<- Träskoträdet.
-> Possession.
Vi tar så mycket för givet. Berlin, storstadssymfoni är en dokumentation som börjar på morgonen och slutar på natten och däremellan visar den oss Berlin som Berlin såg ut år 1927. Vid tillfället var det (inte bara, men) en inspelning av vardagslivet, filmad på den fortfarande relativt nya uppfinningen film – idag har det grynigt cinematiska skuggriket växt sig till ett levande mausoleum eller ett spöktåg. Berlin ser inte längre likadant ut, och genom sättet staden fångats genom kameraögat, för nittio år sedan, framstår den nu som en overklig vision.
Filmen gjordes av experimentpionjären Walter Ruttman och var en i raden av ”stadssymfonier” som gjordes kring den här tiden – en idag bortglömd genre som gick ut på att filma storstäder till gärna triumfatorisk musik. Den mest berömda av dessa symfonier är Dziga Vertovs Mannen med filmkameran (1929), ett annat mästerverk, som dock är en symfoni som har mer att göra med film. Ingen storstadssymfoni är lika klar, ren och perfekt som Berlin; den ger oss inget mindre (men så mycket mer) än sin stad, och under den nätta timme den pågår skapar den en minutiös rytm medan den återskapar livets narrativ. Vi går från soluppgång till solnedgång i en och samma rörelse, en som ohjälpligt och oavvisligt pågår framför våra ögon.
En films syfte är, liksom all konst, i slutändan inte mer än att vara ett människoavtryck för framtida människor eller rymdvarelser. Eftersom Berlin, i synnerhet i den bemärkelsen, är en så perfekt skapelse så tycker jag att det är en av de bästa filmer som någonsin gjorts. Men filmen, liksom genren den är del av, tycks ha försvunnit ur människors minnen under de senaste årtiondena. En gång i tiden tror jag att det var en filmvetenskaplig textbook-klassiker. Numera läser jag många avfärdanden av filmen, att den skulle vara ”tråkig” eller ”daterad”. Vertovs valuta är fortfarande värdefull, tydligen, för Mannen med filmkameran är fortfarande filmen som rekommenderas om man vill se en experimentell 20-talsfilm om en stad. ”Ska du bara se en”, och allt det där.
Jag vet ingen annan film som liksom denna rör sig från början till slut utan att det känns som att en enda anhalt sker på vägen. Upplevelsen är, för att använda ett nött gammalt begrepp, transcendental. Ruttmanns precision och känsla för rytm är majestätisk. Filmen inte så mycket ”börjar” som den kastar sig in i existensen, inte olikt Fritz Langs Metropolis som kom samma år, med dadaistiska bildspel (linjer som matchar en uppluckrad tågräls) och futuristiska maskinrörelser som förvandlas till ett livs levande tåg som dundrar genom landsbygden. Vi passerar broar och åkrar och förorter. En skylt förklarar att Berlin är si och så många kilometer härifrån. Vi har vaknat upp, efter att vi somnat i en tidsmaskin.
Trots att den bara har en timme på sig så fortsätter filmen därefter med is i magen och en märklig känsla för lugn. Tåget pustar ut i terminalen som ett trött djur. Vi ser bilder på den sovande tågcentralen. Ruttmann tycks inspektera varje hörn. Snart är vi inte längre inomhus utan utomhus – på de tidiga morgongatorna. Tomma, vi vet att de snart ska vara fulla med människor, men nu tomma. Vi ser fönster med neddragna markiser. Ödsligt stirrande skyltdockor i skyltfönster vid stängda affärer, rader av nedrullade väggar. Vi ser den magiska synen av hur gårdagens tidning blåser fram över gatstenen. Vi går ner i kloakernas stora katakomber. Ingen är där heller.
Då, precis just då, när vi nästan kan lukta den tidiga morgonluften, ser vi en ensam polisman som rastar en hund. I nästa klipp syns en katt smyga runt ett hörn och en skylt som förklarar sig som en potatisbod. Plötsligt ser vi ett par trötta varelser, utfestade efter natten som varit, som hasar hemåt med ballonger knutna till fotknölarna. Duvor landar och äter på något. En affischerare anländer och börjar limma upp saker på affischställen. En till ensam människa rör sig, i denna nästan folktomma stadsvärld, över en gata, på väg någonstans i den tidiga morgontimman. Bakom honom en ödslig boulevard, som ur en zombiefilm.
Tekniskt sett är filmen en dokumentär, men jag utgår ifrån att den till största delen är iscensatt (filmen har tydligen också ett ”manus”, krediterat till Ruttmann och den briljante fotografen Karl Freund, även om det inte går att säga exakt vad det innebär). Men jag har nu, hursomhelst, beskrivit perfekt filmklippning. Resten av filmen är ingen besvikelse och under omständigheterna är filmens 65 minuter nåderika, för upplevelsen är nog så golvande (och jag menar, naturligtvis är filmen bara en timme lång, en avrundad och perfekt timme).
