Av alla regissörer jag hittills skrivit om har ingen varit i närheten lika svår att närma sig som Chantal Akerman
Chantal Akerman
f. 6 juni 1950
d. 5 oktober 2015
Långfilmer som regissör:
Hotel Monterey (1972)
Je, tu, il, elle (1974)
Jeanne Dielman, 23, quai du commerce, 1080 Bruxelles (1975)
News from Home (1977)
Les rendez-vous d’Anna (Annas möten, 1978)
Toute une nuit (1982)
Les années 80 (1983)
L’homme à la valise (1983)
Golden Eighties (1986)
Letters Home (1986)
Histoires d’Amérique: Food, Family and Philosophy (1989)
Les trois dernières sonates de Franz Schubert (1989)
Nuit et jour (1991)
D’Est (1993)
Un divan à New York (Det bor en fransk kvinna i min lägenhet, 1996)
Sud (1999)
La captive (2000)
De l’autre còté (2002)
Demain on déménage (2004)
Là-bas (2006)
La folie Almayer (2011)
No Home Movie (2015)
Inledning
Av alla regissörer jag hittills skrivit om har ingen varit i närheten lika svår att närma sig som Chantal Akerman. Hon är, kort sagt, inget för nybörjare. Det är inte så mycket det att hennes filmer var kompromisslösa, konstnärliga och komplexa – även om de var det – utan att de inte graviterar mot en och samma punkt. Akerman var en auteur i det att hon hade teman, drevs av återkommande idéer, återvände till liknande strategier och präglades av intensiv integritet, men hon var också en hypermodern anti-auteur, fortfarande före sin tid, i det att hon vägrade definiera sig själv och sitt uttryck. Hennes filmer var djupt personliga – hon gjorde till och med en film om sin egen död, även om det inte nödvändigtvis var helt avsiktligt – och samtidigt obönhörligt objektiva, trotsigt analytiska, och nästan omöjliga att känna något för om man inte först tänkte något för dem.
Eller tvärtom, om man vill: Kanske hennes filmer är sådana man känner in och egentligen aldrig kan komma fram en tillfredsställande tanke om – kanske en känsla har en djupare innebörd än det intellektuella resonemang som kanske ackompanjerar den.
Förintelsen är det ultimata exemplet, och också en ground zero för Akerman. Hennes mor Natalia överlevde Auschwitz, medan hennes föräldrar mördades. Chantal föddes i Bryssel, sommaren 1950, och hennes relation till sin mor var så stark att de kom att dö samtidigt; Natalia av sjukdom och ålder, Chantal några månader senare via egen hand. Omständigheterna kan diskuteras – Chantal led av kronisk depression och hade blivit utskriven från sjukhuset tio dagar tidigare – men det är svårt att inte se hennes död i relation till hennes filmskapande. Självmordet, eller rättare sagt Camus gamla fråga om självmordet (är livet värt att leva, och är självmordet egentligen inte den enda rätta handlingen?), närvarar hela tiden någonstans, implicit, i hennes filmer.
Det närvarar via Förintelsen, denna händelse som lade sin dom inte bara över dess offer utan även generationerna som följde. Närvarandet kan synas i en scen som den i Histoires d’Amérique (1989), en av hennes bästa filmer, där en gammal man står under en svart himmel där åska och oväder mullrar – men han ler, och konstaterar: ”Vilken vacker natt!”
Hans givmildhet mot livet är ren, hans lycka sann, och det är bara världen omkring honom som är svart och hotfull. Han står omringad av ett oändligt mörker och i detta mörker ler han.
Detta leende kan stå som en symbol för livet, lika mycket som det kan stå symbol för Chantal Akermans filmer: Att i trots mot skräcken välja nyfikenhet, i trots mot hat välja godhet, att stå i existensens becksvarta intighet och välja glädje.
Och dessa val utgör bara ett spår i Akermans filmografi, en samling filmer som gör sitt yttersta för att inte låta sig definieras på samma sätt som en järntung auteur typiskt låter sig göras.
Det har att göra med flera saker.
Hon var kvinna, dels, så hennes filmer handlar om att i förtryck välja frihet, att svara på omvärldens krav genom att vara spretig och oformlig, att inte få samma möjligheter och därför göra filmer genom att stjäla material, tvinga fram plattformar, skapa omständigheter där inga förut fanns.
Hon var också en outsider, del av en glappgeneration; född lite för sent för Nya vågen, och i Belgien och inte Frankrike, aldrig helt i takt med 80- och 90-talets kommersialiseringar, och hela tiden för konstnärlig för mainstream-världen och lite för glad för konstvärlden.
Hon var präglad av sin judiska härkomst, men aldrig själv del av den, bunden till sin mor trots att hon i sitt feministiska uppvaknande bröt sig loss från henne, en politisk varelse snarare än en religiös – men andra världskriget definierade hennes liv innan hon föddes; hon försökte i hela sitt liv närma sig denna ”judiska upplevelse”, men hon upplevde sig själv som för mycket av en ny generation… men inte helt.
I den lika fascinerande som fängslande Là-bas (2006) reser hon till Israel men spenderar nästan hela filmen inlåst i lägenheten hon fått låna. Hon filmar det hon ser genom fönstret och citerar nedskrivna tankar hon har om vad hon håller på med, och varför; allt som oftast banala vardagssaker. Men hon vågar inte gå ut, vågar inte ta del, vågar inte leva; hon är låst i sin egen kortslutning av identiteter, och kan nu bara betrakta världen, som en fånge.
Kameleontiskt rör sig hennes filmer mellan en vilja att bli till och en oförmåga att definieras – på grund av att grunden inte finns, att hon antingen ska vara judinna eller hemmafru, eller politisk agitator eller religiös helare, en konstnär eller en organisatör; ”I don’t belong anywhere” sa hon om sig själv, och där en sådan mening låter automatiskt pretentiös så är det svårt, när man går igenom hennes filmer, att inte förstå hur allvarlig hon var. Hennes filmer utspelar sig i stora glapp och mellanrum.
I detta extrema identitetssökande, denna koncentrerade jakt efter självet i en värld av masker och konstruerade identiteter, var hon hela tiden före sin tid. Inte förrän nu, efter sin tragiska död, börjar världen närma sig den malström av möjligheter, motsättningar, inre konflikter och nya psykodynamiska revolutioner som hon hela tiden uttryckte, i ett konstnärskap som fortfarande befinner sig under radarn.
Auteurathon-texten om Chatnal Akerman kommer att presenteras i flera delar. Till den mån det är möjligt kommer jag att försöka koppla ihop olika delar av hennes konstnärskap med en kronologisk redogörelse för de filmer hon gjorde. Den börjar i slutet av 60-talet, och början av 70-talet, när hon i utkanten av franska nya vågen började sin karriär med kompromisslösa konstfilmer, kryptiska självutforskande filmdikter och en lång feministisk filmklassiker. Denna period grundlägger den specifikt feministiska biten av hennes identitet, men också den som vidöppet och gränslöst ser på omvärlden som ett odefinerbart spektrum.
Fortsättning följer.
FREDRIK FYHR
-> Del 2.
Ett svar på ”Chantal Akerman (del 1)”