Jag nämner ofta orden ”visuell” och ”cinematisk”, och har oftast gjort det i förbifarten, med förhoppningen att läsaren (med en ungefärlig förståelse för vad jag brukar lägga upp på den här sidan) har ett hum om vad jag menar.
Dags att bli specifik!
En visuell eller cinematisk teknik betyder att något (till exempel en berättelse, eller innebörden av berättelsen) förmedlas genom bildkomposition, foto, klippning, scenografi eller något annat som har med bilden att göra, och/eller något som står i relation till bilden.
En visuell teknik står i kontrast till en litterär teknik, där något förklaras i ord (till exempel dialog eller monolog), eller teatral teknik (där något förklaras genom, inte bara men oftast, skådespeleri). Både litterär och teatral teknik arbetar för att trigga igång fantasin på läsaren/åskådaren. När något förklaras i ord, till exempel i en bok, ska vi ju börja föreställa oss det för vårt inre öga.
Ta inledningen till ”Röda rummet”:
Nu ringde det sju i Katrina, och Maria sekunderade med sin mjältsjuka diskant, och Storkyrkan och Tyskan fyllde i med sina basar, och hela rymden dallrade snart av ljudet från alla stadens sjuklockor.
Vi hör inga klockor, ser inga kyrkor men vi upplever ändå (är tanken) att luften är full av dån. En visuell motsvarighet hade följt det gamla Mark Twain-citatet om att ”show” istället för ”tell”. En film skulle kunna växla mellan närbilder och helbilder, kanske använda ett montage, på något sätt skapa en visuell kakafoni av klockor och ljud. Poängen är att det inte behöver förklaras, det är.
När en skådespelare uttrycker något – teatral teknik – ska vi känna empati och leva oss in i den personens situation. Det kan ske på en scen, som när Hamlet begrundar stöttestenen, och en spotlight kanske skiner ner på honom medan allt annat på scenen är nedsläckt. En visuell lösning kan vara som den i Kenneth Branaghs Hamlet (1996) där scenen utspelar sig i ett rum full av speglar, vilket ger effekter av olika slag.
Vi tar för givet hur vi ska läsa den information som förmedlas i litteratur, och de känslor som förmedlas av skådespelare på en scen, förmodligen för att vi läst böcker i hundratals år (och sett teater sedan mänsklighetens gryning).
Det finns ändå ingen anledning till att tro att vi inte kan läsa av det visuella på samma sätt, men eftersom film fortfarande är en så ny konstform, och eftersom så många filmer i alla tider fallit tillbaka på litterära och teatrala tekniker, och i synnerhet eftersom de senaste tjugo åren inneburit en svår ”skärmkonkurrens” från Internet och ny teknik, så är inte visuell literacitet lika utbrett på samma sätt som teatral och litterär.
Jag har inga bevis på att det är just Internet och den digitala revolutionen som är ”boven” i dramat, men jag tycker det är en rimlig hypotes. En skiljelinje kan dras just kring tjugo år tillbaka i tiden, på ett ungefär, då Internet snabbt växte sig till ett vardagsting. De mer specifika orsakerna kan man diskutera hur länge som helst, men tydligt är att filmers rent cinematiska bindning började lösas upp, och en visuell dekadens påbörjades; tekniken blev enkel, behändig, billig, digital; knappast är det någon slump, menar jag, att fenomen som Found Footage och shakycam började uppstå häromkring, och i vår tid, när alla äger en smartphone, är väl nästan allt footage ”found”, av den som söker upp den på YouTube till exempel, och allt som är fotat skakar, eftersom handen som håller i telefonen alltid darrar till någon mån.
Ett utmärkt exempel på denna slentrianmässiga dekadens återfinns i Disneys Skönheten och odjuret. Alla som såg den nya versionen av filmen kunde hålla med om att den praktiskt taget var en steg-för-steg-kopia av originalet.
Men sämre, va?
Varför?
Jag tänkte gå igenom det inledande musikalnumret ”Belle” och jämföra de båda filmerna – jag kavlar ut det på ett par avsnitt, för vi börjar få gott med tidigare stoff att jämföra med och omfånget blir rätt stort – och låt mig inte hymla: Filmen från 1991 är visuellt berättande på flera enkla men subtila sätt. Filmen från 2017 har litterära och teatrala grepp, men förbluffande få cinematiska.
