Zombiefilmen har nu nått en ny nivå av förruttnelse. I snart tjugo år har genrens gudfader, George A. Romero, plagierats och vanhelgats utan att han själv fått en spänn för det – ett hån som manifesterats bäst i den oöverskådligt framgångsrika såpan ”The Walking Dead”, som utan att blinka byggt hela sitt fundament på Romeros Night of the Living Dead (1968), Dawn of the Dead (1978) och Day of the Dead (1985). Det är tal om ren och skär stöld, bedrägeri, svindleri på multimiljondollarnivå! Och… jag har vant mig, antar jag.
Salig Romero dog ju i somras, så nu infaller nästa steg: När man helt sonika smyger fram och gör nyinspelningar på hans filmer! Det är gravplundring, likskändning…! Och… visst, Zack Snyder gjorde sin Dawn of the Dead (2004) och en rutten TV-film med titeln Day of the Dead såg också solens ljus i en vecka för några år sedan.
Men Day of the Dead: Bloodline känns ändå, om så av symboliska eller praktiska skäl, som en film som varit alldeles för enkel att göra, nu, särskilt med tanke på hur urbota kass den är. Man har visserligen åkt till Bulgarien för att producera filmen där, men det är med 99% säkerhet för att undvika skattesystemet och göra en ännu billigare film.
Särskilt ironiskt är helgerånet när man betänker uppförsbacken som Romero gjorde sitt original från 1985 i. Som ofta fann han sig lurad och ute i kylan av industrin, och han hade aldrig medlen att göra filmen som han ville. Därför blev det en bister och ganska intellektuell lågbudgetfilm om de eventuellt sista människorna på planeten, och deras glädjelösa tillvaro i ett gruvschakt, där de isolerat sig från en värld som nu består till 100% av levande döda.
Romeros film är tät och supermörk och det har tagit mig hela livet att uppskatta den. I många år tyckte jag att den var pratig och pretentiös, och jag vägrade helt enkelt att acceptera filmen för vad den var – en film om människor som levde i en verklig apokalyps. Den var inte mer pratig än en sådan film behövde vara, och det fanns inget pretentiöst med idén. Filmens brister fanns bara i budget och vision, men utifrån vad Romero haft att arbeta med är det en imponerande film.
Bloodline visar perfekt vad jag menar – den gör ingenting med det lilla den har. Det är en film utan karaktär såväl stilistiskt som tonmässigt eller berättartekniskt – filmen börjar med att hjältinnan Zoe (Sophie Skelton) springer omkring på en gata som är i upprorstillstånd på grund av en zombieattack. Sedan är det FYRA TIMMAR TIDIGARE som gäller och vi får se hennes kortfattade vardag som läkarstudent – hon blir nästan våldtagen av Max (Johnathon Schaech), en sjukhuspatient som stalkar henne och har karvat in hennes namn i armen… usch då, ja sen är det FEM ÅR SENARE hur som helst, och Zoe är en av läkarna som lever i den där bunkern som styrs av militären, ledda av en psychogeneral (Jeff Gum).
Eller ja, vi ska inte ha för raka puckar här. I Romeos original var Joe Pilato onekligen oförglömlig i rollen som den genuint svinige general som var filmens skurk – här är han mer opersonligt stoisk (och Jeff Gum är en sådan där kategoriskt dålig skådespelare, som man faktiskt inte ser så ofta) och dessutom är Zoe ihop med hans brorsa (Marcus Vanco), som förstås är the good bro.
Här känner jag mig som Burgess Meredith i Rocky II (1979): ”What’s with the domestic stuff?!”
Det är redan en dålig idé att försöka såpa till den här storyn á la ”Walking Dead”, inte minst eftersom Romeros källmaterial är en mörk och desillusionerad film om smärta och lidande.
