, som ju är så älskad, inte har en nördigare skara teknofilfans där ute någonstans. Det krävs en jäkla massa hjärna, både på bok och i film, för att skriva ihop en bra mysterieintrig. Christie är med rätta ansedd som drottningen av genren – jag skulle säga att hon var snudd på genialisk – men filmatiseringarna möts aldrig med vördnad. De flesta håller nog med om att det finns en outtalad machokultur i de flesta filmer som görs, men ännu mer outtalad är kanske den machokultur som finns inbäddad i sättet vi ser på film.

En whodunnit påminner ju till någon mån om en skvallrande syjunta, där vi tjuvkikar på saker vi inte har att göra med och vädrar ut våra teorier för kamraten, och Christies värld är också feminint kodad i övrigt – här finns romantiska sidointriger, en pittoresk överklass, fjompiga militärmän, stiliga lammkött till män och förstås fåfänga detektiver.

Det här har legat och skavt i bakhuvudet på mig ända sedan jag såg Kenneth Branaghs enligt mig ljuvliga tagning av Mordet på Orientexpressen – som för tillfället ligger i limbot mellan bio och VOD – och tvingades inse att också jag själv förbisett min kärlek till Christie. Varför har jag velat se Sidney Lumets film från 1974, eller den jämförbart lysande Döden på Nilen (1978), som ”guilty pleasures”? De är mycket skickligt gjorda filmer, inte bara för att Christies förlagor är så snåriga utan för att de lyckats organisera dem, och presentera dem, på så elegant cinematiska sätt.

Kronjuvelen av alla Christie-filmatiseringar är René Clairs … och sen var ingen kvar. Det har också varit en film jag sett flera gånger och alltid älskat, men på något sätt utgått ifrån varit ett mindre minnesvärt bidrag till filmhistorien.

När jag nu såg om filmen igen, med dessa groende revisionisttankar, slog den mig som en av de mest underskattade pärlorna ur Hollywoods gyllene era. Det är en fantastiskt läcker film, inte på grund av hur trogen den är Christies bok (vilket den både är och inte är) utan på grund av hur den kopplar berättelsen till traditioner ur filmhistorien.

Christies bok, utgiven 1939, handlar om tio främlingar som kallas till ett hus på en karg, öde ö, av en mystisk avsändare som kallar sig U.N Owen. På plats möts de av en grammofonröst som förklarar att de var och en har en död hund begraven – de har nämligen, menar den ovänlige (och frånvarande) värden, kommit undan med något form av mord. Mot alla odds börjar de därefter kola vippen, en efter en, enligt instruktionerna från en gammal barnramsa om tio små indianer** som en efter en dör.

Romanen har med rätta kallats för Christies signatur-mästerverk – den är närgången, mörk, suggestiv och litterärt sätt helt sakligt och realistiskt gestaltad. Vi får använda fantasin för att föreställa oss en verkligt trogen filmatisering – det skulle vara en becksvart film noir, infernaliskt spännande men också närapå apokalyptisk i sin verkan. Räkna inte med något solskensslut.

Vissa av Christies fans brukar klaga på att … och sen var ingen kvar har en för humoristisk och lättsam approach, men det ska inte missförstås som att man fegat ut. Galghumoristiska berättelser om främlingar som råkar samman i läskiga hus var faktiskt en helt egen subgenre, infernaliskt populär framför allt under 1920- och 30-talet, och åtminstone så tidigt som 1922, då John Willards svarta fars ”The Cat and the Canary” hade Broadway-premiär. Den filmatiserades fyra gånger (mest minnesvärt 1927 och 1939, med den svenska titeln En fasansfull natt i båda fallen) och fick en mängd spinoffs, från Batman-föregångaren Flädermusen (1926) till James Whales The Old Dark House (1932), eventuellt genrens klimax; ”the old dark house movies of old dark house movies”.

Mer än att vara en Christie-trogen film är alltså … och sen var ingen kvar lite mer av en ”throwback” till den populära subgenren som vid det här laget, år 1945, låg och slumrade till hälften bortglömd i folks medvetanden.

Därutöver har filmen en annan kvalité: Den regisserades av René Clair, en fransk regissör som började sin karriär som dadaist i det Parisiska avantgardet på det tidiga 1920-talet och som innan flytten till USA gjorde smått revolutionerande tidiga ljudfilmer i början av 30-talet, vilka hjälpte omvärldens regissörer att tro på ljudfilmens möjligheter.

Liksom många klassiska franska regissörer utvecklade Clair tidigt en känsla för magisk realism i eleganta komedier som på subtila sätt var präglade av freudianska oroligheter. … och sen var ingen kvar är inget undantag – det är en film som ser förrädiskt enkel och sparsmakad ut, och den går i en muntert förenklad Hollywood-stil (om än präglad av brittisk humor), men det finns något absolut drömskt i allt som händer.

