När allt kommer omkring handlar en Marvel-film bara om pyntet på själva granen. Själva granen står där den står, går inte att ändra på. En regissör som närmar sig ett projekt av denna magnitud – med så mycket pengar inblandat, och så många viljor som ska tillfredsställas – kan egentligen bara följa de förutsägbara mallarna och göra det mesta av det som blir över.
Det är därför Thor: Ragnarök är en av de bästa jag sett. Ingenting i den är oförutsägbart eller ens tekniskt sett särskilt spännande. Hjältar, skurkar, någon slags undergång i potten – det är action på färden, och färden är resans mål och målet är förresten fler uppföljare. Jaja. Jag klagar inte på att Bondfilmer handlar om att James Bond ska rädda världen, så jag tänker inte klaga på att Thor: Ragnarök handlar om det.
Om det bara är det gamla vanliga receptet skulle det dock bli trist – se förra filmen, Thor: The Dark World, en av de mest ominnesvärda superhjältefilmer jag (inte) kan minnas. Det är därför Ragnarök, den tredje filmen om Thor och den hundrafemtiotusende Avengers-filmen, kan göra en så glad.
Jag ser alltså den här filmen som en komedi. Gör inte du det så kan jag inte hjälpa dig.
Filmen är regisserad av den för många okände nyzeeländaren Taika Waititi, vars särskilda humor inte går att ta miste på; VOD-aktuell var han tidigare i år med Hunt for the Wilderpeople. Den som vill ha minsta förvarning om vad som gör Ragnarök (lite) annorlunda än andra Marvel-filmer kan se den, eller någon annan av hans filmer (omtyckta vampyrmockumentären What We Do in the Shadows till exempel, eller fina Boy) och förstå att han inte direkt är personen man kopplar till det självupptagna oomph som finns i många superhjältefilmer.
Tur då att Avengers, och i synnerhet den underskattade första Thor-filmen från 2010, varit mer åt det självironiska hållet. Waititis tidigare, småskaliga komedier har till stor del handlat om barn, barn som ofta leker att de är superhjältar på ett eller annat sätt, och humorn som han fått till handlar ofta om hur futtig och oglamorös verkligheten är. Det bor kärlek och potential i de där drömmarna, och vi tränar vår empati när vi följer Ricky Baker, som killen i Hunt for the Wilderpeople heter, och tvingas acceptera att han själv tycker han är störst och bäst i världen. Han får upptäcka livets besvikelser i sin egen takt. De där barndrömmarna kommer ju ändå inte riktigt dö ut i vuxen ålder – de återupprepas, om inte annat så när den vuxne mannen leker med sitt barn i lekplatsen. Det är… rart, helt enkelt, och Waititi förstår att barn (i sin gränslösa narcissism) kan vara otroligt roliga.
Superhjältefilmer, i sin tur, är förstås barnlekar med vuxna människor utklädda i trikåer. Efter att Guardians of the Galaxy introducerat Marvel för självironi, och med tanke på vår nostalgifrätta tid överlag, så kan man tänka sig att Waititi är lika frestande som farlig att ge en sådan här film till. Han förstår precis superhjältekulturen, vad som drar unga människor in i en sådan här värld och vad för krafter som vuxna i dem kan roa sig med, men poängen med hans filmer är ju trots allt att lekarna inte är på riktigt, och hans i slutändan krassa perspektiv kanske hotar att ruinera hela den fantasivärld som Marvel-filmerna ju ändå byggt upp.
Det händer på en, relativt viktig, punkt (som jag ska återkomma till) men på det stora hela är det slående hur festlig Thor: Ragnarök ändå är. Medan jag såg den slog det mig att den är precis lika ospännande och meningslös som nästan alla andra superhjältefilmer som gjorts, men det slog mig också att det är helt okej. Den humor som låg och kryddade det pompösa allvaret i, till exempel, den första Avengers-filmen, blir här själva smaken av hela upplevelsen.
Jag ska inte vara för specifik med intrigen. Thor, i Chris Hemsworths nu helgjutna gestalt, upptäcker ett Hot Mot Asgård och Diverse Orsaker gör så att han Hamnar På Äventyr, där han träffar Diverse Karaktärer som han till slut kan Fly Från Farliga Situationer med och Återvända För Att Möta Stora Skurken.
