Alltid två det är (2/2)

Alla texter om Episod II.

Konflikt 4. Teknologi och natur

Republiken uttrycker till sist sin villighet att engagera sig i stridigheter för att bekämpa separatisterna, vilket ger oss en inblick i ett grundläggande Star Wars-tema som Episod II finner ett ypperligt tillfälle att utnyttja – teknologi.

Redan från början var George Lucas värld unik på grund av blandningen av olika saker – främst uråldrig folklore och new age-magi kontra högteknologisk industrialism. Att teknologi existerar i Star Wars-universumet har förstås alltid varit uppenbart, men vi har aldrig gått in närmare på den – bland det mest berikande med prequel-filmerna är dess utvecklingar av världen, och liksom vi i Episod I fick en större inblick i hur jediriddarna fungerar får vi i Episod II chansen att se mer i detalj hur galaxens teknologi ter sig. Det visar sig att galaxen är så pass avancerad att den kan syssla med genetisk framställning av kloner, men vi får även se de tunga och klassiska industrierna i Geonosis och det elektroniska bonanzat som är Coruscant ”by night”, med oändliga skyskrapor och… sportbarer! Med folk som säljer death sticks!

En nämvärd detalj mitt i detta infrastrukturella vimmel är faktumet att jediriddarna har helt egna teknologiska avdelningar i sitt tempel, inklusive ett slags krim-laboratorium (vilket vi får se i ett bortklippt scen) – ett tecken på att även jediriddarna, liksom vilka andra religiösa utövare som helst i den ”moderna” världen, är bundna till de teknologiska omständigheter som samhället innebär.

Återigen kan man lätt föreställa sig nostalgiska fans som blir sura över att jediriddarna är för ”vetenskapliga” – bäst exemplifierat i det onödiga hatet mot de relativt obetydliga midikloreanerna, strikt övernaturliga ting som bor i jediriddarnas celler.

Har inte jediriddare celler?

Här återfinner vi faktiskt ett tankefel hos de gamla fansen som ganska enkelt kan skjutas ner. Ingenting som sägs eller görs i originaltrilogin (annat än möjligen när Yoda metaforiskt säger till Luke att ”luminous beings are we, not this crude matter”) föreslår att jediriddarna är del av en annan värld än den de har fötterna på. Star Wars-världen är inte heller en strikt sagovärld beroende av övernaturligheter, utan den är tvärtom strikt naturbunden. Teknologi bygger dödsstjärnor och slagskepp, reparerar Lukes avhuggna hand och fryser Han Solo i karbonit; man räknar fortfarande från ett till hundra, man mäter ut saker i meter och feet, räknar tid i timmar och minuter, och det enda strikt övernaturliga är kraften, som få dessutom tror på i originaltrilogin.

Det som gör jediriddarna speciella, i det här sammanhanget, är att de är övernaturliga varelser i en jordbunden värld. Som en av sagans akademiska studenter (Elizabeth F. Cooke) noterar i boken ”Star Wars and Philosophy” så sysslar inte jediriddarna med att sväva omkring i någon slags utanför-värld bortkopplad från vår. ”En jedi-padawans uppgift är att komma i bättre kontakt med den fysiska världen genom att vara mer ett med kraften … en jedi måste lära sig att ’känna’ kraften, snarare än att bara tänka på den.”

En fundamental skillnad mot originaltrilogin och prequel-trilogin är också att jediriddarna på sätt och vis inte existerar annat än i den senare – i de gamla filmerna var Yoda och Obi-Wan de enda jediriddarna som fanns kvar. Jedin existerade, tekniskt sett, men inte som en social kategori. Prequel-filmerna visar oss dem i sitt rätta element, jedin som den faktiskt var när den fanns, även om prequel-eran knappast visar dem i deras bästa dager.

Faktumet att jediriddarna lever i symbios med senaten är, trots den goda tanken, farlig. Att acceptera klonarmén är förstås att gå ett slutgiltigt steg för långt, eftersom jediriddarnas ideal i grunden är asketiska och eftersom de använder deras allians till omvärlden för att gynna fred och samvaro.

Men jediriddarnas klon-acceptans är också kopplad till vad som verkar vara ett mer generellt teknik-tabu i galaxen. Som jag tidigare nämnt måste kloning anses vara mysko grejer, eftersom den sker så i skymundan på Kamino, och bortsett från Anakin så verkar inte en enda människa eller humanoid varelse acceptera robotar eller droider som något annat än lägre stående varelse; i en särskilt ironisk stund blir R2-D2 dissad av en robot (”No droids!”), vilket avslöjar att till och med robotar kan vara ”robotofober”.

Man kan mycket enkelt tänka sig, med dessa förutsättningar, att klonkrigen leder till ett ännu större förakt mot robotar och artificiell intelligens i galaxen. Han Solo, nästa generations hjälte, reser helst i en gammal trogen skrothög och han föredrar i Chewbacca en robust, organisk co-pilot snarare än en robot (och inte ens i Episod VI verkar han acceptera C-3PO och R2-D2 som annat än verktyg). Det är inte svårt att föreställa sig att lögnen som Palpatine sprider till folket i slutet av Episod III – att jediriddarna velat ta över senaten, förmodligen med hjälp av klonarmén – också är den föreställning som vanligt folk ute i galaxen har om jediriddarna (här ignorerar jag villigt allt vad Disneys diffusa filmer nu föreslår, eller inte föreslår, om Star Wars-världen efter Episod VI).

Sannolikt är det accepterandet av klonerna som också är jediriddarnas stora trauma, och varför Darth Vaders transformation till plåtniklas är särskilt ironisk för Obi-Wan, som med 100% förakt fnyser att han är ”more machine now than man”, ungefär som att ett liv med maskinell hjälp är ett kategoriskt avskyvärt.

Men Obi-Wan bär på detta paradoxala förakt för teknologi redan i Episod II – han är så pass fobisk mot att flyga (”This is why I hate flying!”) att han ljuger för Anakin (”I don’t mind flying, but…”) och den som noterade hans gammaldags kolonial-brittiska attityd mot ”lägre stående varelser” i Episod I är inte överraskad när han skrockar åt sin kompis Dex och säger ”If droids could think, there’d be none of us here”.

Den profetiska one-liner som får mest skratt i filmen är Obi-Wans att ge till Anakin (”Why do I have the feeling you’re gonna be the death of me?”) men ovanstående vitsighet är minst lika spooky med facit i hand – in kommer ju klonarmén, som är ungefär detsamma som tänkande robotar, och onekligen lämnar de så gott som ingen jedi kvar.

Klonerna är visserligen inte ”droids” men de är, för att parafrasera C-3PO, maskiner byggda av maskiner. Här har vi en annan kvalité i faktumet att Threepio är byggd av en människa – han är ju rentav Anakin Skywalkers egenskapta hantverk – vilket föreslår att det finns en syn på robotar som mer eller mindre mänskliga, beroende på vem som gjort dem, var och hur.

Fabriken på Geonosis, där C-3PO levererar nämnda replik, är förstås också starkt symbolisk, och det är ingen slump att även Anakin och Padmé rullar omkring på det mekaniska kaoset som är dess löpband och dödliga vevar och smältdeglar. Precis som Bongo-färden i Episod I symboliserade det undermedvetna ”mörka hotet” så är denna sekvens i Episod II skenbart bara en fartfylld actionscen men under ytan en kommentar på den huvudlösa krigsmaskin som republiken nu blir en del av. Eftersom republikens fall går hand i hand med Anakins får vi även uppenbara visuella föraningar i form av en situation där Anakin nästan förlorar sin arm medan den täcks av automatiskt fastmonterad plåt. Denna surrealistiska och psykoterapeutiskt kodade mardrömssymbolik matchas perfekt med Padmés i samma scen, då hon hamnar i en smältdegel och nästan dränks av lava – vilket förstås ger oss ödesmättande föraningar om kärleksparets öde på Mustafar i Episod III.

På sätt och vis är detta deras sista strid – en patetisk uppvisning i hjälplöshet: De är nu fångade av omständigheter de inte kan rå på – Padmé har svikit sitt kall och är nu omringad av ett krig hon kunnat förhindra, och Anakins slakt på Tatooine har gjort honom till en fallen jedi alldeles oavsett om han väljer att gå till den mörka sidan eller inte. De tillfångatas, och vid det laget de är på arenan i Geonosis är de deltagare i republikens krig mot separatisterna – det vill säga demokratins inbördeskrig mot sig själv.

När stridigheterna bryter ut återser vi C-3PO, som på ytan agerar obetydlig comic relief under allt buller och bång, men som jag tidigare nämnt har även hans pajaskonster en stark symbolisk pregnans. Ute på slagfältet har han bokstavligen tappat huvudet – liksom jediriddarna metaforiskt tappat sina huvuden – och monterats fast på en stridsrobot. Han kan bara hjälplöst se på när han, med krigsmaskinens oupphörliga mekanism, strider framåt i en verkligt huvudlös krigsföring – som han konstaterar, ”I’m so confused”.

På tal om huvudlöshet ser vi en annan symboliskt fasansfull händelse ske på Geonosis – Mace Windu går till attack mot Jango Fett och kapar hans huvud i ett rappt hugg.

