3/3 2009
Det finns förstås en anledning till varför The Fountain inte fungerar hela vägen. Kreativt och originellt filmskapande är A) ingen garanti för finansiella framgångar, eftersom/varpå B) den generella biopubliken är inte så van vid… ska vi kalla det ”befriade” filmer. Detta leder till en ond cirkel där ambitiösa filmer måste stanna halvvägs innan de når sitt mål, varpå publiken reagerar ännu sämre än den hade kunnat.
Darren Aronofsky är uppenbarligen en begåvad filmkonstnär och, faktiskt, en av få regissörer i sin generation som har ett tydligt öga för bra filmskapande. Hans debut Pi (1998) var en imponerande independent-produktion som vann det stora priset på Sundance, och hans uppföljare Requiem for a Dream (2000) kom att bli en bredare publikfavorit, och mot alla odds nådde den ut till väldigt många olika typer av människor.
Men även om den senare filmen (jag vet inte hur många som sett Pi) hade en säregen stil så tror jag att den gick hem på grund av sitt oundvikliga anti-drog-budskap. När en film är så pass okonventionell som Requiem for a Dream så är det betryggande att den går att använda som en flagga för drogavvärjning – trots dess originalitet var det en film som inte krävde mycket av sin åskådare, inte heller bröt den några barriärer; dess budskap var rätt genomskinligt, och det går att anklaga filmen för att vara banal på ett brutalt, nästan pornografiskt sätt.
The Fountain visar att Aronofsky har större idéer i sitt huvud än att bara göra filmer som är ”enkla bilder”. Här berättas tre berättelser samtidigt, och de är rätt så ihopmosade också. Hugh Jackman spelar Tommy, en vetenskapsman som försöker att hitta på ett ”botemedel mot döden”, eftersom hans fru Izzy (Rachel Weisz) är döende av en hjärntumör. Izzy skriver en bok med titeln ”The Fountain”, där en spansk conquistador vid namn Tomas anlitas av Drottning Isabella för att hitta Livets Träd, enligt Genesis gömt av Gud själv. Tomas spelas av Jackman, och drottningen av Weisz. Till sist har vi också en berättelse, som utspelar sig i framtiden, där en skallig Jackman svävar omkring i en bubbla i rymden, vid ett stort träd, på väg mot en nebulosa som Izzy och Tommy kan se från sitt teleskop. Enligt mayansk tro innehåller nebulosan källan till liv. Så. Alltså. Filmen handlar om att möta döden och att försöka hitta evigt liv. Det är inte svårare än så.
Den visuella flärden, och det blödigt stänkande melodramatiken, är musklerna som hela tiden håller ångan uppe i filmen, och Aronofsky skäms inte för att hamra in hela filmen i varje scen… även om jag tror att många som ser filmen kommer att sitta som frågetecken i slutet. Jag tycker om filmen av flera orsaker – den självsäkra regin, skådespelarnas skarpa närvaro i vad de håller på med, det medvetna användandet av färger i scenografin, fotot och klippningen; hela kraftansträngningen i hela produktionen. Jag skulle hellre se denna film tre gånger än vad jag skulle vilja se om Requiem for a Dream, trots att den filmen berättar en berättelse som till och med barn kan förstå.
Men… visst. Jag är medveten om vad folk kan ha emot den. I min bok kan en film inte vara riktigt bra förrän den är pretentiös, till någon grad, men det är också pretentioner som kan göra människor illa berörda, provocerade, liksom kränkta.
Och i slutändan är det nog bra om man har en väldigt bra plan innan man gör en sådan här film.
I slutändan är det väldigt tekniska omständigheter som sänker The Fountain: Den är för kort. Det är så enkelt. För kort och även för frenetisk, men jag tror att den är så pass intensiv som den är för att kunna pågå, och berätta sin otroligt rika berättelse, i 96 knapra minuter
Betänk hur de flesta storartade, verkligt utmanande filmerna alltid kräver carte blanche i längd och rytm. Kubricks År 2001: Ett rymdäventyr (1968) behövde alla sina 142 minuter och inte en sekund mindre; Blade Runner (1982) behöver sina långsamma, lågmälda scener utan att en berättarröst avfyras som en torped mot filmens helhet. Tarkovskijs Spegeln (1975) behöver pågå så länge den behagar och, för ett mer modernt exempel, tänk dig Paul Thomas Andersons Magnolia (1999) på 90 minuter; det vore helt otänkbart.
The Fountain är besläktad med alla dessa filmer, men tyvärr bara som en väldigt senkommen lillebror. Den har en enorm canvas men den far förbi våra ögon meningslöst fort. Filmen har innehållet av ett mästerverk – ett stort, grandiost universellt budskap, ett djupt och kännbart förhållande där sorg och rädsla skär rakt genom mänsklighetens essens. Vi har en riddarballad, en krigsberättelse, en verkligt mytologisk saga och till och med en jäkla flintskalle som flyter runt inuti en bubbla i yttre rymden. Filmen behöver 90 minuter till. Vi behöver känna det här, fullt ut, med alla aningar och insikter intakta; det måste få bli en upplevelse. Nu är det en halv.
FREDRIK FYHR