Vilken jävla cirkus är en sådan där märklig film som är alldeles förskräcklig när den inte är oförklarligt okej. Filmens första tjugo minuter är särskilt usla – jag visste på förhand att filmen var två timmar lång så jag gjorde mig redo för en lång och svår upplevelse – men så vandrar den dåliga filmen in i en rätt så bra film. Ibland stannar den bra filmen kvar och räddar den dåliga. För ofta lämnas den dåliga ensam.
Den dåliga filmen är en dåligt genomtänkt och slarvigt gestaltad melodram som förenklar verkliga emotionella trauman och gör om livets svåra verklighet till förljugna lyckokakor. Den dåliga filmen är skriven av någon som inte bryr sig om sina figurer, men som älskar tanken på sig själv som manusförfattare. I den dåliga filmen är skådespelarna det enda i filmen som regisserats. Den dåliga filmen är banalt koketteri gjort i blindo.
Den dåliga filmen handlar om Hugo (Gustav Lindh) som läser ekonomi på Handelshögskolan i Göteborg – men det verkar som att han går på gymnasiet, för han måste ringa sin mamma och då och då och berätta vart han är. I början av filmen träffar han drömtjejen Agnes (Evin Ahmad) som han har några dialogscener med – ur dessa ska vi förstå att Agnes är deprimerad och självmordsbenägen, men det gör vi inte. Plötsligt händer något som gör Hugo mycket olycklig. Filmen har inte ens pågått i femton minuter men begär redan vårt fulla engagemang.
Jag tål det smöriga manuset, med alla sina anti-sociala och dum-sentimentala dialoger som klingar helt falskt i munnarna på skådespelarna (rostig och onaturlig melodramatik är nästan något av en gammal hederlig svensk filmtradition). Det kan sägas vara en smaksak, ändå. Det stora problemet är det dåliga tekniska berättandet. Skådespelarna verkar veta vad de håller på med men Helena Bergström – som skrivit manus och regisserat filmen – misslyckas med att realisera sina scener. Vi förstår först i nästa scen vad som hände i förra, och Bergström verkar veta om sina egna svagheter då hon överöser oss med absurda flashbacks till vad som just hänt. Film har ett visuellt grammatiskt språk och det behärskas så dåligt i den här filmen att vi inte ser på scener så mycket som vi ser på tagningar som klippts ihop.
Värst är det alltså i början. När Hugo råkar ut för en cykelolycka och vaknar upp i en husvagn hos cirkusföreståndaren Casall (Tomas von Brömssen) så kommer den bra filmen.
Cirkusen heter Margôt och i den bra filmen blir Hugo guidad av Casall genom de olika figurerna – idel klichéer förstås, från cirkusdivan till den arga clownen, damen med hundarna och den förföriska lindansösen etc – och lockas till att bli cirkusens revisor (han är ett mattesnille). Vi förstår att Hugo kanske måste slita sig från sina prestigefyllda studier och intressera sig för den Mystiskt Stumma Flickan Anna (Molly Nutley) som sköter hästarna. Vi ser konturerna av en klassisk melodram, som går från kärlek till sorg tillbaka till kärlek igen.
Den bra filmen är inte bra för att den är välgjord – den här filmen är inte välgjord – utan för att skådespelarna har mycket roligt och verkar födda i sina rollfigurers kläder. Jag är övertygad om att inspelningen varit lika behaglig som slutresultatets brist på disciplin föreslår.
Jag hade liknande ris och ros att dela ut till Bergströms förra film En underbar jävla jul, som hade flera tekniska problem. Det var en ensemblefilm gjord på ett väldigt rörigt sätt men filmen vann över mig, lite grann ändå, på grund av all energi och jävlar anamma som den var gjord med. Vilken jävla cirkus förstår att den måste börja med en figur (Hugo) för att därefter kunna släppa in fler steg för steg, men den här gången har filmen ingenting ordentligt att visa oss.
När vi har vant oss vid skådespelarna – som verkligen är bra, så pass bra att vi åtminstone har något att se på medan vi undrar vad det är – så börjar den dåliga filmen göra sig påmind igen. Den är inte riktigt lika dålig som i början, men fortfarande problematisk. Ja, skådespelarna är bra, men vad håller deras rollfigurer på med? En arg clown (Johan Wideberg) målas först ut som comic relief, men sedan ska han vara ett hot mot Hugo (obegripliga flashbacks om clownens dåliga ölsinne säger oss ingenting, inte heller ska vi förstå att Hugo är rädd för fåntratten). Den arga clownen är ihop med lindansaren (Aliette Opheim) som börjar filmen som en värmländsk fäbojäntapastisch á la Ulf Malmros men som utan förvarning förvandlas till någon slags illvillig kärlekssabotör – i en scen, det vill säga. I nästa är hon ”sig själv” igen, vem det nu är.
