Fotnot. Den här recensionen skrev jag i somras, via anteckningar som jag aldrig renskrev till en hel text; filmen hann komma och gå och jag tyckte att det var onödigt att skriva klart recensionen eftersom så få sett filmen ändå. Efter metoo-hösten tyckte jag ändå att den hade viss relevans, så jag har skrivit ut mina anteckningar och publicerar den idag (när jag ändå inte har något bättre att lägga upp).
Jag såg en löpsedel häromdagen – ”Jag hatar män”, citat (tydligen) Zara Larsson. Jag ögnade igenom artikeln, i Aftonbladet, och det visade sig förstås att det inte alls var vad hon faktiskt sa men, ni vet, vem orkar citera sanningar i dessa tider – vi lever ju i rätt märkliga tider, när vi skalar bort det vi inte gillar från de faktum vi står inför och nöjer oss med de sanningar vi känner oss bekväma med.
Min spontana reaktion inför denna rubrik var ett något absurt instämmande: ”Ja, jag hatar också män!” Sedan insåg jag att nä, det är klart att jag inte gör. Jag hatar inte mig själv, till exempel. Men vad jag kan störa mig på är de dumheter som en man (om han vill) kan använda som en lyxigt alibi av ignorans. ”Så det så”-attityden. Omoget, ansvarslöst, beteende? Antiintellektuellt navelskåderi? Sexuella övertramp? ”Jag är sån, så det så”. En pajas som Nicolas Winding Refn kan göra en film som The Neon Demon och folk tar honom på allvar, medan en film som Below Her Mouth, gjord av ett helt kvinnligt team, kommer att bli förbisedd och ofta skrattad åt.
Båda är usla filmer, och de är usla av liknande skäl, men Below Her Mouth har åtminstone ödmjukhet nog att kanske veta om att den är lite hemsk; det finns ingenting självgott eller överdrivet självsäkert med den. Den är harmlös och snäll i hjärtat, och den kan inte hjälpa att den inte fungerar. Det är bara en dålig, dålig film. Jag fnissade åt den, men jag fnissade åt The Neon Demon också. Skillnaden var att jag var mer ensam i sistnämnda fallet, och det är (i brist på bättre ord) fel.
Det är egentligen fel att säga att den här filmen berättar en berättelse, det är ungefär som att säga att kalla en larv för en fjäril, men det som händer i den är att modedesignern Jasmine (Natalie Krill) och takläggaren Dallas (Erika Linder) träffar varandra av en slum och dras in i ett Vilt Passionerat Förhållande. Ni vet, överklass arbetarklass, typ. Eventuellt anar ni redan problemet med en film där figurerna heter saker som Jasmine (jäzmin) och Dallas (däl’z) men jag kan ändå påpeka att filmen verkar vara gjord av folk som aldrig gjort en film förut, men som har ett bra hum om hur filmdialog ungefär brukar låta.
Vad sägs som avslappnad dialog som:
”How was your day?”
”I told some of my friends at work about you.”
”What did you tell them?”
”Everything!”
Istället för en intrig så har den här filmen en aningslös snubbe som råkar vara förlovad med en av tjejerna, vilka mestadels spenderar filmen i säng med varandra. Sexscenerna är väldigt opersonligt filmade, och inte sällan långtråkiga att titta på – jag gissar att tanken med filmen är att den inte ska vara objektifierande, men så fort något är framför kameran är det ju tyvärr ett objekt. Att skådespelarna stämmer överens med ett modellideal á la Playboy är ju inte bara kontraproduktivt utan korrupt – för man måste vara bra naiv om man tror att producenterna inte utnyttjar det när de säljer filmen, vare sig de vill eller inte.
En annan lustig sak är det ständiga allvaret med vilket vi ska närma oss sex, särskilt på film. Det finns gott om konstfilmer som egentligen bara är glorifierad porr i förklädnad, men den här filmen tar en extra omväg: Det är en amatörmässig kärleksnovell glorifierad genom porr i förklädnad till konst – åtminstone om man vill kalla American Apparel för konst, jag vet inte.
Jag vill ändå inte göra mig (för) lustig på filmens bekostnad. Det är lätt att göra och vissa filmer förtjänar det, men den här ställer sig åtminstone upp och säger ”här är jag” vilket bättre filmer inte vågar göra. Skådespelarna kanske är så bra de kan vara, och kanske de är bättre i annat. För deras skull – de tar ju hårdaste smällen här – önskade jag hela tiden att filmen skulle vända, att den skulle finna en gyllene medelväg och gå en balansgång mot något positivt eller meningsfullt, eller öppna en vinkel som gjorde att jag insåg att det var jag som missat något.
Sen droppar nån en replik som:
”Okay, ’legit tomboy’, kiss me!”
Och jag drog en djup suck, medan jag tålmodigt väntade på att filmen skulle ta slut.
FREDRIK FYHR
BELOW HER MOUTH
2016 Kanada. 94 min, codex (?), färgfilm, 2.35:1. Regi: April Mullen. Manus: Stephanie Fabrizi. Producent: Melissa Coghlan. Huvudsakliga skådespelare: Erika Linder, Natalie Krill, Sebastian Pigott, Mayko Nguyen, Tommie-Amber Pirie, Melanie Leishman, Andre Stefancikova, Daniela Barbosa, Elise Burman, Jocelyn Hudon, Karl Campbell, Anastasia Marinina, Ian Matthews, John White. Foto: Maya Bankovic. Klippning: Michelle Szemberg. Musik: Noia. Scenografi: Faye Mullen. Kostym: Zeina Esmail. Produktionsbolag: Serendipity Point Films, Distant Horizon, associatiosföretag: Telefilm Canada, OMDC, TMN. Distribution: Njutafilms (DVD). Genrer och kategorier: Drama, melodram, romantik; romantisk berättelse av klassiskt snitt, med inslag av coming of age och slice-of-life samt erotiska övertoner enligt en kommersiell estetisk princip; tre/femaktsstruktur; inhemsk indie; independentfilm gjord på initiativ av eget företag, via hjälp från diverse större inhemska (inklusive statliga) produktionsbolag. Premiärdatum: 10 september 2016 (TIFF). Svensk premiär: 29 januari 2017 (GIFF), 17 februari 2017.
Omdöme: I nästan alla avseenden amatörmässig melodram som binder ihop en serie karaktärslöst skrivna och undergestaltat regisserade och spelade scener och tycks ovetande om att detta inte är samma sak som en berättelse, på film eller något annat medium; fyller ut en hel del av speltiden med naket åmande (där en vag, tillfällig estetisk princip från reklamfilmer från 80-talet kan anas) och istället för ”konflikt” kommer opersonliga ”romantiska” utspel och dramatiska betoningar på berättarmässig tomluft.