Det finns två uppfattningar som jag inte tycker stämmer om The Last Broadcast, den found footage-film som gjordes strax innan den mer kända The Blair Witch Project (1999). Dels att den skulle vara bättre än den filmen, bara för att den gjordes först. Dels att den har ett fasansfullt dåligt slut som förstör hela filmen.
Nä. Vi får backa bandet, som man säger.
Filmen att jämföra The Last Broadcast med är egentligen Darren Aronofskys lågbudgetdebut Pi (1998), som blev en succé på Sundance och utgjorde en stor seger för independentfilmare – det var en film som visade att en regissör kunde göra en bra film och genast nå framgång, av ingen annan anledning än att filmen var bra. Det verkade vara kulmen av det 90-tal som tillåtit så mycket i form av indiefilmare och lågbudgetkonst.
Det här denna kontext som ger The Last Broadcast sitt hem: Det är en film som handlar om kreativitet och den är lika kreativt gjord. Det är en skräckfilm, en metafilm, en found footage-film, en fejkdokumentär, en film om filmen som lögn, en film av unga människor som skiter i vilket, ett studentikost spex, trams, djup, skräck, skoj.
Feltänket man gör idag är att återupptäcka The Last Broadcast som en found footage-film, en film gjord i en subgenre, en film som ska kittla oss med tanken att det är upphittat, ”riktigt” material. Länge fungerar filmen på det sättet, men de sista tio minuterna ”förstör” onekligen ”allt” om man insisterar på att se filmen som enbart en gimmickfilm. Men sedd med rätt lins så är det där bara en del av tjusningen.
Det mest uppenbara exemplet på filmens uppkäftighet är sättet den är gjord på. The Last Broadcast hade en budget på 900 dollar, vilket är detsamma som noll spänn, och den ser billigare ut än någon film man kan föreställa sig (som man inte gjort själv). Men den spelades också in på video, och distribuerades till amerikanska biografer via satellit och den tidens tidiga digitala utrustning. The Last Broadcast är alltså en av 90-talets mer sällsynta ”multimedia”-filmer – och den digitala tekniken, även om det skulle ta ytterligare ett årtionde innan den kickade in, hjälpte filmskaparna (Stefan Avalos och Lance Weiler) att nå ut med filmen utan att förlora pengar. Omvägen de tog, i en tid då digitala biografer var sällsynta, var att liksom ”buffra” filmen i en satellitsändning – de slapp betala för analoga printar, och gick åtminstone jämt ut i slutändan.
Som film betraktad fångar The Last Broadcast den studentikosa stämningen hos unga filmskapare under denna (sista) analoga era. Det vi introduceras för är en dokumentär gjord av en David Leigh (David Beard) som undersöker ett mordfall, där två TV-personligheter mördades ute i skogen, medan de själva gjorde ett inslag om Jersey-djävulen, en skröna berättad för barn i New Jersey (där filmen är gjord).
Jag säger ”TV-personligheter”, men återigen måste man placera sig år 1998. Programmet hette ”Fact or Fiction” och krängdes ut på en lokal TV-station och programledarna var två snubbar, en flummig slacker vid namn Locus Wheeler (spelad av den ena regissören Lance Weiler) och en självupptagen snubbe med allmänt storhetsvansinne vid namn Steven Avkast (spelad av andra regissören Stefan Avalos). Man får placera sig i en tid långt innan YouTube, då mediewannabes som dessa två figurer kunde nå ut till en blygsam skara människor genom att sitta i någon sketen studio och spexa med fulast tänkbara direkt-i-kameran-effekter.
Dokumentären presenteras för oss ungefär som ett filmprojekt på universitetet – vilket jag vanligen skulle mena som en förolämpning, men som här är perfekt; David Leigh, den allvarlige upphovsmannen, har sin allvarliga berättarröst medan han allvarligt går igenom de allvarligheter som hände: Fact of Fiction-gänget gick ut i skogen en höstnatt, för sin första live-sändning, och där försvann de. Senare hittades deras kroppar och den enda överlevaren, Jim Suerd (Jim Seward) en introvert man som de tagit med sig för hans synska egenskaper. Suerd har sedan dess dömts för mordet på filmgänget, eftersom han var den enda överlevaren, vid ett tillfälle på kvällen saknar alibi och hade deras blod på sina kläder.
Men Leigh kan nu (kanske?) upptäcka nya ledtrådar i fallet. Som i ett duktigt arbete går han igenom sin process tydligt för åskådaren – Leigh berättar för oss att han börjat arbetet med att göra en film om Suerd (vem han var, varför han gjorde vad han gjorde) men att det gradvis kommit att bli en film om vad som egentligen hände där ute i skogen.