Detta eftersom Christies grundintrig kan anklagas för att vara hemskt långsökt – i bokform fungerar den egentligen bara för att vi vet att vi läser just en pusseldeckare, där författaren med flit anordnat ett stort maskineri som bara avslöjas steg för steg (strunt samma om det är helt trovärdigt eller inte).

Film är som bekant mer direkt – vi ser det märkligt kusliga huset på den karga ön, där vågorna mordiskt kastar sig mot klipporna. De tio främlingarna anländer i en roddbåt, styrd av en glad fiskargubbe som äter (vad som verkar vara) en väldigt äcklig macka. Hur kom de dit? Vad gör de där? Går det att föreställa sig att de överhuvudtaget existerat, i någon slags verklighet, innan just denna stund?

När de bekantat sig för varandra händer en annan konstig sak – de introducerar sig för varandra genom att titta in i kameran och oavsiktligt tilltala publiken. Det är inte helt ett meta-skämt, för figurerna verkar inte själva veta om att vi tittar på dem, men det är nog för att Clair ska rubba den diegetiska balansen och vagga in oss i en knepig obehagskänsla – är det rädsla vi känner, spänning? Kanske är det bara känslan av att vi upplever en fantasi som inte helt sitter fast i sina gängor – samma oro vi har när vi drömmer. Känslan av att något inte riktigt är som det ska, och att något annat än vår egen vilja bestämmer vad som ska hända.

Clair skapar liknande effekter när han skalar ner karaktärerna till noggrant avrundade karikatyrer. Flera okrossbara skådespelare gestaltar sina roller, och de gör det lika ypperligt som fullständigt serietidningsartat. Mest iögonfallande är de gamla stötarna – Walter Huston som den supande doktor Armstrong, den legendariske C. Aubrey Smith som den mycket vemodigt föråldrade general Mandrake och den ljuvlige irländaren Barry Fitzgerald som den uggleliknande domaren Quinncannon – medan de kvinnliga figurerna är de svala pjäserna, en kanske-god-kanske-ond-femme fatale med det kniviga namnet Vera Claythorne (June Duprez) och en sadistisk gammal tant (Judith Anderson). Den Orson Welles-liknande Louis Hayward spelar Philip Lombard, vår eventuelle hjälte, som tvålfagert charmar sig igenom varje scen, medan den fantastiskt underskattade that guy-skådisen Mischa Auer, som en excentrisk rysk prins, och Roland Young som den (såklart) extremt stiff-upper-lip-torra betjänten William Blore (uttalas Blååååår), utgör något liknande comic reliefs.

De är alla stereotyper, hursomhelst, men inte överdrivna – snarare väldigt exakta. Vi förstår vilka de är nästan innan de öppnar munnen, och vi kan snabbt lära oss hur de tänker. Oundvikligen måste vi också själva föreställa oss hur det skulle vara att vara en av de misstänkta på ön (om det nu inte är så att det verkligen lurar en U.N Owen ute på ön någonstans, en gäckande möjlighet som går igen så sent som i Scorseses Shutter Island) och vi måste ohjälpligt placera oss själva i situationen. Men det finns, samtidigt, något kallt och avvisande i figurernas ihåliga ytlighet – de är figurer, inte människor, och när Clair blandar Christies hook med fantasin uppstår en av många kallt-på-varmt-effekter.

Jag skulle inte drömma om att berätta vad som händer i filmen – särskilt om du inte läst boken, då jag faktiskt vill tipsa dig om att se filmen först. I boken finns, om man vill, den ”riktiga” versionen av just den här berättelsen – där är varje andetag eventuellt ditt sista, pakter smids i mörkret hit och dit och snaran dras åt för varje ”indian” som tas av daga. Clairs film följer visserligen de mest väsentliga intrigutvecklingarna, men upplevelsen är inte lika avgörande subjektiv.

Vi är snarare vittnen till ett surrealistiskt skådespel – inte på grund av några visuella effekter eller hallucinogena montage (saker som ”surrealism” för tankarna till idag) utan surrealism i en mer traditionell bemärkelse, i kontrasten mellan det verkliga och kännbara och det märkliga och omöjliga, i den absurda lekfullheten i figurerna (som borde vara vettskrämda men som finner sig relativt kolugna inför sin absurda sits) och även i en sådan sak som dundrande åska, våldsamma vågor och någon som visslar en oskyldig melodi någonstans ute i den mordiskt svarta natten.

