John Hustons Minnen av lycka utgör en märklig liten rastplats i filmhistorien. Många saker verkar mötas här – svansånger, filmatiseringar av känd litteratur, cinematiska generationsskiften, Ingmar Bergman – men mötet är perfekt flyktigt, i förbifarten bottenlöst djupt och sedan bara försvunnet som ett ögonblick. Filmen sträcker sig tillbaka hundra år i tiden, kommenterar på all tid som människan levt och kommer att leva, är gjord av en döende man som gjorde klart filmen och sedan, ett par månader senare, dog.
The Dead heter filmen i original, ”De döda” hette novellen av James Joyce (i skolboksklassikern Dublinborna från 1914) som filmen byggde på. Novellen är en helig ko, i synnerhet i engelsktalande länder, och utspelar sig år 1904 i Dublin. Den handlar om en julfest som anordnas av två till åren komna systrar, samt deras niece, som vigt sina liv åt musik. En efter en samlas gästerna runt bordet – middagen är en årlig historia – och vi deltar i middagen och minglet som osynliga gäster, vi bekantar oss med figurerna och vad de säger till varandra. Det gäller att ha en bra blick. Det framgår inte på en gång vad ”meningen” är med något av det som sker, även om man kan notera att Hustons berättartekniker tycks lika minutiösa och perfektionistiska som hans rykte påstod.
Det tycks inte finnas någon given huvudperson förrän filmen når sina sista scener, och Gabriel Conroy (Donal McCann), damernas brorson, blir den sista att lämna festen tillsammans med sin hustru Gretta (Anjelica Huston). De bor i en förort längre bort och spenderar natten på ett hotell. I en scen som lyfts rakt från Bergmanland berättar hon en anekdot ur sitt förflutna – en som väckts till liv i henne under kvällens gång, av anledningar som vi inte kunnat ana medan filmen pågått men som nu slår oss som en uppenbarelse. Anekdoten får Gabriel att stirra ut genom fönstret efter att Gretta gråtit sig till sömns (en kort process, eftersom hon är fullständigt utmattad). Den som kan sin Joyce vet vad han funderar på, när han betraktar snön utanför fönstret – den som inte vet har hört det förut, detta om att brinna ut istället för att glida iväg, och detta att snön faller på levande som den faller på de döda, att det inte dröjer länge förrän det inte blir några fler middagar, och att det därefter inte dröjer speciellt länge förrän det inte blir några fler dagar överhuvudtaget.
I de flesta filmer ter det sig ganska givet vad som är poängen, vart spänningen finns – de flesta regissörer ligger inte nära döden, så de är upptagna med att ge oss saker. När regissörer blir äldre (om de fortfarande har skärpan kvar) har de dock en tendens att sakta ner till ett tempo som nästan liknar stillestånd. Saker tar den tid de tar. Människor pratar om vad de pratar om. Ibland händer ingenting, såsom ingenting händer ibland, och då råder enkel och faktisk tystnad.
Minnen av lycka är därmed sagt inte en tråkig film, även om många säkert tycker det, den är bara gjord utan horisonter – den är inte på väg någonstans, den har varit någonstans, och nu är den framme. Huston visste att han skulle dö, han spelade in filmen med respirator, manuset skrevs av hans son Tony och hans dotter Anjelica gråter i filmen inte som en filmstjärna som en människa i verklig emotionell kris. Hon gråter för ett gammalt minne, en ung man hon en gång kände, men det är också tårarna hos en sörjande dotter. Varför försöka se det på något annat sätt? Hur ska man kunna?