Denna handling har mig veterligen aldrig mötts med några negativa reaktioner av vare sig fans eller fä – medan Yodas helt oundvikliga batalj mot Dooku var mer kontroversiell antar jag att det verkade mer vettigt att galaxens ”bad motherfucker” Samuel L. Jackson helt sonika fick halshugga någon.

Har man sina Star Wars-glasögon på så ser man dock att ögonblicket är upprörande. Vi får komma ihåg att Mace är en av galaxens mäktigaste jediriddare och han vet med hundraprocentig säkerhet att han kan besegra Jango, som ju trots allt bara är en vanlig människa (eller, som han T-shirt-vänligt säger ”I’m just a simple man trying to make my way in the universe”). Han väljer att inte bara döda honom utan ge honom denna sagas mest förnedrande kastrering – och blicken han har efteråt är ett kusligt, Kubrickskt stirrande någonstans mellan blint raseri, förvirring och missledd koncentration.

Det är ingen slump att det är just Mace som genomför denna handling – bortsett från Anakin är han den klart mest förvirrade och förledda jediriddaren vi ser i filmen, och han gör eller säger praktiskt taget ingenting som är rätt – och det föranleder också det moraliska fall han ska ta i Episod III, då det visar sig att han står redo att avrätta Palpatine kallblodigt och medvetet utan rättegång.

Det är heller ingen slump att det är Jango som avrättas. Återigen ser det självklart ut på ytan – han är en av skurkarna i filmen, så det är logiskt att han dör i slutet – men vad ska vi säga om stackars Boba som filmen lämnar ensam på Geonosis utan en förmyndare så långt ögat når. Det enda han har kvar av sin pappa är huvudet han håller i sina båda små tioåriga händer. Och… vänta, vem var det som sa att det här var barnfilmer nu igen? Förutsätter vi att Boba ärver sin fars hjälm måste han alltså själv ha… skakat ut huvudet först? Typ?

Men – skämt åsido – Jangos närvaro i Episod II är en av filmens mest dynamiska av flera orsaker, bland annat på grund av sättet han dör på. Det verkar vara medial konsensus att se Star Wars som en kroniskt svartvit historia där gott och ont är tydligt definierade och aldrig ifrågasatta, men jag har aldrig förstått den tanken. När Mace Windu kallblodigt halshugger en nästan helt försvarslös människa, och lämnar hans tioårige son som vittne, hugger Lucas kniven rakt in i faktumet att Star Wars handlar om att gott och ont inte alltid är självklara saker. Lucas gör det med evigt underskattad intelligens, genom att låta Jango vara en av få karaktärer i filmen som är genuint mänskliga och därmed direkt relaterbara för publiken – särskilt i Kaminos iskallt neutrala laboratorievärld framstår Jango som en rentav hygglig, varmblodig person. Det är ett mysterium för Lama Su att Jango velat ha en omanipulerad klon vid sin sida, men för Lucas är föräldraskap mer eller mindre en naturlag – det är klart att Jango vill vara far (dessutom behöver han en lojal kompanjon). Temuera Morrison ger visserligen Jango en lämpligt stoisk kvalité som matchar de övriga figurerna i filmen, men det är omöjligt att inte koppla honom till gamla western-traditioner, och han praktiskt taget osar machismo-mystik.

En annan intressant aspekt med Jango och Boba är förstås också att de representerar far och son, vilket gör dem till skuggjag åt Anakin och Luke. När Luke säger ”I want to become a Jedi like my father” kan det översättas till en Bobas ”jag vill bli rymdens bästa prisjägare, som farsan”, särskilt eftersom de båda lever i tron att deras fäder är döda.

Dessa tankar leder oss till Star Wars gamla hederliga tradition av skiftande roller och plikter, vilka vi ska gå in på strax.

Anakin Skywalker och den stora konflikten

Alla konflikter som strömmar genom Episod II passerar för eller senare genom Anakin. Vi har redan gått igenom hans slitningar från jediorden, men han omringas också av oroligheter på detaljnivå – mest frekvent faller han, på ett eller annat sätt, och det gäller också för alla andra karaktärer i filmen. Ingen annan film i serien har lika många scener där folk faller från höga höjder, och det är av största vikt att Anakin ofta avsiktligen faller; innan slakten på Tatooine hoppar han medvetet långt ner från en klippavsats och i början av filmen kastar han sig huvudstupa ner i Coruscants kvällstrafik (vilket föranleder Obi-Wans symptomatiska replik, ”I hate it when he does that”).