Eftersom sången är densamma, och eftersom numret är mer eller mindre identiskt, är skillnaderna desto enklare att röna.
I. Etablering
Okej, så vi vet VAD vi vill skildra: Belle vaknar en dag, lämnar sitt hus, går igenom sin stad och kring dess invånare – de, och hon, sjunger.
Vi vet vad det BETYDER: Hon drömmer om att lämna sin stad, invånarna tycker hon är konstig.
Vi vill alltså skildra: Belle, hennes drömmar, staden och invånarna.
Både sången och numret har en inneboende struktur som börjar med etablering (en vers om staden), en utveckling (en operett om de olika figurerna i staden, som sedan tar över sången och börjar sjunga ”tillbaka” till Belle) och till sist ett crescendo (där alla tar i och bejublar hur märklig-men-fantastisk Belle är). Detta följs lite senare av en repris där Belle, efter att ha blivit uppvaktad av slemproppen Gaston, springer ut på ett fält och återigen basunerar ut för oss att hon bara måste bort från sin småstad.
Återigen: Den teatrala tekniken skulle kunna innebära genomtänkt scenografi, koreografi, och en spotlight som följer Belle på scenen. Den teatrala tekniken ligger extra nära till hands eftersom det vi ser är inspirerat av, och senare framfört på Broadway; det är alltså ingen överraskning om numret innehåller mycket av de saker vi skulle se på en scen. (En film behöver ju inte BARA ha cinematiska tekniker, och vara så kallad pure cinema, men det är viktigt att den etablerar någon slags visuellt grundsystem).
I en bok skulle scenen bestå av att vi får uppleva Belles inre tankar och känslor, samt att vi får veta saker om staden, och att människor förklarar saker för oss olika saker som har med staden att göra. Detta kan tyckas ovidkommande för oss, men senare ska vi notera att filmen från 2017 har fler litterära lösningar än den behöver.
Den cinematiska tekniken bygger förstås på att vi ser såväl Belle som staden, och att vi genom bilderna kan förstå deras relation (vilka som bor i staden, hur de ser på Belle) och konsekvenser (att Belle vill därifrån).
Filmen från 1991 bygger, ska vi snart se, på ett cinematiskt språk. Filmen från 2017 följer teatrala och litterära grepp, men vet inte vad den ska göra med det visuella. Det är som att regissören (Bill Condon) egentligen inte vill göra en film. Koreografin för en scenmusikal är där. Manuset förutsätter inga visuella lösningar. Det är som att kameran är i vägen, och som att vi sitter och tittar på en Broadwaymusikal genom en toarulle.
Hursomhelst!
Filmen från 1991 grundar sin visuella princip tidigt och börjar med en helbild som ramar in huset, ur vilket Belle gör entré.
Hon fortsätter gå framåt medan musik spelar. Ett par fåglar flyger in i bild, vilket cementerar en slags princip; kameran är mer eller mindre stilla, men saker rör sig in och ut ur bild. Vi kan kalla det filmens regel 1.
Regel 1: Filmen grundar sig visuellt i ett statiskt (dvs. kameran står stilla), centrerat (dvs. bilden vill alltid i sin stillhet rama in något tydligt) perspektiv.
Eftersom det här är en traditionellt animerad film så är det kanske inte så konstigt att bilden blir lite grann som en låda, eller en kasperteater, i vilken saker kommer och går, men samma princip fungerar i spelfilmer, som jag tidigare gett exempel på i Tomten är far till alla barnen-analysen:
Mannen går ut till höger…
… kvinnan kommer in till vänster…
… ytterligare en kommer in från vänster (den föregående blir ny centralfigur)…
… varpå någon till kommer in från höger. Genom att inte röra sig skapar kameran en inramning, en provisorisk ”scen” där saker kommer och går. Det är en helt rimlig visuell princip att välja att ha som ”grundstil”.
Mer extrema exempel på en sådan här ”centrerad” stil är den ”tablå-stil” som många moderna arthouse-filmare, till exempel Roy Andersson, tycker om:
Marias väg (2014)
En duva satt på en gren… (2014)
United States of Love (2016)
I de fallen kan vi dock räkna med att kameran inte rör på sig alls, och att scenografin hjälper oss förstå mycket av hur vi ska tolka det som sker.
Som vi ska se i vårt exempel är kameran mer pragmatisk och rör sig vid behov.
Kameran rör sig bakåt medan Belle närmar sig, och panorerar sedan till höger för att följa efter henne.