Vi får intervjuer med anhöriga och medarbetare, varvat med filmgängets eget material (detta är found footage-portionen av filmen), och bortsett från att allting är helt fejkat så är The Last Broadcast ett skolexempel på hur en skicklig dokumentär arbetar. Vi går från en bit fakta till en annan, balanserar olika mängd information i en alltmer komplex helhet, och Leigh håller hela tiden tillbaka den bit information han behöver hålla tillbaka, medan han gradvis orkestrerar alla överraskningar och vändningar till bästa effekt. Vi förvirras aldrig och vi sugs hela tiden vidare i nästa steg. Det är fascinerande hur spännande filmen är, och det föreslår att tjusningen i true crime-dokumentärer inte kommer ifrån sanningen eller verkligheten i brottet, utan helt enkelt från spelandet på verkligheten, och hur filmen är gjord rent tekniskt.
Men det finns också mer filosofiska undertoner i filmen – ja, de är också lämpligt studentikosa, och påminner lite grann om de meckiga resonemang man hittar i filmer av Richard Linklater. I grund och botten är filmen ett mysterium – vad hände ute i skogen? Vem, vad eller vilka dödade filmgänget? Var det Suerd, Jerseydjävulen eller någon annan? – och som alla självmedvetna filmskapare så börjar Avalos och Weiler spela på filmmediet för att belysa mysteriet. Vad kan vi egentligen lita på överhuvudtaget? Kan en bild, vilken som helst, någonsin vara sann?
Även om mycket i The Last Broadcast är slående verklighetstroget så är andra saker mer uppenbart begränsade av budgeten (vissa detaljer som nyhetsinslag och tidningsartiklar känns uppenbart fejkade) och Avalos och Weiler verkar misstänka att vilken åskådare som helst kan behöva en liten krycka för fantasin ska räcka till – gradvis vänder de långsamt på steken, och filmen börjar handla om filmmediets egen bräckliga form. Vi söker sanningen i dokumentärer, vi söker dem (på något bisarrt sett) till och med i fejkade dokumentärer, och med några slutgiltiga lån från De Palma så drar filmen undan sin egen matta och vägrar oss tillfredsställelse.
Dessa kryptiska formuleringar syftar till det där slutet, som alla verkar hålla med om är uselt. Jag kan hålla med om att det är lite dåligt gjort rent tekniskt – lite klantigt regisserat och fånigt spelat – men så är också The Last Broadcast nära nog en amatörfilm, om än imponerande och intelligent.
Det jag inte håller med om är att det är ologiskt eller feltänkt. Denna film gjordes i en tid då ”found footage” inte var en etablerad genre, och den har därför inte på agendan att hålla sig till de reglerna. Istället är det en kommentar på filmmediets allmänna förljugenhet, hur allt bara handlar om vad en filmskapare väljer att filma och klippa ihop; The Last Broadcast ändrar helt bana när en person bokstavligt talat slår till kameran, som om en film är en maskin som helt kan ändra spår bara någon drar i en spak.
Alla filmskapare är osäkra berättare, kort sagt, och dessa berättare berättar dessutom om en annan berättare, som i sin tur berättar om andra berättare som i sin tur gick ut för att filma en mytologisk figur ute i skogarna som inte finns, som såklart inte finns, men som ändå går att söka där ute i mörkret… där något hände. Vi vill ha svar i fakta, men hur vi än söker så får vi bara fiktion.
FREDRIK FYHR
THE LAST BROADCAST
1998, USA, 86 min, video (DV), färgfilm, 1.33:1., delv. 1.85:1. Regi: Stefan Avalos, Lance Weiler. Manus: Stefan Avalos, Lance Weiler. Producent: Stefan Avalos, Lance Weiler. Huvudsakliga skådespelare: David Beard, Jim Seward, Stefan Avalos, Lance Weiler, Rein Clabbers, Michele Pulaski, Tom Brunt, Mark Rublee, A.D. Roso, Dale Worstall, Vann K. Weller, Sam Wells, Jay MacDonald, Faith Weiler, Marianne Connor, Robert Weiler, Jennifer Nasal, Brett Nielsen, Holly Madison, Jeremy Coleman, Todd Weiler, Chadd Ritenbaugh. Foto: Lance Weiler. Klippning: Stefan Avalos. Musik: Stefan Avalos, A.D. Russo. Produktionsbolag: FFM Productions. Distribution: (div). Genrer och kategorier: Metafilm, fauxdokumentär, found footage, skräck, thriller, mysterium; fejk-dokumentär med inslag av ytterligare fejk-diegetiskt ”råmaterial”, sammanfogat med en ytterligare metadiegetisk twist och klippt för att föreslå diverse teman om relationen mellan fakta och fiktion, konst och verklighet, sanning och mysterium etc; reell indie/underground. Premiärdatum: 9 mars 1998 (USA). Svensk premiär: (aldrig visad i Sverige). Format: Import.
Omdöme: En ungdomlig, inspirerad, och inspirerande, metafilm som genomför en (fejkad) dokumentär på ett alldeles utmärkt komplext och spänningsförhöjande sätt, för att därefter spela på idéer om fakta och fiktion och avrunda i en anarkistisk final. Rå i kanterna, präglad av sin låga budget och sina oerfarna upphovsmän, men överlag kreativt och originellt.
Ett svar på ”The Last Broadcast (1998)”