Hur man (lä)ser med en sång (del 2)

II. Utveckling

Ett annat exempel på visuell läsbarhet nu och då, kan definieras genom en fråga:

Varför lånar Belle en bok?

Är det bara för att hon älskar böcker och drömmer sig bort?

Filmen från 2017 skulle föreslå det – den är intresserad av intrigen och karaktärsutvecklingen ur en ren litterär och teatral synpunkt. En skillnad mellan sekvensen i de olika filmerna är att filmen från 2017 överlag har mer dialog av typen ovan. Den är lite mer målande, men behövs den? Om tanken är att Belles stad ska vara mer realistisk, måste vi ha folk som dansar och sjunger?

Ett mer centralt problem är att filmen från 1991 vet att boken – liksom allt annat i bild – är ett visuellt objekt i den stora visuella helheten.

Innan Belle har boken sjunger hon om staden:

Efter att Belle har boken kan hon inte se hur staden sjunger om henne…

… för hon är upptagen av att läsa boken. Boken har alltså inte bara ett karaktärs- och intrigsyfte utan spelar även en visuell (eller, om man vill, en koreografisk) roll.

II.2. Från Belle till staden (1991), från Belle till Belle (2017)

I filmen från 1991 har vi nu sett Belle se på figurerna i staden, så vi känner till dem.

Nu börjar de se på henne:

Och som vi sett prov på tidigare är varje bildruta en liten pedagogisk karta. Belle ger ifrån sig, i förbifarten, en fåfäng min medan tant nummer 1 skvallrar och tant nummer 2 ser allmänt ångestfull ut – och så har vi en tjomme i bakgrunden som inte direkt tycker att det är något fel med Belles ”märklighet”.

Vi får känslan av liv och rörelse i staden, men vi sviker inte reglerna filmen gett sig själv: Belle i centrum av bilden och saker (till exempel killen som jagar grisen) kan bara komma in och ut ur bild.

Nästa sekvens är ett elegant och enkelt avbrott. Vi ser mannen och kvinnan i bakgrunden, så vi är förberedda när…

… vi klipper till dem och de tar över sången.

Detta kan vi identifiera som filmens regel 4: Om händelseutvecklingar sker i en och samma scen så förbereder vi oss för den genom två överbryggande klipp.

Vår ”kamera” glider uppåt, men notera hur mannen på marken tittar uppåt för att signalera att filmen, liksom figurerna i den, vet vad som pågår i den.

Så vad håller filmen från 2017 på med?

Här har vi nästan en bildkomposition. Vem sjunger förresten?

Trappgång! De går inte i takt till musiken, men… ja? Det är en effektiv bild? Vad den har med sången att göra? Oklart.

Utifall att vi missade att fötterna tillhörde pojkarna i bakgrunden så får vi en till vinkel på dem.

Och till slut ”avslöjas” det att det är den här magistern (som vi aldrig får se igen) som sjunger. Filmen från 2017 gillar att slösa flera klipp på sådana här saker som borde nöja sig med att finnas i bakgrunden, och som inte distraherade oss från Belle i filmen från 1991.

Här är ett annat perfekt exempel på filmens förståelse för teatrala tekniker snarare än cinematiska. Alla är uppklädda och uppradade som på en scen, men hur ser bilden ut? De tre kvinnorna längst fram är de som sjunger – antar jag, som sagt är det lite svårt att se/höra – men de är inte avgränsade från de andra figurerna i bild speciellt tydligt, och alla figurer är allmänt konstigt placerade i bild.

Och såklart stannar vi inte i en bild, utan klipper till samma plats en bit bort och på snedden – Belle susar förbi bilden som förut, nästan som om det är en greenscreen.

Vilka är de här tjejerna? Eventuellt noterar vi fortfarande tanterna i bakgrunden.

Vi får utgå ifrån att det här är Belle som går, eftersom vi såg henne i förra klippet. Varför går hon här, dock? Varför ser hon sig inte för? Har hon huvudet i en bok? I så fall får vi inte se det.

När hon försvunnit ur bild tittar de fyra tjejerna åt helt olika håll.

Kom igen…!

III. Crescendon

Numrets final är egentligen bara repetition av vad vi sett innan, men det är värt att dra hästen i mål.

I filmen från 1991 är musiken hela tiden knuten till det vi ser i bild, och den ena händelsen bygger på den andra så nu har vi Belle, boken, invånarna, och sången (de sjunger) som går i mål genom att Belle vandrar ut i något form av öppet utrymme medan staden stannar bakom henne. Återigen har vi en sekvens som påminner lite grann om en teaterscen, men den visuella inramningen sviks aldrig.