Det är fascinerande att se hur rak och direkt filmen är, på grund av (tror jag) Hustons nära förestående död, och hur den förtydligar hans skärpa och fokus. Det går inte att säga att någon enskild figur i den här filmen sticker ut – de är alla perfekt trovärdiga och mänskliga, varken stora eller små, varken grandiosa eller usla. Senare kan vi förstå att det de utgör för berättelsen snarare är exempel på liv. Tenoren D’Arcy (Frank Patterson) som älskar att recensera den senaste operan, medan hans egen begåvning är habil men oansedd. Den muntre och kavaljeraktige Mr. Brown (Dan O’Herlihy) vars alkoholism passerar lika onoterad som hans oförskämdhet passerar okritiserad, bara för att han inte tappar huvudet på samma sätt som Freddy (Donal Donnelly), som gång på gång ser ut att ställa till med en scen, på grund av att han druckit för mycket whisky och upplever var och varannan kommentar som en möjlig ärekränkning; hans gamla mamma (Mary Keane) tjurar förbittrat på sonen hon skäms för, medan alla andra i rummet är medvetna om att det är mamman, mer än spriten, som han inte kan bli fri från.
En annan Bergmanfilm som Minnen av lycka oundvikligen påminner om är Fanny och Alexander (1984), men då familjen i den filmen var grandios och högborgerlig så är familjen i den här filmen oansenlig till desperationens gräns. De är alla begåvade nog, och har levt tillräckligt kloka liv, för att kunna förstå ett och annat… men det är också denna förnuftighet, denna slutgiltiga brist på fantasi, som gjort att de aldrig riktigt åstadkommit något ”stort”. Om man måste det i livet? Såklart inte… men det verkar varan något som gnager i dessa figurer, en rastlös känsla av att något slutgiltigt inte blivit gjort, att något fortfarande saknas, som att bordet egentligen dukats för en speciell gäst – kanske Den Lyckade Släktingen – som inte är där, som borde vara en av dem, men vars storhet ingen av dem känner, eller kan frambringa ur sig själva.
Denna tysta, smygande känsla av universell medelmåttighet kulminerar till slut i den förkrossande – men lika tysta och smygande – insikten som når Gabriel når i slutet. Vilken obetydlig roll jag spelat i ditt liv tänker hans inre röst, medan han betänker den pojke som en gång till dödens gräns älskade hans fru (men hennes ansikte är inte längre det som pojken såg). Denna insikt å ena sidan – att så stora känslor finns, och att han själv aldrig känt så stora känslor för något eller någon – och å andra sidan förgängligheten, att snön faller kall och tyst över hela Irland, att tidningarna inte ljugit, att detta fenomen som är att vara vid liv på den här planeten är just så kallt och tyst och varken ont eller gott utan bara öppet, som ett hål man faller igenom – tyst, kallt.
Det låter deppigt – eller kanske svårgreppbart – men precis som i Bergmans filmer skapar själva bearbetandet av mörkret ett slags ljus, en typ av glädje. Till och med den svenska titeln, Minnen av lycka, har en Bergmansk klang; kanske det är det irländska svårmodet som matchar det skandinaviska, kanske det är det klassiska kammarspelet, kanske det är Huston som bara lånar av de bästa, men i det att han gjorde om en novell till en lämpligt nätt och enkel film (på 83 minuter) gjorde han också något som påminner om Såsom i en spegel (1961), Vargtimmen (1968), En passion (1969) eller Höstsonaten (1978), filmer som kommer och går under en elegant minimalistisk tidsrymd, och som mynnar ut i vad för bekännelser som människor har att komma med sent om natten, intill ett fladdrande, levande ljus.
Det är kanske ingen slump att Huston, i sina sista dagar, vände sig till regissören som mer än de flesta varit besatt av döden. Stämningen av borgerlig dekorum – denna gnagande medelmåttighet – kommer också osökt i samma veva. Det är viktigt att notera vad som händer under middagen, eftersom det bygger upp den emotionella mening som finns i slutet, och inse att mycket handlar om en kultur där ingen egentligen vågar säga vad de tycker och tänker. På sätt och vis handlar filmen om människor som håller tal och människor som sjunger sånger – handlingar som kan vara av stor vikt för en människas själ och hjärta, men också handlingar som kan ses som pompösa och fåfänga. Det beror på vem som sjunger till vem, och vem som berörs hur av talet, och varför det hålls. Under det hövliga beteendet runt bordet, och bakom det något krystade insisterandet på kulturell härkomst, denna smått maniska irländska irländskhet och den desperata kärvänligheten, så vilar stor smärta. Var och en runt bordet bär på sin egen, och det finns ingen riktig tröst i de gester som de utbyter. Däremot hör någon en sång, en sång som någon annan sjöng en gång, och den upplevelsen, den sanningen, skär rakt igenom kroppen – också tyst, smygande.