Här avslöjas en till princip: För att hålla Belle i fokus, och för att förbli en ”låda”, ämnar kameran röra sig om den måste.
Regel 2: Med regel 1 i åtanke så är zoomningar och panoreringar OK.
Vi kan också notera, för framtiden, hur träd anländer framför vårt blickfång under utzoomingen; alldeles som om en kamera glidit in i skogen skapar filmen en ny förgrund med träden.
Regel 3: Ting, till exempel träd, kan figurera i förgrunden och placera figurer mellan för- och bakgrund.
På bara några sekunder har filmen introducerat tre visuella regler som den också håller sig till hela filmen igenom.
I.2. En SAK i taget…
Vad händer mer i sekvensen?
Belle introduceras ju på en gång, så vi förväntas identifiera oss med henne i det att vi förstår att hon är vår huvudperson. Hus, tjej, vi är med.
Men lyssnar vi på vad hon sjunger så förstår vi att filmen nu också introducerar en stad (”Little town…”). Vi kan förmoda att hon sjunger om staden hon själv bor i.
I den första Tomten-texten påpekade jag vikten av att organisera information (eller exposition) genom att ge oss den ett steg i taget:
Detta ska dock inte förväxlas med att visuellt ge oss ”en sak i taget”, som i The Force Awakens-exemplet:
Om en film måste förklara något, eller etablera något, i ord, så måste det förklaras stegvis. Om en film däremot kan visa något, så är den bättre ju mer den visar på en och samma gång.
Vi fortsätter följa Belle tills hon ser staden hon sjunger om (”waking up to say…”). I den nya bilden står vi plötsligt inför staden hon nyss börjat sjunga om. Hon står med ryggen vänd mot oss, så att vår uppmärksamhet riktas helt mot staden, och kompositionen har också en viss dramatisk hook – detta är staden Belle sjunger om, bor i, tycker om men vill ut ifrån. Sättet hon står centrerad i dess öppning signalerar det dramatiska i hennes situation.
Plus: Vi har redan sett Belle, nu kan hon gott ha ryggen mot oss medan vi ser staden. En sak i taget, men elegant. Vi har i en och samma rörelse gått från att identifiera oss med Belle, till att få veta att det finns en stad (”little town…”) och nu riktar vi vår uppmärksamhet mot staden i sig.
Denna typ av dirigering, även om den innefattar sångtexten, är visuell. Den kommer i rakt nedstigande led från en film som Atlantis (1913), där August Blom låter mamman dirigera vår uppmärksamhet med händerna:
Mannen=Belle
Mamman=sångtexten
Städerskan=Staden
(Mer om de kärlartade stumfilmerna har jag skrivit om här och här).
I.3. … , inte en bild i taget.
Hur gör då filmen från 2017?
Tja, det första vi kan notera är Broadway-stuket – filmen från 2017 vill vara en ”filmad pjäs”. Belle bor nu redan i staden hon sjunger om – eftersom detta hade varit det naturliga på en scen så är det också exemplet 2017-filmen följer. Att filmen ändå följer den från 1991 med sådan slaviskhet ska dock visa sig få sina problem senare.
Belle sjunger fortfarande om den lilla staden (hon är i) och människorna som vaknar upp för att säga… vad?
Noteras kan att de här tre bilderna inte föreslår några särskilda visuella regler. I den första filmen hade vi huset, utzoomingen, panoreringen och staden. Här har vi en helbild på Belle, ett klipp till en bild när hon går ner för trappan, följt av den rätt så oväntade tredje bilden (som jag antar ska förtydliga att hon går igenom en gränd).
Om vi jämför:
Vet ni vad? Jag tror påståendet om att dessa filmer är identiska börjar likna en sanning med modifikation.
2017-exemplet är rätt talande – i skärmkonkurrensens era vill filmer, rent visuellt, i synnerhet om de kommer från stora företag som Disney, inte riskera att dränkas i bildflödet, så en subtil bild som 1991-bilden är en ”tough sell”. Snarare är filmer, liksom visuell kultur i allmänhet, präglade av närbilder, inte sällan på ansikten eller människor.
Emma Watson har alltså inte bara huvudrollen i filmen från 2017, på många sätt är hela hon vad som förmedlas. Det är en slags modern ikonografi för vår tid, ett slags ansiktenas herravälde.
