—————————————————————————————————
Thelma (2017)
Thelma är inte en film som lyssnar på vad den försöker vara – den är för upptagen med sitt varande, för ivrig, lite som att den ena bilden lika gärna kunnat vara den andra, bara något blir gjort, vad som helst. Tyvärr finns det ju en berättelse också, och om filmen hade lyssnat på sig själv så hade den visat berättelsen respekt, arbetat för att framhäva den, avvägt, lagt till och tagit ifrån. Thelma är som en attraktiv kloss, som bara till hälften hackats fram till en skulptur. Eller en serie skisser som fått skugga och färg men inte för den sakens skull liknar målningar.
Det finns många trådar här – inga tydliga mönster, men många trådar. Dels har vi Thelma själv (Eili Harboe) en nykomling på ett universitet i Oslo. Hon är vuxen, tekniskt sett. Hon är långt ifrån vuxen. Hon ska påbörja en naturvetenskaplig utbildning ungefär som om livet inte skulle kunna komma i vägen. Hon är fortfarande helt bunden till sina föräldrar, som bor ute på landsbygden och som utgör en slags kristen sekt. Hon rapporterar allt hon gör till sin pappa (Henrik Rafalesen, absurt lik Knutby-pastorn) som ringer henne om och om igen om hon inte svarar i telefonen. Överbeskyddande är en sak, men pappa Tord och rullstolsburna mamma Unni (Ellen Dorrit Petersen) är förstås tyranner, i sin kvävande givmildhet, som alltid lyckas leda till att Thelma påminns om all skam och skuld som finns i hennes människokött och hennes svaga människosinne.
Att Thelma läser just biologi är förstås lite ironiskt. Kameran filmar då och då oansenliga träd, som svajar och susar i vinden. Thelma tror på gud och Jesus och hela slanten och vi kanske tror att filmen är en slags coming of age-thriller där Thelma ska lära känna nya vänner, testa saker som alkohol och sex, bli vuxen eller åtminstone mogen, och på ett eller annat sätt besegra sina föräldrar, som kommer att vilja motsätta sig hennes frihet. Det verkar barka dithän, när Thelma träffar Anja (Kaya Wilkins), hennes första kursare, och vän, som snart blir mer än en vän – Thelma har många enskilda stunder som är fina, och en helt fantastisk scen kommer på ett operahus då Anja och Thelma är som figurer ur ett extremt laddat kostymdrama. Tänk Fucking Åmål (1998) via ”Farliga förbindelser” och ”Lady Chatterley”.
Men, nja, det är inte riktigt det filmen handlar om.
Vi vet det redan, i och för sig, till någon mån, för filmen har ett gäckande intro ur Thelmas barndom, där vi förstår att hennes rädda föräldrar ser att Något Är Farligt med Thelma. Så nu får vi tänka mer åt X-Men-hållet – Thelma har några former av övernaturliga krafter… eller? Är det därför de är kristna? Är det djävulen som bor i henne? I så fall är det Carrie (1976) vi får jämföra med… och Thelma är vår protagonist, och föräldrarna är fortfarande skurkar, eller hur? Ja… på något sätt är Thelma en slags häxa, då? Och filmen är egentligen en skräckfilm!
Nä, inte riktigt det heller.
Thelma introducerar sig som en skräckfilm, fortsätter som en ungdomsfilm, presenterar (om) sig som en psykologisk thriller, utvecklar sig till en romantisk berättelse, visar sig vara en fantasy-berättelse, kanske är en skräckfilm ändå, fast i förbifarten ett mysterium där Thelma måste Ta Reda På Sanningen Om Vem Hon Är (och vad för hemligheter hennes föräldrar gömt undan) och vi får heller inte glömma att filmen är någon slags symbolisk historia också, för den slutar med ett riktigt tramsigt stycke Jesus-symbolik som inte verkar ha mer att göra med något annat än, tja, något annat som händer i filmen.
Den som letar efter ett mysterium kommer bli besviken på hålen i intrigen och de kvarglömda logikluckorna. Den som letar efter en skräckfilm kommer att undra vad som egentligen händer som är så läskigt. Den som vill ha en personlig berättelse kommer att vilja ha fler förklaringar och dialoger. Alla vägar i den här filmen leder bort. Det är inte så mycket det att filmen handlar om för många saker, utan att regissören Joachim Trier behandlar sakerna som lika viktiga allihop. Han älskar också att presentera sakerna, utan att föra dem vidare. Varje gång vi ser Thelmas föräldrar är filmen psykologisk thriller. Varje gång hon upptäcker en kraft i sig själv är det en fantasyfilm. Dessa saker möts aldrig. Trier knyter aldrig ihop sina olika idéer utan de svävar fritt, och filmen börjar om i varje scen.