Det är svårt att förklara den subtila tonen av obalans som Clair får fram – vi vaknar aldrig riktigt ur drömmen, även om vi verkar öppna ögonen ibland och konstatera att vi ligger i vår säng. Den putslustiga galghumorn kulminerar i en upplösning som tar en annan väg än vad Christies bok gör. Jag ska erkänna att det tar ett par omtittar för Christie-fans att acceptera vad som verkar vara ett klassiskt utfegat Hollywood-slut från 40-talet (och som praktiskt taget också är det). Tänker man på hur filmen är Clairs lika mycket som Christie kan man dock se, tror jag, hur den går mot denna punkt redan från början. Någonstans måste trycket släppa, och vi måste få tillåtas att vakna upp ur mardrömmen och skratta åt hur dumt allt verkade.

Men kärnan i surrealismen som rörelse var just denna olustighet, denna känsla av att ja men något märkligt hände verkligen där, och att det ligger kvar och pyr någonstans även när vi tror att vi lägger det bakom oss… Clair skulle förstås säga att det blir kvar i vårt pressande undermedvetna, liksom de saker vi gjort (och de sidor vi har av oss själva) som vi inte vill erkänna.

Och det är där – i skräcken för att våra livslögner ska klättra upp ur vårt undermedvetna och bita oss i nacken – som filmen förstås har sin alldeles särskilda koppling till den psykoanalytiska surrealismen. Den skämtsamma tonen är i förlängningen en slags ihålig parodi på sättet vi vill skämta bort våra mörkaste sidor. Men det där huset blir kvar, någonstans inuti oss, liksom de dåd som vilar i det förflutnas landskap. Ett som bara finns kvar i våra samveten och därefter i våra mardrömmar.

FREDRIK FYHR


**PS.

När Christies bok gavs ut år 1939 hette den ”Ten Little Niggers” i Storbritannien – redan 1940 döptes den om till ”And Then There Were None” i USA medan den i Sverige hette ”Tio små negerpojkar” ända fram till en nyutgåva år 2007. Denna film har dock alltid hetat And Then There Were None/… och sen var ingen kvar, även om ytterligare en version från 1974 (en eurogrötproduktion med den tyska originaltiteln Ein Unbekannter rechnet ab) hette Tio små negerpojkar på bio i Sverige.

Jag var säker på att jag skulle komma in på den här prekära kontexten i recensionen, men det verkar som att jag inte hittade en ingång. Kanske för att det är relativt okomplicerat – liksom det föreslås i denna relevanta text ser jag ingen anledning att använda ett kategoriskt förtryckarord annat än metaspråkligt, och det är ingen hemlighet att rasism varit alltför okomplicerat i alltför lång tid.


<- Terje Vigen.
-> Fucking Åmål.


… OCH SEN VAR INGEN KVAR

And Then There Were None. 1945 USA svartvit 35mm 1.37:1. Regi: René Clair. Manus: Dudley Nichols, efter Agatha Christies roman. Producent: René Clair. Skådespelare (fullständig rollista): Barry Fitzgerald, June Duprez, Louis Hayward, Roland Young, Walter Huston, Richard Haydn, Judith Anderson, C Aubrey Smith, Queenie Leonard, Mischa Auer, Harry Thurston. Foto: Lucien N. Andriot. Klippning: Harvey Manger. Musik: Mario Castelnuovo-Tedesco. Scenografi: Ernst Fegté, Edward G. Boyle. Kostym: René Hubert. Produktionsbolag: Popular Pictures Inc (Rene Clair Productions). Distribution: Fox (AB Fox Film) (35mm, 1946), Rosenbergs Filmbyrå AB (35mm, 1978). Kategori: Bred thriller av pusseldeckarvariant (byggd på berömd bok), 3/5-aktstruktur. Genre: Thriller med inslag av komedi och romantik, vagt minimalistisk i stil samt därmed i ton präglad av magisk realism och klassisk surrealism. Premiär: 31 oktober 1945 (USA). Svensk premiär: 3 september 1946.

Omdöme: Tekniskt sett konventionell thriller av brett slag som blir unik på grund av ett subtilt och säreget hantverk – dels underlaget (en briljant narrativ konstruktion), men också utförandet, vilket blidkar mainstreamtraditionen in absurdum med vagt parodisk romantik och perfekta karikatyrmålningar, samtidigt som den placerar sig i en sardonisk subgenre (old dark house-genren) som får drömska kontraster genom ett realistiskt och ibland kargt naturalistiskt foto, en kvalité som i sin tur blandar sig med den realistiska förlagan vilken i sin tur får en twist genom den (mer) romantiska, surrealistiska och vagt satiriska berättarstilen.

5 svar på ”… och sen var ingen kvar (1945)

  1. Pingback: Storstad (1948)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *