Det bor ett lite intressant psykbryt inuti den här filmen, som handlar om en kvinna som i rätten måste försvara Förintelsen mot en förintelseförnekare; det är den otrevliga känslan som uppstår när det högst ovälkomna intellektet inkräktar på ens heligaste känslor. Det är inte så att förintelseförnekare förtjänar att försvaras, eller att Förintelsen behöver försvaras, men ändå.
Akademikern Deborah E. Lipstadt fanns i verkligheten (här spelad av Rachel Weisz) och filmen bygger på rättegången mot pseudoforskaren David Irving (Timothy Spall) som stämde henne år 1996 i ett uppmärksammat rättegångsfall där hon, praktiskt taget, fick försvara att Förintelsen ägde rum.
Irving, felfritt spelad av Spall, var en sådan där pompös stackare som man stöter på ibland, när man rör sig i diverse kulturkretsar. Han hade lärt sig konsten att låta självsäker – åtminstone trodde han kanske det själv – och han klämde sig fast vid den här fasaden, bilden av en beläst typ, någon med kött på benen och vett i skallen, opretentiös och (trodde han själv) chosefritt charmig på ett elegant och lite lagom ovårdat sätt. Att han inte kunde genomföra ett enda logiskt resonemang, att han inte kunde leda sina tankar till några seriösa argument, att hans skissartade ideologi bestod av ett gäng sporadiska påståenden här och där (med hänvisning till oförklarligt breda begrepp), ja att han kort och gott bara var en stor påse hetluft, det var något som han förmodligen var för självcentrerad för att faktiskt inse. Han utnyttjade den uppmärksamhet han kunde få, för att få beundran – även om det så var från nynazister – och han hade som ett drogberoende av den påhittade bilden av sig själv som en relevant kulturell eller intellektuell person, att han var en gärningsgörare, en enfant terrible; han älskade ljudet av sin egen röst, och han ville så gärna Vara Någon. Tyvärr är det ju andra människor som bestämmer om och när man Blir Någon. Irving gillade inte tanken på att Bli Någon. Han ville från första början Vara Någon. Så han tog omvägen och fejkade sig fram.
Jag stannar vid filmens porträtt av Irving – som förstås är just ett porträtt, även om jag inte har någon lust att relativisera det – eftersom jag tycker att hans narcissism är filmens kanske mest pricksäkra lyckoträff. Jag inbillar mig att figurer som Irving blivit vanligare i vår så kallat polariserade tid, där ingen vet något säkert men alla vill vara så säkra som möjligt på sina åsikter (och när de inte kan backa upp dem med logiska resonemang hänfaller de till odefinierbara myter eller, allra helst, viftar bort diskussionen med en tuff attityd, som om Allt Jag Tycker Är Så Himla Självklart Juh).
De bästa scenerna i Denial kommer i början och runt slutet. Det rör sig om sekvenser som på olika sätt belyser faktumet att alla människor är grumliga sjöar, och ju säkrare vi är på en övertygelse (kanske det bara rör sig om en känsla) desto smärtsammare blir den att försvara, eller förklara.
I början av filmen kommer förundersökningen, till exempel, där Lipstadt måste lära sig hur det engelska rättsväsendet fungerar – hennes eventuellt pålitlige (men suspekt kylige) advokat (Andrew Scott) förklarar för henne att om man blir stämd i England så måste man själv bevisa att man har fel.
Lipstadt blir upprörd – inte för första gången, och inte sista, i filmen. Som en begåvad, intellektuell människa håller hon uppe det mått av professionalitet hon förmår, men utmaningarna avlöser varandra. Den viktigaste spelaren i hennes team är en expert (Tom Wilkinson) som jobbar dag och natt på att förbereda material. Tillsammans har de den otacksamma uppgiften att åka till Auschwitz för att samla bevis – där blir han beklämd över hur lite som sparats. Lipstadt kan inte hantera hans arbetsmässiga attityd – hennes identitet som judinna krockar med hennes identitet som samhällelig varelse, juridisk och inte skyddad av heliga principer; hennes frustration blir ännu större när advokaten berättar att de inte tänker låta henne vittna i domstolen, eftersom de hoppas att Irving ska hänga sig själv i sitt eget rep.
Skådespelarna bidrar här till att gräva fram så mycket som det går av filmens underliggande ambivalenta krafter – i synnerhet Wilkson är utsökt som en man som plågsamt men trofast bär tyngden av verklig intellektuell integritet. I slutändan är filmen ändå för tunn, och den sätter aldrig riktigt tänderna i sina idéer samtidigt som den latar sig med montage och klichéer som om den inte är intresserad av sin egen berättelse (vilket är märkligt, med tanke på att filmen varit i produktion i åtta år!). Men när den lyckas som bäst handlar Denial på ett intressant sätt om att rätt och fel är meningslösa ord om man inte kan svara på varför något är rätt och något är fel. Det är inte bara en fråga om vad som känns rätt och fel. I så fall kan man, som Irving, ta det som är fel och få det att framstå som rätt.
Timothy Spall står för några andra av filmens mest minnesvärda sekvenser, när Irving får stå till svars för de påståenden han gjort. Det är en lång och tillfredsställande demaskering, och Spall lyckas på ett fascinerande sätt hålla uppe Irvings hopplösa självbild utan att göra honom till vare sig en karikatyr eller någon det är direkt synd om. Hela tillställningen är en tragisk fars, och han är trollet som orsakat det. Själv tror han verkligen att han är en nobel försvarare av det fria ordet. Det är inte så konstigt. Hade han brytt sig om något av det han sa hade han själv noterat att det inte hängde ihop. Men det som driver honom är ljudet av hans röst, inte betydelsen av hans ord.
FREDRIK FYHR
DENIAL
2016, STORBRITANNIEN/USA, 109 min, Redcode RAW 6K (DI 2K/DCP), färgfilm, 2.35:1. Regi: Mick Jackson. Manus. David Hare, efter boken ”History on Trial: My Day in Court with a Holocaust Denier” av Deborah Lipstadt. Producent: Gary Foster, Russ Krasnoff. Huvudsakliga skådespelare: Rachel Weisz, Tom Wilkinson, Timothy Spall, Andrew Scott, Jack Lowden, Caren Pistorius, Alex Jennings, Harriet Walter, Mark Gatiss, John Sessions, Nikki Amuka-Bird, Pip Carter, Jackie Clune, Will Attenborough, Max Belfort. Foto: Haris Zambarloukos. Klippning: Justine Wright. Musik: Howard Shore. Scenografi: Andrew McAlpine. Kostym: Odile Dicks-Mireaux. Produktionsbolag: BBC Films, Krasnoff/Foster Entertainment, Participant Media, Shoebox Films. Distribution: (VOD). Genrer och kategorier: Drama, rättegångsdrama; tre/femaktsstruktur, specifik konflikt, med inslag av biopic; mellan-mainstream; diverse företag och mindre produktionsbolag (halvindie). Premiärdatum: 11 september 2016 (TIFF). Svensk premiär: 29 januari 2017 (GIFF), 13 november 2017 (VOD).
Omdöme: Konventionell mix av biopic och rättegångsdrama som stannar vid ytan tematiskt och emotionellt; den fokuserar på sitt mekaniska berättande, varpå filmen får ett tunt och förutsägbart intryck, även om konflikten har en del tematiska idéer som är intressanta. Bra skådespelare hjälper också.