Det är inte en fråga om att vara ambivalent eller nyanserad, snarare tvärtom. Trier rör sig i ett typ av strukturalistiskt dödläge där bara kontraster och kopplingar finns – men tinget i sig är osynligt. Filmens budskap är att den egentligen inte finns, egentligen inte handlar om något, och den tar varje chans den kan att vika undan. En sak introduceras, återkommer aldrig. En annan sak dyker upp, kopplas aldrig till den förra saken. Vi får veta lite om det ena, vi får veta något annat om något annat. Vad än själva saken rör sig om så kan det inte vara så viktigt.
Jag köper det helt enkelt inte. Jag kände att Triers förra film Louder Than Bombs var svajig, och i Thelma snubblar han över sina egna steg. Naturligtvis har filmen en arthouse-hook – den är lätt att bli nyfiken på, den har en hög ambitionsnivå, den är mer intressant än de flesta andra filmer (som kanske rent formellt är bättre) du kan se på bio idag – men det är också en självgod uppvisning i auteur-lättja.
Inte minst känns Thelma, som filmprojekt, som ett rätt billigt potpurri av olika genrer som är populära idag – det är en Young Adult-story, en smart skräckfilm, en uppbrottsberättelse med feministisk touch och en syntig och elektrisk indiestil (filmen kommer med en epilepsivarning som bör lydas!) och det finns separata scener som är imponerande. Medmanusförfattaren Eskil Vogt har i en intervju kallat deras process för ”cinematisk”, och att de inte följt de vanliga manuskonventionerna. Men de har de ju visst – de har bara slagit några hål i strukturen, som om de varit för lata för att bygga klart den. Om Thelma verkligen var i första ledet ”cinematisk” så skulle den inte kräva några frågor, obesvarade eller ej.
För antingen handlar en film om något eller så handlar den inte om något – en ”cinematisk” film andas sina bilder och visar sig genom dem, en narrativ film handlar om något som sägs och görs av människor som säger och gör det. Thelma är en narrativ film som låtsas vara cinematisk. Man kan göra ett kompendium av filmer som den på olika sätt inspirerats av eller kommenterar. Det skulle vara en lista på filmer man kanske har behållning av att se. Thelma har inget att bidra med på listan, den bara hänvisar till titlarna. Det är en snygg men ihålig lek med allusioner, och den verkar ibland anstränga sig för att misslyckas.
FREDRIK FYHR
THELMA. 2017, Norge, Frankrike, Danmark, Sverige, 116 min, codex/Arri Alexa (DI/DCP), färgfilm, 2.35:1. Regi: Joachim Trier. Manus: Joachim Trier, Eskil Vogt. Producent: Thomas Robsahm. Huvudsakliga skådespelare: Eili Harboe, Kaya Wilkins, Henrik Rafaelsen, Ellen Dorrit Petersen, Ludvig Algeback, Isabel Christine Andreasen, Camilla Belsvik, Lars Berge, Vanessa Borgli, Sigve Bøe, Ingrid Jørgensen Dragland, Peter Ekedahl, Grethe Eltervåg, Vidar Fransson, Ingrid Giæver, Gorm Alexander Foss Grømer, Steinar Klouman Hallert, Jonas Jörgensen, Martha Kjørven, Tommy Larsson, Tom Louis Lindstrøm, Vibeke Lundquist, Oskar Pask, Ian Twedmark, Irina Eidsvold Tøien. Foto: Jakob Ihre. Klippning: Olivier Bugge Coutté. Musik: Ola Fløttum. Scenografi: Roger Rosenberg. Kostym: Ellen Dæhli Ystehede. Produktionsbolag: Motlys, Film i Väst, Eurimages, Le Pacte, Nordisk Film och TV-fond, Norwegian Film Institut, Snowglobe Film, mfl. Distribution: TriArt. Genrer och kategorier: Thriller, skräck, mysterium, ungdomsfilm, drama, coming-of-age, psykologisk thriller; tre/femaktsstruktur med mysterieintrig, planterade tillbakablickar och diverse sidointriger (flera ouppklarade, anm); arthouse, auteur, diverse produktionsbolag/biståndsfinansierad. Premiärdatum: 20 augusti 2017 (Norwegian International Film Festival, Norge). Svensk premiär: 15 november 2017..
Omdöme: Thriller/skräckfilm uppbyggd som en korsning mellan en mysteriefilm, body horror, ungdomsdrama, en övernaturlig skräckfilm, Young Adult-fantasy, en psykologisk thriller och en melodramatisk karaktärsstudie; rent visuellt är filmen attraktiv, med enskilda scener som är imponerande, men de olika genrerna har inneboende krav som inte kan uppfyllas, och filmen slutar som en menlös och rörig uppvisning av en rad idéer varav inga kopplas ihop, får substans eller uppfylls i gestaltningen.