Här har vi en originell pitch! Fyra mammor, vars enda koppling är barnen som går i varandras förskoleklass, bestämmer sig för att gå ihop sig för en harmlös, ”fun mom dinner”.
Men vänta, måste de bjuda Kate (Toni Collette)? Några av mammorna är oroliga eftersom hon ju är så neggo!
Det visar sig att Kate gillar att röka marijuana ibland och hon vågar sig på att lite krasst konstatera att vardagen kan vara rätt stressig och att ungar kan vara rätt så sjukt jobbiga att ha att göra med. Överlag gillar hon att ta saker för vad de är och, ja, ni fattar, så himla neggo juuue!
Varifrån Toni Collette fått inspiration till den här rollen är kanske inget mysterium. Med tanke på att hennes karriär började med rollen som naiv-men-älskvärd, i kärleken lycksökande tjej i Muriels bröllop (1994) så finns det något dystert över hur linjen fortsatt. När fastnade hon i rollen som ”trött mamma”? Kom nu ihåg att Little Miss Sunshine var tolv år sedan. Sjätte sinnet, håll i er, nästan tjugo!
Så mammamiddagen börjar rätt stelt, för Kate är ju ett neggo som särskilt Melanie (Bridget Everett) stör sig på. Melanie är ju en get together-person som tycker det är viktigt att engagera sig i hem och skola samt sociala aktiviteter, familjer emellan… alla är välkomna-tjejen! Ja, alla utom Kate, då.
Naturligtvis vänds osämjan till vänskap, mammorna emellan, och det sker under en sådan där tilltänkt vild natt.
En av dessa tre saker händer på middagen:
A. De röker på och börjar tramsa sig tillsammans.
B. Någon blir för full och börjar flörta med servitören.
C. De blir osams och börjar slåss, kastas ut ur restaurangen och skrattar sedan åt varandra.
Jag försöker inte skämta här. Svaret är A, men det hade kunnat vara vilket av dessa tre. Filmen förlitar sig på skådespelarnas karisma, och det finns en del sådan – Molly Shannon spelar den tredje mamman och den sympatiska Katie Aselton har en typ av huvudroll – men i övrigt lider filmen av ett centralt motorstopp.
Somliga skulle kalla detta för en död film, förutsägbar på grund av sin hyggligt professionella hantverksmässighet. Själv tycker jag ändå att det är ett plus att filmen är schysst spelad och okej gjord tekniskt – som denna är – för annars får man verkliga cinematiska avkastningar som Moms Night Out och onödigt jubelidiotiska slarvsyltor som Rough Night (sa jag förresten att det gjorts ett par sådana här filmer redan?).
Med det sagt snor också Fun Mom Dinner från dessa filmer lite grann som man snor snittar på ett mingel. Good girl får vara lite bad girl, bad girl visar sina good sides – och den lyckade tjejen (Aselton) har en sådan där flört med Den Möjliga Otroheten. Manuset är lite grann som en förkylning – den har gått runt ett tag.
Vi har till och med en halvt meningslös sidointrig om ”mansmiddagen”, ni vet, där kvinnornas respektiven sitter för sig själva och försöker vara ”moderna män” genom att testa ölsorter. När vi klipper tillbaka till kvinnorna kan vi förvänta oss slow motion-montage från Bad Moms så att vi vet att De Verkligen Har Kuuuul.
Till den mån Fun Mom Dinner har någon egen karaktär så är det i sin vilja att vara Inte Helt Utspårad sådär som många av dessa andra filmer har velat vara – överväger man dialogerna kan man konstatera att karaktärerna är lite mer normala, deras problem lite mer realistiska. Tro det eller ej men jag tror inte att någon bajsar eller kräks (åtminstone inte i bild) här.
Det hade varit kul om det hade funnits något mer än bara ”inte för mycket”. Som det är nu trycks all potential ner under mattan av förutsägbart filmskapande och det vi får är en sömnig utekvällskomedi som aldrig riktigt vaknar till och får för sig att vara rolig eller festlig. Den är ungefär som andra filmer i samma stuk, fast den är mindre (snarare än mer) av samma sak. Tar man bort ”Fun” ur titeln får man det komiskt platta Mom Dinner, men det hade faktiskt varit mer korrekt. Så himla ”kul” är det inte, och av någon konstig anledning är det en del av poängen.
FREDRIK FYHR
FUN MOM DINNER
2017 USA 81 min. färgfilm, codex (DCP). Regi: Alethea Jones. Manus: Julie Rudd. Producent: Andrew Duncan, Alex Saks, Naomi Scott. Huvudsakliga skådespelare: Katie Aselton, Toni Collette, Bridget Everett, Molly Shannon, Adam Scott, Rob Huebel, Adam Levine, Paul Rust, Paul Rudd, Leigh Dunham, Patrick Brammall, Sam Lerner, Evan Crooks, Kathryn Prescott, Jaz Sinclair, Hart Denton, John Early, David Wain, Marsai Martin, Sean James Murphy, Jessie Ennis. Foto: Sean McElwee. Klippning: Jon Corn. Musik: Julian Wass. Scenografi: Tracy Dishman. Kostym: Allyson B. Fanger, Heather Pain. Produktionsbolag: Gettin’ Rad Productions, June Pictures, Voltage Pictures. Distribution: Noble Entertainment. Premiär: 27 januari 2017 (Sundance). Svensk premiär: 22 januari 2018 (DVD, VOD).
Omdöme: Kommersiell vuxenkomedi i bruksstil; OK formellt och tekniskt men all tematik och stil är undertryckt för en fadd, anonym och opersonlig varken-eller-karaktär.
Ett svar på ”Fun Mom Dinner”