De där tidiga morgonscenerna blir förmiddagsscener, Ruttmann klipper till fler och fler saker, i takt med att fler och fler saker händer, och snart är vi mitt inne i en visuell virvel som bäst beskrivs som kontrollerat kaos – arbetare vid sina maskiner, masugnar som vulkaniskt osar, hästar och droskor och bilar och otroligt trånga gator och torg, människor som kommer och går in och ut ur kontorsbyggnader, upp och ner i trappor, telefonväxlar surrar, elektriker meckar, försäljare ler; så stannar vi hos en kvinna som väntar på en chans att få gå över gatan, ser hennes blick; en svart man som passar upp på hotellgäster ler medan hans ögon ser in i kameran; ett par chassidistiska män går förbi, upptagna av ett djupt samtal, och ur en skolbyggnad springer barn; lite äldre pojkar står uppradade som piccolos inne på ett hotell, försöker hålla sig för skratt åt något skämt de har sinsemellan.
Vi ser yrken som inte finns idag, teknologi som inte finns, vi ser samhällsordningar som inte är lika tydliga nu som då, och vi sitter med ett i många avseenden blodisande facit; ingenting vi ser i filmen kan föreslå vart Tyskland är på väg. Effekten av att se filmen är helt enkelt bara att ta sig till Berlin år 1927 och se sig omkring, utan förutbestämda koncept eller idéer, naket och fritt, bara som om vi var där.
Filmens yrsliga virvel fortsätter snurra – vi tar en tripp till zoo:t, vi ser kvällsnyheterna levereras i sådana där gigantiska knippen, människor slutar jobbet och får dem i handen av tidningsförsäljare som ropar ut rubrikerna i luften. Genom gäckande korta montage blir gatorna mindre och mindre befolkade, igen, och hjulen slutar bokstavligen snurra. Kvällen lägger sig. Middagar och danser börjar synas, tills nattklubbarnas fulla swing tar över – vi ser samma gator vi nyss sett, men nu svarta och upplysta av neon; cabaretdansare, skridskoshower, barer fulla av dragspelsmusik och ölpimplare som sedan rumlar iväg i natten.
Filmen går att uppleva som en tidsmaskin, ja, men i sin otroliga perfektion blir den också en symbol för en dag i livet – vilket liv som helst, i nästan vilken stad som helst – och i all enkelhet en av de mest universella och humanistiska filmer jag någonsin sett. Jag vet inte om Berlin är filmen jag skulle ha med mig på en öde ö, men det är filmen jag skulle skicka ut i rymden för att förklara för utomjordingar hur vår planet på ett ungefär ser ut. Visst, ingenting ser likadant ut i Berlin längre, men rutinerna fortsätter och en dag i ditt liv skiljer sig inte mycket från ett dag i livet på människorna vi ser här, i Ruttmanns hisnande och dunkelt vackra bilder. Han lyckas, som om han vill göra det En Gång För Alla, ge ett cinematiskt exempel på vad det innebär att vara människa i en stad – det är en metropolisk spegel, och det är kvalitén på denna reflektion, det absoluta och obehindrade sätt på vilket vi ser oss själva i filmen, som gör att väldigt få filmer kommer i närheten av samma storhet och vikt; filmen har en extremt enkel idé men en extremt gedigen metod – effekterna är monumentala.
FREDRIK FYHR
Berlin, storstadssymfoni är del av 2017 års jubileumsserie. Tidigare texter: Döende svanen/Till lyckan (1917), Napoléon (1927), Snövit och de sju dvärgarna(1937), Den låsta dörren (1947), Ung man med gitarr/Jailhouse Rock(1957), Gissa vem som kommer på middag(1967), Bröderna Lejonhjärta (1977), Peter och draken Elliott (1977, 2016), Stjärnornas krig (1977), Begärets lag (1987), Titanic(1997), Transformers (2007)
PS.
Jag har i den här recensionen menat att filmen är 65 minuter lång. Restaurerade versioner på 74 minuter existerar, visar en snabb googling, men det är oklart om något ytterligare material existerar i dessa versioner eller om det bara rör sig om projektionshastighet.
BERLIN, STORSTADSSYMFONI
Originaltitel; land: Berlin: Die Sinfonie der Grosstadt; Tyskland.
Urpremiär: 23 september 1927 (Tyskland).
Svensk premiär: (ingen).
Speltid: 65 min. (1.05).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/1.33:1.
Regi: Walter Ruttmann.
Manus: Karl Freund, Walter Ruttmann.
Producent: Karl Freund.
Foto: Karl Freund, Robert Baberske, Reimar Kuntze, László Schäffer.
Klippning: Walter Ruttmann (okrediterad).
Musik: Edmund Meisel.
Scenografi: Erich Kettelhut (okrediterad).
Produktionsbolag: Deutsche Vereins-Film, Les Productions Fox Europa.
Svensk distributör: (ingen).
Finans; kategorier: Privat filmbolag i samarbete med internationellt bolag (pomp-arthouse); dokumentär, stadssymfoni; expressioinistisk symbolisk vision med tre ungefärliga akter.
Betyg och omdöme: Mästerverk – ett ojämförbart välgjort och sammanställt utförande av en enkel men precis idé; skapar hägrande och djuplodande effekter medan den pågår och uppnår den märkliga autonomi som bara återfinns i verk som inte kan vara annat än sig själva och perfekta; därutöver, i sin briljanta enkelhet och tydlighet, utgör den ett idealiskt humanistiskt avtryck, vilket gör att den har en plats som en av de stora humanistiska och människoavspeglande symbolverken i filmhistorien.
8 svar på ”Berlin, storstadssymfoni (1927)”