Men strunt samma. Bloodline är som sagt bara genuint dåligt gjord. Inte bara gör filmens billiga look så att ingen någonsin ser ut att vara något annat än en skådespelare framför en kamera i en billig studio med AC, allt som sker i filmen sker på hux flux-nivå – utan vidare förvarning ska vi acceptera att Zoe ska börja ha sex med sin pojkvän, varpå hon tappar lusten och han ba ”är det mig det är fel på?” och vi som tittar på filmen säger ”Nej, kanske det är att ni bor i en bunker i mänsklighetens slut och är omringad av levande lik!”
Men det är inte slut på komiska relationsambitioner där. I Romeros film fanns en viktig sidointrig om Bob, zombien som den galne vetenskapsmannen försöker tämja. I Bloodline har vi otroligt nog Max, ja stalkerkillen som försöker att våldta Zoe i början. Fem år senare är han en zombie, men han har ändå nosat upp henne (bokstavligt talat?), smyger in i bunkern och smyger runt i ventilationssystemet som en trånsjuk aggroversion av skräcken i den svarta lagunen.
Därefter utnyttjar Zoe faktumet att han, eh, ”attraheras”, av henne. Hon är ju fortfarande vetenskapsman, och på något sätt kan Max leda till att man hittar ett virus mot epidemin och så vidare. I en bättre skräckfilm hade det kunnat finnas någon slags potential här – det är en intressant idé att blanda in de levandes symboliska våld (mot kvinnor) i en slags ”post-mortem”-kontext – men innan man hinner formulera en tanke kommer repliker som ”His hormone levels are off the charts! I have never seen anything like it!”
Ah, nej, men Bloodline ger oss åtminstone en kåt zombie, hurra. Det är en film gjord av människor som inte ser vad de faktiskt gör. En annan fantastisk replik kommer när Zoe för första gången upptäcker zombie-Max.
”Max! Is that you? How are you still alive?”
Vad är nu det för en fråga att ställa till en zombie?
FREDRIK FYHR
DAY OF THE DEAD: BLOODLINE
2018 Bulgarien. 90 min. färgfilm, DI (Alexa). 2.39:1. Regi: Hector Hernandez Vicens. Manus: Mark Tonderai, Lars Jacobson efter filmen Day of the Dead (1985) av George A. Romero. Producent: James Dudelson, Lati Grobman, Christa Campbell, Yariv Lerner, Boaz Davidson, Les Weldon, Jeff Rice. Huvudsakliga skådespelare: Sophie Skelton, Johnathon Schaech, Marcus Vanco, Jeff Gum, Mark ’Rhino’ Smith, Lillian Blankenship, Shari Watson, Cristina Serafini, Nick Loeb, Atanas Srebrev, Rachel O’Meara, Luke Cousins, Lorina Kamburova, Debbie Sherman, Nathan Cooper, Teodora Duhovnikova, Ulyana Chan, Bashar Rahal, Atanas Srebrev, Vladmimir Mihailov, Phyllis Spielman, Terry Randall, George Morales, Nadejda Ivanova, Brian Terrence. Foto: Anton Ognyanov. Scenografi: Alexei Karagiaur. Klippning: Damian Drago, Ivan Todorov. Kostym: Ina Damianova. Musik: Frederik Wiedmann. Produktionsbolag: Saban Films, Millennium Entertainment, Taurus Entertainment Company, Campbell Grobman Films, Jeff Rice Films. Distribution: Noble Entertainment (DVD/BluRay). Genrer och kategorier: medelbred indie/förväxlingskomedi, klassiskt upplägg och tydligt definierade teman; inslag av satir, klassymbolism, romantisk komedi och melodram; tre/femaktsstruktur (tilltänkta) karaktärskurvor. Premiärdatum: 5 januari 2018 (USA). Svensk premiär: 22 januari 2018 (DVD/BluRay).
Omdöme: Anonym och talanglös b-film som följer ett godtyckligt b-filmmanus utan överraskningar, helt utan att göra något av stoffet från den föregående filmen – tekniskt mycket billig och amatörmässig rakt igenom, från de talanglösa skådespelarna till den icke närvarande regin; OK make-up.
Ett svar på ”Day of the Dead: Bloodline”