Därutöver omringas Anakin även av diverse kroppsliga oroligheter, vilka viskar om hans blivande existens som Darth Vader – flera har vi varit inne på tidigare, som det kroppsliga hotet på fabriken Geonosis och hänvisningarna till andningssvårigheter (”Relax, take a deep breath”, ”I can’t breathe”). Mest uppenbar är förstås kastreringen från Dooku i slutet, där Anakin förlorar halva armen (en lem som senare ersätts av en läbbig Terminator-liknande sak) men nämnas kan också mer subtila referenser till onaturliga substanser (”Just being around her again is… intoxicating”) och till och med det ofta förlöjligade talet om Tatooine-sonens hat mot sand som ”gets in everywhere” (en freudiansk signal som för tankarna till ett kliande ben under ett gips, eller liknande).

Den tidigare avhandlade konflikten mellan teknologi och natur är också djupt kopplad till Anakin också på ett mer övergripande symboliskt plan. I min Episod I-analys gick jag igenom ett par jungianska arketyper och applicerade dem på några av figurerna i sagan, och rollbytena i Episod II gör att ett par slående nya mönster uppstår.

Rollbytena är, som jag förklarade förra året, traditionellt förekommande mellan Star Wars-episoderna. Varje ny episod kommer med en given uppsättning roller – det mest klassiska exemplet är kanske mentorn och lärlingen – som det är upp till figurerna i filmen att ta på sig. I Episod I är Qui-Gon mentorn och Obi-Wan lärlingen, men i Episod II är det Obi-Wan som är mentorn och Anakin som är lärlingen. Ett annat okomplicerat rollbyte är det mellan sith-lärlingarna – Darth Maul dör, och ersätts av Dooku (Darth Tyranus). I mer bokstavliga termer har rollen som kansler gått från Valorum till Palpatine, och rollen som senator har gått från Palpatine till Padmé. I väldigt konkreta termer har drottningen av Naboo blivit Jamilla där hon förut var Padmé.

Det finns dock mer intrikata roller och plikter – så här långt in i min Episod II-analys får jag avskriva de flesta som överkurser, men Anakin är viktig att nämna. Jag nämnde förra året att Padmé var det närmaste Episod I hade en hjälte i Joseph Campbells traditionella mening, men Anakin är förstås (förutom att representera barnet) också helt klart en av de arketypiska hjältarna, inte minst eftersom hans avfärd från Tatooine i mångt och mycket representerar ”avfärden”, det vill säga det första rituella steg som hjälten tar i sin färd enligt Campbells Hero’s Journey-mall.

Jag nämnde förra året att Campbells teorier appliceras lite brokigt i prequel-filmerna, men förutsätter vi att både Anakin och Padmé är hjältarna i Episod I kan vi tydligt se att de också fortsätter hjältefärden i Episod II då de går in i den så kallade inledningsfasen (”initiates”) hos Cambpell, där hjälten, här hjältarna, möter nya insikter och överraskningar som gör dem upplysta men desillusionerade, nu tvingade att tänka om i sin färd framåt eftersom allt de utgått ifrån vänts upp och ner. De gör också det, skulle jag argumentera, som älskarna – en övergående roll som efterhand leder till föräldrarollerna – modern och fadern (deras roller i Episod III).

Moder-rollen i Episod I var oundvikligen Shmis att bära, men hennes helighet innebar även jungfrufödsel – så Anakin hade ingen far, vilket gjorde att flera figurer undermedvetet slogs om faderskapet i Episod I.

Episod II introducerar dock Jango och Boba, vilket faktiskt förtydligar Anakins kosmiska tillblivelse. Där Anakin representerade barnet i Episod I representerar nu Boba denna figur i Episod II. Det betyder att filmens fader per automatik är Jango – inte bara för att Jango är Bobas ”far” utan för att han, mer relevant, genom samma teknik också är far till hela klonarmén; vi får komma ihåg att också Boba är en klon, om än inte manipulerad på samma sätt som de andra utan naturligt uppväxt – i Episod II är han tio år, ungefär samma som Anakin i Episod I. Och där Anakin inte har en far saknar Boba en mor. Vi tycks ha hamnat i en perfekt spegelsituation.

Jediprofetian om Den Utvalde säger att Anakin föddes (eller ”was fathered”) genom kraften – midiklorianerna gick ihop sig och bildade ett foster (Disney borde genast ge Terrence Malick fria händer att göra den spinoff-filmen) och detta heligaste av heliga mirakel speglas utomordentligt väl i faktumet att Boba föddes (eller ”was mothered”) genom teknologi. Boba är bokstavligt talat född i ett labb och Anakin är född genom kraften. Teknologi och natur står på så vis representerade på varsin sida av spektrumet i Episod II, och man kan inte säga att mönstret inte är imponerande perfekt.

Och kom nu inte och säg att midikloreanerna har något med vetenskap att göra!

En till text följer, sedan är vi klara för ”i år”

FREDRIK FYHR