Vad gör man? Går ner på knä och gråter ut, mitt bland folk?
Dessa kompromisser och åtstramningar, detta frihetsberövande av själen, är del av den mänskliga upplevelsen. Vi gör skillnad på det liv vi lever och detta att vi lever ett liv. Det ena är summan av våra beteenden, det andra är känslan vi bär på i vårt bröst.
Jag tror att filmen föreslår att döden är en slags förlösning, det slutgiltiga fenomenet, ögonblicket då man släpper taget om allt hittepå och äntligen upplever något som har att göra med den verkliga verkligheten, naturen och existensen och varseblivningen, rått utan filter, som snö i sig, och vinterkylan som den ter sig, eller som någon i sanning genomborrande romantisk upplevelse från ens ungdom. Att vara vuxen, och att bli äldre, är något som sker med en bitterljuv leda. Åtminstone för de som accepterar handlingen som är att slå sig ner runt bordet.
FREDRIK FYHR
Minnen av lycka är del av 2017 års jubileumsserie. Tidigare texter:
1917: Döende svanen, Till lyckan. 1927: Berlin, storstadssymfoni, Napoléon. 1937: Snövit och de sju dvärgarna. 1947: Den låsta dörren. 1957: Ung man med gitarr, Jailhouse Rock. 1967: Gissa vem som kommer på middag. 1977: Bröderna Lejonhjärta, Peter och draken Elliott (1977, 2016), Stjärnornas krig. 1987: Begärets lag. 1997: Titanic. 2007: Paranormal Activity, Transformers.
MINNEN AV LYCKA
Originaltitel; land: The Dead; Storbritannien, Irland, USA, Västtyskland.
Urpremiär: 3 september 1987 (Venedig).
Svensk premiär: 22 april 1988.
Speltid: 83 min. (1.23).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Anjelica Huston, Donal Donnelly, Helena Carroll, Cathleen Delany, Rachael Dowling, Kate O’Toole, Bairbre Dowling, Maria Hayden, Cormac O’Herlihy, Colm Meaney, Ingrid Craigie, Dan O’Herlihy, Sean McClory, Frank Patterson, Marie Kean, Maria McDermottroe, Lyda Anderson, Dara Clarke.
Regi: John Huston.
Manus: Tony Huston, efter novellen ”De döda” av James Joyce.
Producent: Wieland Schulz-Keil, Chris Sievernich.
Foto: Fred Murphy.
Klippning: Roberto Silvi.
Musik: Alex North.
Scenografi: Stephen Grimes, Dennis Washington.
Kostym: Dorothy Jeakins.
Produktionsbolag: Vestron Pictures, Zenith, Liffey Films, Channel 4, Delta Film.
Svensk distributör: VCM Sweden (35mm, VHS, 1988), Atantic Film (VHS/DVD?).
Finans; kategorier: Produktionsbolag och mediebolag i samarbete, inklusive div produktionsstöd (halvindie, mellanmainstream); drama, kammarspel, familjerelationer, historia, melodram, inslag av panorama och slice of life; novellstruktur (filmatisering) med tre ungefärliga akter.
Betyg och omdöme: Mycket bra film – ett kammardrama med en avslutande, definierande ”knorr”; otroligt jämnt, säkert och stabilt regisserat, och lika välspelat, som filmatiserar förlagan med extrem trogenhet och minimalistisk elegans; klassisk existentialistisk tematik om livets flyktighet, kontraster mellan förnuft och känsla får ett hägrande visuellt uttryck – praktiskt taget ”bara” en framhävning/illustration av novellen, men oklanderligt gjord.
Fantastiskt Fredrik. Ger så mycket djup till både filmen och novellen.