Om du bryr dig – verkligen bryr dig – om vad som finns bakom de här orden jag skrivit så är det möjligt att filmen gör dig besviken. Det finns gott om fina skådespelare och roliga karaktärer i filmen – flera känns igen från Waititis tidigare filmer (jag älskar i synnerhet hur han återigen får användning för mattantsliknande surpuppan Rachel House som spökats ut i en typ av rymdjägaroutfit, medan hon i övrigt är precis lika barsk som i alla andra filmer hon varit med i) – men den kortaste stickan drar Cate Blanchett i rollen som dödsgudinnan Hel, Thor och Lokes fram tills nu okända syster som återvänder till Asgård för att återta sin rättmätiga plats på tronen. Hon vill inte göra Asgård till något fint ställe, tänk Scar.
Här ska jag villigt erkänna att filmen – rent tekniskt – inte är speciellt engagerad. Det är inte Blanchetts fel – även om hennes överprofessionella tolkning av skurkrollen är Exakt Så Lagom Överspelad som du tror – utan hennes rollfigur. Hon ska ha en överraskande och avgörande bakgrund, hennes superkrafter ska vara övermänskliga och Asgårds öde allvarligt hotat av hennes närvaro – men såklart känns hon helt generisk och godtycklig, och så fort vi klipper till henne, och de vagt skissade sidointrigerna om upproret mot hennes välde, så stannar filmen helt upp. Inte ens när det blir dags för slutbatalj verkar Waititis hjärta helt ligga i själva berättelsen, för han klipper iväg just som Hel och Thors klingor ska mötas.
Eller ja, han och han. Klippningen krediteras till två figurer som heter Zene Baker och Joel Negron och de har alldeles för många Michael Bay-titlar på sina CV:n. Jag misstänker att Waititi inte fått klippa filmen, för rytmiskt är det lite hoppigt och i scener har filmen en tendens att hoppa fram några sekunder, eller missmatcha rörelser på ett särskilt irriterande sätt. I synnerhet filmens första tio-femton minuter är så jäktade att skämten inte hinner landa (vilket är synd eftersom de bland annat cirkulerar runt en fantastisk liten cameoförstärkt ”teaterföreställning” som kommer direkt från Waititi-land).
Filmen är lite grann som en födelsedagsfest där alla gästerna har otroligt kul, fast ingen egentligen bryr sig om födelsedagsbarnet och så fort någon pratar om anledningen till att de alla samlats där idag så stelnar allt till och folk liksom bara väntar på att talet ska ta slut. Det är alltså en lite märklig film att bedöma – å ena sidan berättar den en historia som det är omöjligt att på allvar engagera sig för, å andra sidan är det mycket roligt att se vad alla inblandade håller på med. Jag får välja och jag väljer alla skratt jag skrattade – jag hittar ingen bra anledning till att förneka en film med så här mycket glädje och hjärta.
FREDRIK FYHR
THOR: RAGNARÖK
Thor: Ragnarok. 2017, USA, 130 min, ARRIRAW 3.4K (Arri Alexa) (DCP, 35mm, 3D), färgfilm, 2.35:1. Regi: Taika Waititi. Manus: Eric Pearson, Craig Kyle, Christopher Yost. Producent: Kevin Feige. Huvudsakliga skådespelare: Chris Hemsworth, Tom Hiddleston, Cate Blanchett, Idris Elba, Jeff Goldblum, Tessa Thompson, Karl Urban, Mark Ruffalo, Anthony Hopkins, Benedict Cumberbatch, Taika Waititi, Rachel House, Clancy Brown, Tadanobu Asano, Ray Stevenson, Zachary Levin. Foto: Javier Aguirresarobe. Klippning: Zene Baker, Joel Negron. Scenografi: Dan Hennah, Ra Vincent. Kostym: Mayes C. Rubeo. Produktionsbolag: Marvel, Walt Disney Studios. Distribution: Disney. Genrer och kategorier: Fantasy, action, komedi, franchise, äventyr; eskapistiskt serietidningsäventyr med utforskande karaktär och Hero’s Journey-modell; treaktsstruktur; studiofilm, mainstream, franchise. Premiärdatum: 10 oktober 2017 (Los Angeles). Svensk premiär: 27 oktober 2017.
Omdöme: Sakligt och okomplicerat serietidningsäventyr utan överraskningar, och en generisk formulering av hot och konflikt, men rytmiskt tät, laddad av karaktäristisk och lämplig humor, full av fina gestaltningar av väl genomtänkta karaktärer, mer än godkända effekter och actionscener, överlag utmärkt underhållningsfilm.
2 svar på ”Thor: Ragnarök”