Akerman och fotografen Babette Mangolte.
<- Del 4.
D’Est, Sud, De l’autre côté. Smärtans arkeologi.
Redan från början hade Akermans stil haft inslag av det dokumentära, och mellan varven gjorde hon också dokumentärer i mindre skala – tidigare nämnda Les années 80 var en dokumentär, likaså TV-filmen Dis-moi, och därutöver hade Akerman gjort Un jour Pina a demandé (”En dag frågade Pina mig”, 1983), en dokumentär som följde den berömda koreografen Pina Bausch och hennes danskompani. Stilen var rak och oförfalskat betraktande, och intervjuobjekten filmades på stående fot, för en mer direkt och nervig approach.
Den knappt timslånga filmen är en bra prototyp för den serie sociopolitiska dokumentärer som Akerman skulle göra under 90- och 2000-talet – D’Est (”Öst”, 1993), Sud (”Syd”, 1999) och De l’autre côté (”Från en annan sida”, 2002) – en oavsiktlig trilogi där Akerman filmar platser och människor i särskilt traumatiska platser. D’Est filmar människor i Östeuropa efter Sovjets fall, Sud visar en plats i den amerikanska södern där ett särskilt vidrigt hatbrott begåtts, och De l’autre côté är en lysande genomgång av den mexikanska gränsen, de flyktingar som försöker ta sig in i landet, samt de på andra sidan som försöker stoppa dem.
Det är egentligen otroligt tunga filmer, men Akerman har en elegant stil som gör att vi blir mottagliga inte bara för berättelserna vi hör utan även för den ofta hudlösa smärta som de innehåller. I sin bok om Akerman har franskaprofessorn Marion Schmidt omnämnt Akermans intresse här som en slags ”smärtans arkeologi”, i det att filmerna behandlar inte bara människors personliga smärta utan även platserna som den smärtan är bunden till.
D’Est är både det enklaste och mest radikalt abstrakta exemplet – filmen består i princip bara av tagningar av platser och människor som far förbi oss, filmade av Akerman från en bil som kör igenom landskapen. Ingen förklarande kontext, ingen ytterligare ”fiktion”, bara rå dokumentation av platser och människor i en tid som alldeles nyss (enligt den gängse bilden) blivit ”befriad” från kommunismens imperium.
Projektet började som en konstinstallation i samarbete med Museum of Fine Arts i Boston – och filmen blev senare omgjord till en installation där filmen visades från olika punkter på en mängd olika skärmar i ett labyrintiskt rum – men det betyder inte att den bara fungerar på ett museum. Det är en upplevelse, för den som har det i sig att se filmen, att stå inför denna fascinerande krassa verklighet.
Akerman var väl medveten om att de östeuropeiska länderna snabbt skulle börja rusa mot västifiering – Tallinn har till exempel fortfarande ett stycke centrum som heter Coca Cola Plaza – så hon ville filma dessa miljöer ”medan det fortfarande finns tid”. Hennes första instinkt efter att ha blivit tillfrågad av museet i Boston var att resa till Ryssland och göra en film om antisemitism, med fokus på poeten Anna Achmatova, men på sina resor i Östeuropa fastnade hon istället för de smått postapokalyptiska miljöerna, som vilade i en unik vagga mellan det som varit och det som var på väg.
Det är ur denna mycket konkreta avsikt som D’Est förstås bäst – det enda som ”händer” i filmen är att vi kan notera årstiderna som går; Akerman spelade in filmen i Ryssland och Moskva, samt Östtyskland och Polen, under flera år och klippte ihop filmen så att den går från vinter till vår, sommar, höst och vinter igen. I övrigt är allt vi ser platser, rum, den tidlösa landsbygden, de ödsliga vägarna – eller städerna, människovimlet, de urbana ruinerna av en värld som dött och ännu inte börjat om.
Vi ser människor där, de väntar på övergångsställen och busshållplatser, de har matkassar eller portföljer, få av dem ser ut som yuppies, vissa stirrar in i kameran medan den åker förbi deras blickfång – de ödsliga stadslandskapen tornar upp sig omkring dem. En annan sekvens är filmad från ett café vid en strand – människor sitter under parasoll, badar, någon hivar sopsäckar i en container, tiden går, denna värld pågår. Det vi ser är – inget mindre än – en tid som fångats, utan ytterligare kommentarer eller analyser, och att se filmen från början till slut är att resa i en sällsam tidsmaskin.
Vissa saker viskar dock om kontext. Dels finns det saker att säga om varje sekvens och varje miljö (inte minst när man jämför med Akermans tidigare urbana filmer News from Home och Histories d’Amérique) som förtjänar en scen-för-scen-analys. Dels lånar Akerman en tradition från Godard när hon inte alltid låter ljudspåret synka med bilderna – ibland fortsätter ljudet från en scen över till en annan, och ibland hör vi en ljudupptagning från en plats medan vi ser på en annan. Det bidrar till ett hack i vår uppfattning, som gör att vi aldrig helt kan vila i det autentiska, vi påminns (klokt) om att vi inte är på safari utan ser en vision av världen, fortfarande, en slags levande målning.
D’Est blev mycket uppmärksammad i konstsvängen och det är symptomatiskt för Akerman – som menade att flera av filmens nivåer inte var avsiktliga, och att hon själv inte såg filmens lager förrän hon klippte den – att hon följde den med den rosenskimriga mainstreamutflykten Det bor en fransk kvinna i min lägenhet. Från det ena till det andra – i klassiskt postmodern tradition är Akermans intellekt framåtskfridande och hela tiden nytänkande, även om det med facit i hand finns metod i galenskapen.
Akerman hade nu gjort en strikt konstfilm följt av en romantisk komedi, så det är inte så konstigt att hon återvände till dokumentärformen samtidigt som hon höll sig någorlunda ”konventionell”, med Sud. Hon är fortfarande trogen till sin karaktäristiskt långsamma och platsbetonade estetik – liksom i D’Est finns här långa rörliga passager filmade från ett bilfönster parerat med statiska tagningar på platser och miljöer – men här finns också en serie intervjuer med människor som har relevant fakta att komma med.
Platsen är den lilla staden Jasper i Texas, där en afroamerikansk man blev bestialiskt mördad i ett uppmärksammat hatbrott 1998 – Akermans ”bilfoto” får en extra dimension, eftersom mannen mördades av rasister, som band fast hans kropp till en jeep och körde den flera kilometer genom staden.
Kontrasten mellan Sud och dagens ”kittlande”, romantiserade True Crime-snaskigheter är skamligt talande. Det Akerman visar är att detta mord ägde rum. Hon visar hur det gick till, och några av de intervjuade har idéer om varför. Vi får se ett slags ursprung till mordet och vi får se resultatet av det. De allra mest relevanta människorna intervjuas – poliserna som tog hand om fallet (från sina kontor), människorna i offrets närhet (från sina hus) – och vi får se den unge mannens begravning. Däremellan får vi långa tagningar av vägar och gator i Jasper, liksom i D’Est passerar människorna i deras dagliga liv i fascinerande direkta brottstycken, och om det finns ett poetiskt inslag i filmen så finns det i den paradoxala skönheten i de stilla skogarna, sydstatsnaturen alldeles utanför det lilla samhällets gränser.
Vid ett tillfälle ser vi vägen som mördarna körde kroppen på – Akerman filmar från en liknande jeep utsikten från baksidan, följer samma väg. Detta kan tyckas uppseendeväckande eller exploativt – Akerman filmar på en enkel DV-kamera, vilket kan ge ett konstpunkigt eller slarvigt intryck, men jag tror att allt är avsiktligt, gjort för tydlighetens skull, för att vi inte ska ha skygglappar som censurerar eller (framför allt) förskönar händelsen.
Akerman vägrar låta denna fasansfulla händelse bli en ”berättelse” för oss att ”underhållas” av, lika lite som hon försöker att förklara den ur övertydliga politiska eller filosofiska termer; hon har vett nog att förstå att alla som ser filmen har en egen uppfattning, och hon är ett under av stoicism när hon lyckas prata med människor utan att få dem att bryta ihop eller börja (bort)förklara sig. Vi får absolut all fakta vi behöver för att förstå händelsen – resten av den växer i vårt huvud, och de återkommande bilderna av staden och miljöerna gör att vi placeras i den världen, förstår hur detta pågår här och nu.
Rent filosofiskt kan man alltid diskutera relationen som finns mellan fiktion och dokumentär – det är frågor för en annan text, men för en (läs mig) som sällan bemödar sig med att se dokumentärer, just på grund av deras i nuläget patologiskt okritiska relation till fiktionen, är Akermans verk i genren otroligt imponerande och tillfredsställande. Det är inte det att hennes dokumentärer återspeglar en total verklighet, för ingen film gör det och Akerman själv visste förstås det här. För att citera hennes egna ord:
Om en dokumentär, när den filmat och klippts, inte ger utrymme till fantasin, om fiktionen inte sipprar in i den, då är det för mig inte en dokumentär. Men vad gäller fiktion så finner jag det svårt att se en film som fiktiv om inga dokumentära inslag sipprar in i den.
Styrkan i hennes dokumentärer är inte att de ”återspeglar” verkligheten, utan att de inte anstränger sig för att göra om verkligheten till någon slags ”upplevelse”, eller försöker göra den till något annat än vad den är: Händelser som skett. Frågan om hur vi ser på dem, och hur vi kan uppleva att andra måste ha upplevt dem, hittar vi svaret på bara i oss själva.
