Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Atomic Blonde

Atomic Blonde går några hungriga ronder mot en cinematisk boxpåse full av karamellfärgad konfetti – varje slag ger ifrån sig ett litet moln av blått, grönt och rött. Det höjer tempot och är stimulerande för sinnena, åtminstone tills påsen börjar digna och man ser på klockan och inser att det är en halvtimme kvar på ens pass.

Filmen är byggd på en serieroman – och alla färgerna är därför inte konstiga. Energin kommer från regissören David Leitch, som var en av regissörerna bakom John Wick även om han gör allt han kan för att efterlikna Luc Besson, som på 90-talet gjorde oefterhärmligt svala-men-färgstarka saker som Nikita (1990), Léon (1994) och Det femte elementet (1997). Leitch snor helt Bessons kitschpunkiga färgskalor, hans fäbless för slagsmål och eldstrider i korridorer och en typ av saklig råhet i karaktärerna, som bara visar sig vara blödiga romantiker om man tittar efter en extra gång.

Charlize Theron är ett annat ankare i filmen – utan minsta antydan till tvivel spelar hon en no nonsense-spion som i upptakten till murens fall ränner runt i Berlin på jakt efter en sådan där lista med namn som kan komprimera läget för spioner från USA och en brittisk dubbelagent som kan vara alltifrån skenbara spionkollegan James McAvoy (på sedvanligt ticsigt McAvoy-humör) eller den tystlåtne informanten Eddie Marsan (på sedvanligt tystlåtet Eddie Marsan-humör). Det kan förstås också vara Delphine (Sofia Boutella), den franska damsellen med en pistol i stayupsen.

Ihoppitchad med Bessons cinema du look-ideal har filmen en omättlig aptit på referenser till 80-talet, dels i oändligt antal visuella referenser och dels i lika oändligt antal new wave-dängor (”99 Luftaballons”, ”Blue Monday”, allt låter ungefär lika chict i den här filmens medvetna karaokedyrkan) – det står i en rätt skarp kontrast till filmens intrig, som på papperet är en härvig spionhistoria som kan liknas till en Tinker Tailor Soldier Spy förenklad för de med cinematisk dyslexi.

Den överslätande faktorn är dock filmens handgemäng, eldstrider och biljakter, som kommer i en rik mängd under rätt lång tid. De är tacksamt befriade från manliga blickar – åtminstone tycker jag det – och där våldet i sådana här filmer numera ofta känns som ett perverst substitut för sex så är Atomic Blonde okomplicerat brutal på det gamla Connery-som-007-sättet. Framför allt slagsmålen är oftast filmade med handhållen kamera – när folk slåss så slåss de verkligen för att ha ihjäl varandra, fult och utan fetischerade smärt- skjut- eller huggorgasmer.

I övrigt är filmen dock (över)stiliserad och det är bara kul fram till punkten då vi förväntas ta det på allvar. Therons antihjälte introduceras som moraliskt ambivalent, men någonstans mot slutet ska vi förstå det som att hon har verkliga känslor och kan peka ut kostymnissarna på CIA, samt de Reaganistiskt barbariska ryssarna, som de verkligt onda. Under tiden blir goda onda och onda goda om vartannat, som om filmen inte riktigt kan bestämma sig, när den i själva verket kanske egentligen bara inte bryr sig.

En film som bara har action på hjärtat behöver inte krångla till det för sig så.

FREDRIK FYHR

Ett svar på ”Atomic Blonde

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *