Man tänker automatiskt att viktiga filmer är bra filmer, och att dåliga filmer är filmer som ingen behöver se. De gröna baskrarna utgör ett märkligt undantag i filmhistorien – ingen behöver kanske se den, i och för sig, men det är en av få dåliga filmer som är ”viktiga”.
Den är viktig eftersom den sammanfattar, bättre än någon politisk expert eller historiker skulle kunna, det övermod och den okunskap som möjliggjorde USA:s involvering i Vietnam. Filmen var en renodlad propagandafilm, och den gjordes av John Wayne och Ray Kellogg för att vända opinionen. Det makabert komiska med filmen är att de inte lyckas presentera någon poäng – det är logiskt att John Wayne går i täten för ett amerikanskt krig, vilket som helst, men inte ens en krigets försvarare som han lyckas alltså formulera en idé med krigsföringen. Den som letar argument för kriget når här alltså en slags tom vändzon, som det sista tomma rummet i en lång korridor full av tomma rum – inget här, inget där. Ingen som ser De gröna baskrarna skulle kunna få för sig att det finns någon som helst mening med Vietnamkriget – det finns inget att propagera för. Det är en fascinerande hyllning till ingenting alls.
Senare skulle den cinematiska representationen av Vietnam förstås bli synonym med en slags romantisk apokalyps – mest uppenbart i Coppolas Apocalypse Now (1979) men till olika grader i Deer Hunter (1978), Plutonen (1986), Full Metal Jacket (1987) och så vidare – men annat än ett par dokumentärer var kriget ofilmatiserat år 1968.
Wayne, som föga förvånande var den typ av republikan som reflexmässigt stödde vilket krig som USA än tog sig an, ville göra en propagandafilm som skulle vända opinionen och utvecklade därför De gröna baskrarna som ett projekt i stil med 1940-talets andra världskriget-filmer, med western-liknande scenarion där en pluton godingar lekte cowboys och indianer med ett gäng ondingar och höll brandtal om den fria världen. Nazister byttes ut mot FNL, helt utan någon vidare ideologisk dimension (skurkar som skurkar!), även om filmens Vietnamesiska djungler ter sig mystiskt västerländska (filmen spelades in i Georgia och inget ser ut att vara Vietnam).
Wayne skulle senare försöka släta över projektet genom att påstå att avsikten med filmen var att hylla specialtrupperna, och soldatlivets allmänna geist, vilket får anses vara ett dåtidens försök att sprida ”fake news”. Det Wayne gör i filmen, där han har huvudrollen som en överste, är praktiskt taget bara att gå omkring och göra godtyckliga poänger om varför kriget är viktigt (även om han inte har några argument). För att hamra in budskapet är intrigen baserad kring en skeptisk journalist (David Janssen) som, efter att ha upplevt ”fasorna” i första hand, är dömd att ändra uppfattning om kriget. Återigen finns ingen som helst motivation där – vad trodde han att han skulle få uppleva? Och varför ändrar han uppfattning? Det är som ett trolleritrick för idioter, där ingenting hänt annat än att en rökbomb gått av på scen.
Känslan av 40-tal är påtaglig från första stund, när Wayne ett möte med ett par andra militära män – alla har uniformer och går igenom militära mål på kartor, ni vet, briefing as usual. När journalisten kommer in i bilden visar Wayne att fienden har kinesiska gevär – implicit antar jag att han syftar till värdet av att bekämpa internationell kommunism, men naturligtvis sägs inte det rakt ut, för det skulle innebära en diskussion och John Wayne är inte mycket för att teoretisera. Det var allt enklare tider när megalomana galningar invaderade andra länder och rakt upp och ner sa att de ämnade ta över världen.
Hursomhelst, de sticker ut i ”fält” varpå vi träffar en busslast klichéfigurer som har en sådan där tvålfagert gemytlig stämning – stämningen här är tagen ur någon gammal icke-animerad Disneyfilm från 50-talet, och inte för inte springer en vietnamesisk pojke (med hund!) omkring och är solskensmaskot åt filmen. Det sentimentala tugget pågår mellan två centrala krigsscener – båda mer eller mindre identiska till slutscenerna i dåtidens Bondfilmer eller eskapistiska fantasier á la 12 fördömda män (också 1968). Ibland hittar de nordvietnamesernas dödsmördarfällor ute i den mellanamerikanska skogen (förlåt, den vietnamesiska djungeln ska det vara) och de påminner påfallande mycket om mekaniska skapelser ur lustiga huset.
Då och då dör folk, förstås, varpå Wayne allvarsamt får skänka en tilltänkt tung, moralisk andakt åt procedurerna, och eftersom filmen tekniskt sett inte är speciellt våldsam får han själv förklara hur Viet Cong lemlästar och torterar sina offer – innehållet är lika subtilt som sexakterna i en porrfilm, men inramningen påminner om lägereldsberättelser om Bigfoot, allt som saknas är marshmallows. Alla är hela och rena och verkar ha det väldigt bekvämt – då och då känns det inte som en krigsfilm utan mest som en ovanligt fartfylld fiskesemester.