Här kan jag bli långrandig, men jag når punkt så fort jag kan. Karaktärerna saknar kort sagt trådar som gör deras beteenden begripliga. Den motivation vi får – Cassal minns kvinnan som en gång stiftade cirkusen, och Anna har ett ”mörkt förflutet” – utvecklas inte heller i intrigen. Cassal ser moloken ut över minnet i någon scen. Anna har en scen där hon pratar om sitt ”mörka förflutna”, vilket visar sig vara en nattsvart upplevelse som fungerar på ett mycket tveksamt och lättviktigt sätt i den här rosabubbliga dramedin. Liksom i många filmer där allvarliga saker banaliseras kan vi i slutet feltolka filmen och läsa den som att den uppmuntrar till självmord. Nä, jag vet att det nog inte är vad tanken med filmen varit, men lagt kort ligger.
Jag nämner förresten karaktärernas namn – Cassal och Anna – för att komma bort från skådespelarna, och visa hur de bara är bra plåster på stora sår. Ja, Tomas von Brömssen är helt fantastisk och Gustav Lindh är om inte en bra skådespelare (Hugo är inte mycket till karaktär att visa upp sig med) så en sympatisk figur. Molly Nutely kan nog vara begåvad också (återigen, Anna är inte Ofelia). Evin Ahmad var bra redan i Dröm vidare tidigare i år – resten av ensemblen är proffsig, och om du går på bio bara för att se skådespelare så borde det här vara en av årets mest tillfredsställande filmer för dig.
Men fokuserar vi på karaktärerna, dramat som det står på pappret, och berättelsen som den skildras i bild, så håller det inte. Ingenting – vare sig cirkusens ekonomsika trubbel, deras problem att få igång sin show, karaktärernas olika problem eller deras konflikter med varandra – införlivas på ett tydligt sätt i filmen, tvärtom finns gott om chanser att feltolka och dra förhastade slutsatser bara för att filmen förvirrar i sin oavsiktliga otydlighet. Det envisa banaliserandet är en sak, sentimentalismen kanske rentav är något bra (det är åtminstone något som Bergström kan visa upp och stå för), men filmen är helt enkelt dåligt gjord.
Det finns fortfarande nog med manisk energi och god vilja här för att lacka över bristerna och skapa en falsk helhet – ja, liksom i En underbar jävla jul måste jag ändå säga att filmen fungerar bättre än den har rätt att göra… men det är bara så länge jag beundrar talande huvuden, och sättet de säger sina repliker på. Allt runtomkring dem haltar som möglig rekvisita.
FREDRIK FYHR
VILKEN JÄVLA CIRKUS
Originaltitel; land: Vilken jävla cirkus; Sverige.
Urpremiär (svensk): 20 oktober 2017.
Speltid: 125 min. (2.05).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex/DCP/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Gustav Lindh, Molly Nutley, Tomas Von Brömssen, Aliette Opheim, Evin Ahmad, Trolle Rhodin, Marta Oldenburg, Agneta Ehrensvärd, Łukasz Wójcik, Livia Millhagen, Reuben Sallmander, Charlie Gustafsson.
Regi: Helena Bergström.
Manus: Helena Bergström.
Producent: Colin Nutley.
Foto: Peter Mokrosinski.
Klippning: Emil Stenberg.
Scenografi: Lars Flyckt, Matilda Afzelius.
Produktionsbolag: Sweetwater Production AB, SFI (stöd).
Svensk distributör: SF.
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag med div. stödkällor (ankdammsindie, feel-good); melodram (kategorisk), komedi, drama, romantik, ungdomsfilm; treaktstruktur med särskilt fokus på andra akten, aristoteleansk ark i huvudpersonen.
Betyg och omdöme: Medel – melodram med tunn gestalting och amatörmässig utformning med berättarteknik under medel; dock välspelad och genomsyrad av sentimentalitet, vilket ger filmen karaktär och en typ av falsk helhet.