The Glass Castle är en ganska märklig film. Jag tror det i grunden är en bra melodram som i onödan krånglats till, plockats isär, bankats ner till en oformlig deg; det är en film som snubblar över sina egna steg för att berätta det den borde förklara, och förklara det den borde berätta. Jag är inte mycket för att föra anteckningar under biovisningar – jag har ett block med mig utifall att, men oftast blir det tomt; den här gången avverkade jag dock fyra sidor där i mörkret. Bara frågor!
Som jag ofta får anledning att säga – svåra filmer är enkla och enkla filmer är svåra. Det är mycket stora känslor i The Glass Castle, det gråts och skrattas och skriks och allt är ”based on a true story” och melodramatiskt på det sätt som vissa anser ”folkligt”. Lik förbannat uppstår ändå ett stort mysterium när man frågar sig vad filmen egentligen vill ha sagt, och om det verkligen är vad den säger medan den försöker.
Inte förrän filmen var slut kunde jag vara helt säker på vad den faktiskt handlat om. Huvudpersonen heter Jeannette, och någon gång på 70-talet växer hon upp med tre syskon, alkoholiserade pappan Rex (Woody Harrelson) och en narcissistisk hötorgskonstnär till mamma (Naomi Watts). De lever mer eller mindre som luffare, drar från stad till stad och menar på att det är ”frihet”, ni vet, utanför samhället liksom, tut-tut och så länge vi inte ser något ont så finns inget. Barnen, i synnerhet Jeannette (som är mellanbarnet), får ta hand om sig själva, försöka handskas med sitt utanförskap, sin brist på bildning och faktumet att de går hungriga i dagar. Till slut verkar de i någon längre tid bosätta sig i någon minimal håla, Jeannette lyckas gå i skolan, där hon är begåvad. En efter en rymmer barnen hemifrån, medan pappa Rex’ stora ord blir mer och mer ohållbara i takt med att hans alkoholism blir mer brutal. Jeannette har förstås den närmaste relationen med honom, och finner det svårt att släppa taget och gå sin egen väg.
Ändå måste deras vägar skiljas, hon tar sig till New York där hon först går på college och sedan blir en relativt framgångsrik skribent på New York Post, förlovad med en Wall Street-yuppie. Året är nu 1989 och via ett av många svarta hål i narrativen är hennes föräldrar nu ”bosatta” (i ett obebott ruckel) i New York, tydligen för att få ”vara närmare barnen”, även om deras livsstil och ideologi nu är vitt skilda. Filmen rör sig mot ett sanningens ögonblick – Jeannette måste förstå att framgång och storstadsliv inte är så himla kul som hon kanske trott, och att hennes familj (trots ”brister”) är hennes rötter och själ; hela härligheten är förresten byggd på en bestseller skriven av verklighetens Jeannette Walls.
Jag önskar nästan att det här hade varit spoilers, men tyvärr står allt klart på en gång. The Glass Castle börjar nämligen när Jeannette är i vuxen ålder (spelad av Brie Larson) och sysslar filmen igenom med att hoppa fram och tillbaka mellan hennes barndom och hennes vuxenliv. Jag antar att tanken ska vara att introducera henne som ett mysterium, vars bakgrund och motiv gradvis blir klar, men det som istället händer är att filmen förstör sin egen berättelse. Det är ju resan från barndomen till vuxenlivet, och det komplicerade sättet som hennes (på många sätt fasansfulla) barndom fortfarande präglar hennes vuxenliv, som är kärnan av denna film. Jag är inte mycket för att önska en annan film än den jag har framför mig, men det är å andra sidan sällan som jag ser filmer som är så feltänkta som denna.
Åtminstone så länge vi pratar om formen – om man vill betrakta ”innehållet” så är filmen inte dålig. (Själv är jag formalist, och är inte säker på att en film egentligen är något annat än sin form, men låt gå). Howard Hawks sa att en bra film består av tre bra scener och inga dåliga – The Glass Castle har säkert sjutton bra scener, även om de inte binder ihop mycket till berättelse. Woody Harrelson är utomordentlig som Rex, pappan som är just precis sådär underbart härlig som bara en alkoholiserad ”åt helvete med allt”-farsa kan vara och just precis sådär monstruöst mardrömslik när saker går dåligt, och Brie Larson parerar honom med en slags undertryckt vrede som känns genomlevd; skådespeleriet går rakt igenom duken, och jag antar att det är en av anledningarna till att den här filmen till någon mån fungerar medan den pågår. När så här pass begåvade människor brinner framför våra ögon så vill man inte höja handen och stoppa lek, även om man kanske undrar vad som är upp och ner i det de gör.
Bland alla saker som kan gå fel när en bok blir film så visar The Glass Castle den klassiska ”allt ska med”-problematiken. Varenda grej som händer i den här filmen tycks lika viktig eller oviktig, förmodligen eftersom det är hämtat ur Wallis bok, och filmen vågar aldrig bygga upp en egen strategi som sovrar informationen, hittar mönster där olika saker spelar på varandra eller där någon slags organiserande teknik ger filmen en strategi. En ny sak händer i varje scen, och i nästa kommer ingen återkoppling. I början oroar sig Jeannette över att hennes föräldrar inte ska gilla hennes yuppie-fästman – och han oroar sig också – men vi i publiken undrar mest varför föräldrarna är hemlösa, eller varför hon umgås med dem fastän hon brutit sig loss från dem och flyttat hemifrån. När följde de efter? När vi klipper tillbaka till hennes barndom vill vi få svar, men istället får vi nya frågor, för flashback-stilen gör så att flera luckor i storyn uppenbarar sig. När Jeannette är ung vägrar Rex låta henne flytta, vid ett tillfälle lyckas han effektivt kapa alla hennes tillgångar för att ta sig iväg, men ändå hamnar hon i New York på något sätt (vi får aldrig se hur). Tidigt i filmen råkar Jeannette ut för en olycka, och en och annan scen göms undan för att dyka upp i slutet, som om någon stor twist uppdagas… men vi vet inte varför det ena skulle vara mer viktigt än det andra.