En vy från ovan ger oss även ekon från klassiska filmmusikaler á la West Side Story (1961). Här når sången sitt crescendo (”Beeeelle!”) samtidigt som vi zoomar ut, en rörelse som matchar musiken, och samtidigt som Belle rör sig bort från staden, en rörelse som matchar musiken, zoomrörelsen och såväl berättelsens symbolik som dess narrativ (hon både längtar efter, och kommer att, lämna staden).

Men som i alla musikaler kommer punkten där sången tar slut, med ett markerat tjoflöjt, och allt går tillbaka till det normala.

Dam-dam!

*sorl*

Också briljant kopplat till det som händer i bild.

Belle fortsätter att gå och nu, när ett moment är över, kan nästa komma – minns regel 4. I nästa klipp kommer en dialogscen mellan Belle och Gaston men vi förbereder oss för den här.

Filmen från 2017 har ett problem som faktiskt är ganska allvarligt, med tanke på att det är en musikal. Musiken är lagd över bilden utan vidare koppling, så att man inte ser vem eller vilka som faktiskt sjunger. Vi kan redan se, i den ovanstående bilden, att vi tittar på en onödigt kaotisk sekvens (definitivt rena röran i jämförelse med filmen från 1991) – men det blir ännu värre för att vissa verkar sjunga (som killen som för tillfället är i centrum) och andra inte (typ mannen till höger).

Eller tanten och gubben bakom Belle, men inte de intill dem.

Filmen ger sig nu på att kopiera filmen från 1991 med en utzoomning.

Men, återigen. Vilka sjunger här?

Vilka de än är så återgår alla i bild till arbetet, samtidigt som de sjunger ”Belle”. När sången tar slut (dam-dam) sker ingenting som matchar ljudet i bild. Det skapar en diffus känsla av antiklimax, som att luften pyser ur ballongen innan man hinner smälla den.

Och så anländer Gaston på tal om ingenting. Den som går tillbaka kan se att Gaston tar sig fram i folkmassan, men det känns mer eller mindre godtyckligt eftersom vi klipper till en ny vinkel.

Det är inte lika illa som – men det påminner en hel del om – den irriterande ”gubben i lådan” som vi såg i exemplet Civil War.

Captain America kastar iväg sin sköld…

Explosion!

Och vips har vi den här skurken i folkmassan, fastän vi inte såg spåret av honom nyss.

III.2. Fontänen

Mitt favoritexempel på 1991-filmens visuella intelligens och 2017-filmens dyslexi är sekvensen vid fontänen.

Så inte bara läser Belle boken, vilket gör henne ouppmärksam på omgivningen, hon visar även boken för oss (och fåren). Vi får en liten inblick i hur hon har det när hon har sin läsupplevelse. Istället för att ge oss intrycket av en tjej som älskar böcker så möter vi henne.

Och som vanligt har vi flera saker i bild, inklusive en liten intrig med en trumpen tant i bakgrunden som har några slags tvättproblem.

Animerade filmer kommer undan med att låta får läsa böcker.

Desto viktigare får vi se vad hon läser och sjunger om – och det är, förstås, en gedigen plantering. Bilden känns som en alludering till Cocteaus klassiker Flickan och odjuret (1946) samtidigt som den ger oss en hint om vad som kommer att hända i framtiden. Så… filmen refererar… till sig själv! *Utspejsat*

Jag gillar också den extra detaljen att Belle, när hon sjunger om vad som händer i ”kapitel tre”, entusiastiskt bläddrar till kapitlet, fastän hon läst boken tusen gånger förut. Detta ger en taktil respons i vårt medvetande till detta som är att läsa böcker.

Filmen från 2017 löser samma scen genom att, håll i er nu, snurra med kameran!

Rätt… torftigt?

I denna variant stänger Belle boken vid ”kapitel tre”, vilket återigen är ett teatralt grepp – genom att hon inte behöver se i boken inser vi att hon minns det för sitt inre öga; återigen, allt är centrerat kring Emma Watson mer än något annat.

IV. Reprisen

Reprisen är en upprepning av finalen, både vad gäller sångnumret och filmernas olika funktionalitet.

Filmen från 1991 använder alla sina etablerade regler för att poängtera vad som sjungs visuellt. Belle, som just dissat Gaston, sjunger i sin mest Sound of Music-ärliga stund, om att hon inte bara längtar ut ur sin småstad utan LÄNGTAR UT. Hela idén om att vara vid liv, och ta sig ut till The Great Wide Somewhere, slår oss som en bombastisk canvas i filmen från 1991.

En av orsakerna till att Belle bor i utkanten av staden är för att den här sekvensen ska fungera.

Nu panorerar vi uppåt – filmens regler har redan etablerat för oss att det är helt okej att saker anländer i förgrunden på det här sättet.

Vi distraheras, blir tillfälligtvis förvirrade, av lövverket innan Den Stora Världen i sig plötsligt manifesteras i all sin storhet – efter att vi hittills bara sett den lilla staden där Belle bor.