Akerman gick från klarhet till klarhet i sin nästa dokumentär, De l’autre côté, som på alla sätt utvecklar tekniken i Sud. Filmen handlar om mexikanska flyktingar och är kompromisslöst metodisk. Liksom i Sud börjar vi i ett dödsfall – i det här fallet en tonåring som dog när han försökte ta sig till USA. Akerman börjar på den mexikanska sidan och intervjuar föräldrarna till pojken, därefter fortsätter hon gradvis röra sig över till den amerikanska sidan (en del av filmen består förstås av en lång tagning på själva gränsen). De personer hon intervjuar – poliser, politiker och ”vanligt folk” – är alla extremt noggrant utvalda och sammantaget ger de oss en totalt utmärkt överblick och insikt i den humanitära, politiska och ideologiska krissituation som är denna, där tio tusen poliser patrullerar en area på 32 mil för att fånga mexikanska flyktingar, som är ungefär en miljon i antal årligen.
Det är naturligtvis extra omskakande att se den här filmen idag, då den klargör att situationen ser likadan ut nu som för 15 år sedan. För många är säkert Donald Trumps hetsande mot den mexikanska gränsen mer eller mindre en nyhet från ingenstans, men Akermans film ger oss den otäcka kontexten av att hans omtalade ”vägg” fungerar som en ”slutgiltig lösning” på en förgiftad situation som förmodligen inte har någon rimlig slutpunkt i verkligheten.
Verkligheten är också vad Akerman presenterar – steg för steg – i filmen. Det är frustrerande, för verkligheten är frustrerande. Dokumentärfilmens kliché är att den kommer med propagandafilmens ”upp till kamp”-uppschasning, som i nio fall av tio fungerar som en effekt mer än en faktisk instruktion, men Akerman behandlar sin digitala kamera som ett ”vittne” (där hon menade att det analoga fotot ”målade”), och det vi ser är helt enkelt det vi måste se, det som är. Filmen är ett fönster, och en guide genom ett kaotiskt problem som vi till slut har alla trådarna till, och faktiskt kan börja tala om. För vi kan ju, trots att alla inte alltid vill erkänna det, inte tala om saker vi inte vet något om. Akermans stora gärning här är att hon lyckas förklara ett problem genom att visa oss det. Hon har inget argument, för hon har inget påstående. Hon vill bara att vi ska se vad det är som händer, så att vi vet vad vi talar om och kanske även hur vi kan tala om det.
Av alla Akermans dokumentärer är denna kanske den som tydligast går att rekommendera (Schmidt kallar den för ”eventuellt mästerverket i hennes dokumentära katalog och det bästa exemplet på hennes filmskapande som ’en form som tänker'”). Till skillnad från många andra av dem – och faktiskt alla Akermans filmer – är denna lite mindre fokuserad på miljöer och platser. Hon är för upptagen med att presentera människorna, och den oavvisliga information de har att ge oss. Filmen (liksom alla Akermans) är svår att få tag på men den är helt oumbärlig för de som är särskilt intresserade av levande politik och samhällsfrågor, och väl värd en importslant.
Precis som i Sud vägrar Akerman att lägga åsikter i huvudet på oss, men då det var en film om något som hade hänt (även om det förstås fortfarande sker) så placerar denna film oss i ett direkt, pågående problem. Alla sidor får lika mycket utrymme – vi ser flyktingarna, vart de kommer ifrån och hur deras utsikter ser ut, och vi ser poliserna och den högteknologiska övervakningsutrustning som maskinellt identifierar människor med värmesökare och drönare. Det går däremot inte att föreställa sig att någon skulle kunna sympatisera med de senare över de förra; i en av filmens höjdpunkter befinner vi oss på de nattliga vägarna, mitt under en pågående jakt, och sättet Akerman löser den situationen cinematiskt är minnesvärt. Akerman placerar situationen svart på vitt och i sin tystnad framstår sanningen – eller en sanning, åtminstone – om att detta är ett scenario där de starka systematiserat utsätter de svaga för våld. Akerman gör det inte genom att argumentera för en åsikt utan genom att helt enkelt presentera verkligheten – på den ena sidan presenteras vi för maktens utrustning, och på den andra sidan bevittnar vi vittnesmål från de som riskerar livet för en bättre framtid.
Naturligtvis ska inte det här misstolkas som att Akerman på något sätt är ”objektiv”. Hon blev intresserad av att göra filmen när hon läste en artikel där en amerikan hänvisade till flyktingarna genom att säga att ”vi vill inte ha sådan smuts här”. Akerman insåg genast kopplingen till sin egen judiska historia, och medan hon gjorde filmen ansåg hon att hon behövde ge de fattiga en röst.
Ändå, fascinerande nog, är hennes film naket betraktande i första hand. Som Schmidt uttrycker det:
[Filmen] utvecklar problematiken med USA-Mexiko-gränsen till en bredare undersökning, som handlar om hur samhället behandlar det främmande, den andre, med en implicit hänvisning till Förintelsen … Akermans [stil] åberopar stolt pluralism och använder det som ett verktyg i förnekandet av intolerans, exkludering och xenofobi.
Fortsättning följer
FREDRIK FYHR
2 svar på ”Chantal Akerman (del 5)”