Det finns en skillnad på ambiguitet och kaos. En självbiografi kan sägas vara automatiskt ambivalent, eftersom en människas livsberättelse inte kommer med facit, men när det filmatiseras rakt upp och ner så kan det bli kaotiskt utan mönster som binder ihop det vi ser. Några frågor jag skrev ner: Varför är Jeannettes familj vagabonder? Är det för att Rex är alkoholist, eller för att han har någon slags (aldrig definierad) outsider-ideologi som han då och då yttrar (ni vet, ”storföretagen” hit och ”jag gör vad jag vill” dit) eller för att han haft en trist uppväxt själv, eller för att han egentligen är supersmart och kan en massa saker om allt möjligt? Varför får vi fyra alternativ utan något som för ihop dem? Varför tar mamman hans parti i ena scenen men motsäger sig honom i andra? Vad vill Jeannette hitta i New York? Vad handlar hennes krönika om? Vill filmen faktiskt säga något om storstadsliv kontra frihetsideal? Om detta är Jeannettes berättelse, varför handlar den om hela hennes familj? Varför ska vi bry oss om hennes fästman? Varför nämns alltid saker i scen 1 som aldrig följs upp i scen 2? Varför spelar filmen på riktig psykologi när den behagar, men faller tillbaka på extremt förutsägbar melodramatik när det behövs? Varför är Jeannette så ”stark”? Vad handlar den där olyckan om? Är hon ”svag”?
Och ändå – efter allt mitt gnäll – så kan jag inte säga att jag ogillar den här filmen. Det är en sådan där film där man måste säga att det ”finns något där”. Den är inte bra nog för att jag ska se om den, så jag antar att jag aldrig kommer att kunna förklara det. Jag antar att mycket har att göra med god vilja och engagemang – skådespelarna är överväldigande bra, och det är ett nöje att se dem ge järnet, och på sätt och vis ger väl hela filmen järnet också. Den kastar in alla de här sakerna i en och samma duk och struntar helt i hur bilden blir.
En annan sak filmen har är hjärta – egentligen är det bara en gammal hederlig snyftare, bara onödigt komplicerad och pretentiöst belastad med storhetsvansinne – och även om skildringen av Rex orsakat viss kontrovers i USA (där man anser att ett ”monster” i själva verket ”romantiserats”) så tror jag att exempelvis en svensk publik (som har berättelser som Svinalängorna eller Mig äger ingen i minnet) har lättare att läsa filmen. Familjen är, trots allt, oundviklig. Du har bara en och alla vet att en familjemedlem är svår att inte älska, även om det rör sig om en person som inte varit god.
Det personliga skiner igenom, det är väl det. Regissören Destin Daniel Cretton regisserade den då nästan okända Brie Larson i indiepärlan Short Term 12 för några år sedan, och att han gör The Glass Castle nu visar på hans empati för utstötta och hans känsla för okonventionell kärlek (att han också var en av manusförfattarna bakom den kristna kitschkalkonen The Shack lämnar jag okommenterat). Det är inte saker som gör att jag kan rekommendera den här filmen – även om du som gillar att gråta på bio bör ta en titt – men det finns nog med energi här för att ge filmen någon slags personlighet, och en emotionell grund åt en berättelse som på många sätt är ett förvirrat misslyckande.
FREDRIK FYHR
THE GLASS CASTLE
2017, USA, 127 min, codex, DCP, färgfilm, 2.39:1. Regi: Destin Daniel Cretton. Manus: Destin Daniel Cretton, Andrew Lanham efter boken av Jeannette Walls. Producent: Ken Kao, Gil Netter. Huvudsakliga skådespelare: Brie Larson, Woody Harrelson, Naomi Watts, Ella Anderson, Chandler Head, Max Greenfield, Josh Caras, Charlie Shotwell, Iain Armitage, Sarah Snook, Sadie Sink, Olivia Kate Rice, Brigette Lundy-Paine, Shree Crooks, Eden Grace Redfield, Robin Bartlett, Joe Pingue, A.J. Henderson, Dominic Bogart, Chris Gillett, Tessa Mossey, Brenda Kamino, Vlasta Vrana, Andrew Shaver, Sandra Flores, Darrin Baker, Kyra Harper, Sabrina Campilii, Ross Partridge. Foto: Brett Pawlak. Klippning: Nat Sanders. Musik: Joel P. West. Scenografi: Sharon Seymour. Kostym: Joy Cretton, Mirren Gordon-Crozier. Produktionsbolag: Lionsgate, Netter Productions. Distribution: Nordisk Film. Genrer och kategorier: Drama, melodram, familjerelationer, coming of age, verklighetsbaserad och sedelärande; episk intrig med drag av familjekrönika, uppluckrad av ellipser och med uppdelad kronologi (ungefär D-A-E-B-E-C-F) med Aristoteleanska arker och extra fokus på katharsis; mainstream, mellanbudget, privatbolag och oberoende storstudio. Premiärdatum: 11 augusti 2017 (USA, Kanada). Svensk premiär: 3 november 2017.
Omdöme: Energiskt gjord melodram som drivs av envis emotionalism och engagemang från alla inblandade; starka skådespelare skapar enskilda öar/scener som är gripande; berättartekniskt är dock filmen ogenomtänkt och besynnerligt dysfunktionell, och intrigen har (egentligen) fler oavsiktliga luckor och frågetecken än vad berättelsen klarar av.