Hela filmen är skev på det sättet, och det är fascinerande tydligt hur disträ och okunnig den är om kriget den försöker berätta om. Liksom många var Wayne blind och döv inför faktumet att Vietnam var en helt annan konflikt än den som pågick globalt på 1940-talet, men han kunde väl inte bara sitta och titta på när soldater kom hem från kriget och fick möta spott och spe av förbannade hippies. Man kan undra om den här filmen fick en pollett att trilla ner även för honom – den spelades in före den massiva Têt-offensiven, vilken var den slutgiltiga propplösningen för krigets impopularitet, men vid det laget filmen kom ut ansågs kriget ”ovinnbart”.
Filmen blev en succé – förmodligen för att både krigsfilmer och John Wayne sålde biljetter – medan filmens kritiker upplevde vinterkräksjuka (jag gillar särskilt hur Renata Adler i New York Times kallade filmen, kort och gott, ”vidrig och galen”). Det går att spekulera i filmens eftermäle – kanske det går att se som en retroaktiv Rambo-prequel, eller den typ av sinnessjuka ”vi ska försvara oss även när vi blir skurkar”-logik som präglar dagens korrupta Americana, där en sådan som Donald Trump röstats in i Vita huset av väljare som ändå inte bryr sig. Stanley Kubrick kan ha profeterat något liknande i Full Metal Jacket, hans mestadels satiriska Vietnamfilm som på många förbluffande sätt liknar De gröna baskrarna (och i ”The Short Timers”, kortromanen som filmen bygger på, sitter soldaterna och skrattar åt De gröna baskrarna på bio, ett fenomen som också lär ha byggts på verkliga iakttagelser).
Men, som sagt, det mest iögonfallande med De gröna baskrarna – förutom dess okunskap och den bisarra gung ho-kontext den ger ett krig som alla visste var alltför verkligt och omytiskt – är dess fundamentala brist på idé. Det är en film full av ädelmod men utan orsak, utan något att vara nobel över. För en modern publik är den förmodligen långtråkig – inget årtionde är mer delat än 60-talet vad gäller filmer som antingen är tungfotat gammaldags eller innovativt nyskapande, och den här faller helt klart in i dinosauriekategorin – men även sedd med historisk empati är den oduglig, såväl i sin generiska action som i dess absurda kärna.
Eller icke-kärna, rättare sagt. Det vi ser här är en romantiserad krigsmaskin som är så fri från motivation att den bara utstrålar galenskapen hos den som inte har en aning om vad han håller på med. Ingen annan film visar lika tydligt hur ohållbara Hollywoods filmhjältar är när de tas ut i dagern, och ingen annan film – inte ens storverken som gjordes på 70- och 80-talet – visar hur kategoriskt fel, eller åtminstone tanklöst, Vietnamkriget var. Det är ett högljutt svar utan fråga, ett storslaget tankefel på miljondollarbudget, och en krigsfilm som historiskt sett är viktigare än många bättre.
FREDRIK FYHR
De gröna baskrarna är del av 2018 års retrospektivserie.
DE GRÖNA BASKRARNA
The Green Berets. 1968 USA 142 min. 35mm färgfilm 2.35:1. Regi: Ray Kellogg, John Wayne, Mervyn LeRoy (okrediterad). Manus: James Lee Barrett efter romanen av Robin Moore. Producent: Michael Wayne. Huvudsakliga skådespelare: John Wayne, David Janssen, Jim Hutton, Aldo Ray, Raymond St. Jacques, Bruce Cabot, Jack Soo, George Takei, Patrick Wayne, Luke Askew, Irene Tsu, Edward Faulkner, Jason Evers, Mike Henry, Craig Jue, Chuck Roberson, Eddy Donno, Rudy Robbins, Richard ’Cactus’ Pryor. Foto: Winton C. Hoch. Klippning: Otho Lovering. Musik: Miklós Rózsa. Scenografi: Walter M. Simonds. Kostym: Jerry Alpert. Produktionsbolag: Batjac Productions. Distribution: Warner-Tonefilm (35mm, 1971), Warner-Columbia (35mm, 1974), Warner Bros (DVD, 2010). Kategori: Bred krigsfilm/äventyrsfilm i eskapistisk stil, 3/5-aktsstruktur med två centrala set pieces (peripeti, final). Genre: Äventyr, action, krig, generellt eskapistisk serietidningsestetik. Premiär: 4 juli 1968 (Atlanta, Georgia). Svensk premiär: 20 oktober 1971.
Omdöme: Tekniskt professionellt men alltigenom opersonligt gjort och aldrig övertygande krigsäventyr i mekaniskt upptinad 40-talsstil – en heltäckande oförståelse för konflikten den handlar om gör att filmen saknar kärna, ger äventyrligheterna en oavsiktlig barrock kontext och en stor meningslöshet som går rakt emot allt tilltänkt patos.
Ett svar på ”De gröna baskrarna (1968)”