Mer om det en annan dag. Vill man vara diplomatisk kan man kalla det för en ”litterär” teknik. Vi ser på Belle framifrån, och genom Emma Watsons framträdande kan vi föreställa oss (teoretiskt sett) allt som pågår inuti henne. Även om hon nu sjunger om staden och inte sig själv. Men hursomhelst.
Vad tittar hon på, förresten?
Aha! Klockan slår.
Minns Strindberg och ”Röda rummet”. Jag vill påstå att det här också är mer av en litterär teknik – vi får se och höra klockan slå, men det har ingen som helst innebörd. Som i en bok måste vi tänka oss vad det innebär för en som bor i staden.
Och tolvslaget kickar igång musikalnumret. Återigen ser vi på scenisk scenografi och saker som känns hämtade ur scenmusikalens värld.
Genom att fortsätta följa sina visuella strategier (de tre reglerna jag nämnde) kan filmen från 1991 låta Belle sjunga och prata med förbipasserande samtidigt – fler saker kan hända i bild samtidigt, och det sviker inte ens Broadway-känslan eftersom det här fortfarande har drag av det ”sceniska”.
Hur funkar samma sekvens i 2017-filmen?
Tja, inte helt förskräckligt… åtminstone inte inledningsvis. Vi har fortfarande inte sett något tecken på att filmen följer någon visuell premiss, men nu får vi en tracking shot som slutar i en tillfällig bildkomposition – ett modernt fenomen som återkommer i många moderna filmer t.ex The Force Awakens:
Problem uppstår då när vi plötsligt gör en rätt abrupt shot-reverse-shot:
Shot-reverse-shot är förstås det mest naturliga i världen för en helt vanlig film, men varför försöker filmen klämma in en så inramad dialog nu? Vilka. Är. Filmens. Regler?
Vi har gått från en öppen canvas till det här rätt slutna visuella språket, vilket är extra irriterande eftersom det som sägs inte är viktigt.
Hursomhelst, varför inte slänga in en sådan här!
Ja det här känner vi igen från The Force Awakens:
Vaffö gö de på detta viset?
En enda bild behövs för att iscensätta den här situationen, med bagaren, bagarens fru och bagarens bystiga kund. Vi får till och med Belle i bakgrunden. Visst, det är en animerad film så det går att få fram lite vad som helst, men det här är fortfarande en visuell bildkomposition som naturligtvis går att återskapa med människor. Om inte exakt denna så åtminstone någon annan typ av komposition.
Belle rullar vidare och ser ytterligare en scen som manifesteras utan vidare problem. Vi har hönorna, vi har mamman som behöver ägg till sina barn, vi har försäljaren, vi har Belle. En enda bild behövs.
Vi stannar kvar hos Belle vid vagnen – och när hon sjunger om att det måste finnas något mer än småstadslivet ser vi också, bakom henne, två killar som sitter och tittar på en sköldpadda. Roligare än så har man inte i den här staden. Mer specifikt: Belle sjunger om något och det hon sjunger om ser vi. Extra plus för buren i vagnen som på undermedvetna sätt gör så att vi tänker på fåglar i bur (vilket kan kopplas till den överbeskyddande mamman som ser över sina barns helt harmlösa sysslor).
Okej, så vad gör 2017-exemplet?
Ägg! Någon frågar hur det är med familjen. Vem…?!
Aha, en panorering upp visar: Det är den här killen. Han verkar väl snäll?
”Hur mår er fru?” frågar hon och sneglar ner på…
… den här killen som hoppar upp och lägger fram… en fisk. Är det hans fru? Är det hennes fru… man? Varför rör han på sig? Vad pågår? Varför har vi slösat så många klipp och kamerarörelser på något som kan fixas – alltså – med En Enda Bild?
Istället går han bort till disken längre bort, varpå ägg-repliken kommer. Här har vi ett annat problem – filmens ADR (”audio dialogue replacement”), det vill säga de ljudpålägg som gjorts i efterarbetet. Kvinnan (vem är hon?) frågar om ägg men jag vet inte vem som säger att de är för dyra (mannens mun är stängd när repliken kommer, som från ingen).
Hopp och hej, nu måste vi följa med Emma Watson för nu backar hon in i bild. ”Måste finnas mer än småstadsliv” sjunger hon och vi ser… Emma Watson.
Hur blev saker så här krångliga?
Fortsättning följer
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Hur man (lä)ser med en sång”