Shot Caller är en snyggt gjord genreobduktion utan överraskningar. Nikolaj Coster-Waldau – dansken jag ännu relaterar till Nattvakten, medan resten av världen känner igen honom från ”Game of Thrones” – spelar en affärsman som hamnar i fängelse efter att ha kört bil påverkad. Finkan är förstås ett helveteshål av brualistiska män som väntar på att tvålen ska tappas i duschen, men med lite tur kan man jobba upp sig i innanför-murarna-maffian och överleva sig upp till att bli en supermänniska, det vill säga en man som är våldsam och omoralisk men som därmed sagt inte är snubben som tittar på filmen, målgruppen; han kan gotta i sig drömmen med öl och chips.
Som om det spelar någon roll – det gör det inte, men låt oss ponera – börjar filmen med att Jacob (som han heter, även om ”Money” blivit hans kodnamn innanför murarna) skriver ett ”avskedsbrev” till sin son, som naturligtvis blev till innan han hamnade på kåken. Eftersom vår antihjälte blivit en kraft att räkna med, trots sin inspärrning, ska han släppas fri efter tio år; den villkorliga frigivningen leder till att han kastas rakt ut på gatorna igen och genom en tungfotad och tillkrånglad intrig måste han leda en vapenaffär som innefattar folk med namn som Shotgun (John Bernthal) och The Beast (Holt McCallany) samt en last vapen från Afghanistan, med destination Latinogäng i Los Angeles.
Jag säger ”tungfotad och tillkrånglad” och syftar inte bara på intrigens allmänna snårighet; det kan förväntas i crime-filmer av det här slaget, som allt som oftast har fler karaktärer än de har motivation för dem att finnas där (faktum är att det ofta är roligare ju fler de är, och ju mer obegriplig intrigen blir.
De verkliga kruxen finns i de moraliska pretentionerna, som vi får via flashbacks till början av Jacobs fängelsestraff – då han naturligtvis var hel, ren, alldaglig och ”normal”, redo att sona ett brott han genuint ångrar. Men det melodramatiska mysteriet kräver att Jacob i andra änden blivit GTA-prototypen Money, som nu älgar sig fram i en dubbelspelande intrig där han ska vara skurk, för att skydda sin familj (och en fru spelad av den brutalt bortslösade Lake Bell), och dansa runt polisen (ledda av Benjamin Bratt) och hans övervakare (Omari Hardwick) medan han ändå har ihjäl lite rötägg när han inte kan lägga band på sig, ni vet Sådär Som Manliga Män Ändå Måste Göra.
Tanken är – om man vill vara välvillig – att berätta om hur En God Man drivs till att göra Onda Handlingar av Bra Orsaker men att man ändå måste Stå Sitt Kast och att Brottets Onda Cirkel består av Ödesdömt Oomph. Filmen är okomplicerat regisserad av en stuntman vid namn Ric Roman Waugh som redan gjort en film som heter Felon (2008) och en vid namn Snitch (2013), så han vet nog precis vilken typ av film han är ute efter.
Och, visst, Shot Caller får jobbet gjort för den som vill se just den filmen (jag vågar hoppas att det jag hittills beskrivit duger). Men den kommer inte undan från sin inneboende tomhet – och förvirrade pseudomoralism – bara för att den försöker kompensera med sina överlånga två timmar av godtyckligt forcerade intrigsvängar och uppenbara klichéer; för att inte tala om det där göttiga våldet som vid det här laget är så slentrianmässigt att det inte ens orkar dölja sin sadomasochistiska läggning genom någon slags pretentiös nobilitet. Nä, det här är ritch ratch filibom-filmat, ofta med handhållen kamera, och när kniven penetrerar köttet ska det stänka och pumpa som i porrfilmer så att man ”får vad man betalat för”.
Att försöka låtsas som att det här egentligen är någon slags humanfilosofisk melodram om gott och ont, familjevärden och den hårda världen, är som att försöka köpa guld med matkuponger. Som i så många sådana här filmer är den goda viljan bara ett alibi – inte minst eftersom budskapet är lika uppenbart i första scenen som i den sista; det tar en god timme för filmen att förklara vad den vill handla om, och sedan är det en lika lång timme kvar innan vi får det konstaterat igen. Jo, another one bites the dust. Först Jacob, sedan vi som måste få höra en välbekant skröna en gång till.
FREDRIK FYHR
SHOT CALLER
Originaltitel; land: Shot Caller; USA.
Urpremiär: 17 juni 2017 (Los Angeles Film Festival).
Svensk premiär: 25 september 2017 (VOD).
Speltid: 121 min. (2.01).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa, Red Epic)/DCP/16:9.
Huvudsakliga skådespelare: Nikolaj Coster-Waldau, Jon Bernthal, Lake Bell, Jessy Schram, Jeffrey Donovan, Omari Hardwick, Holt McCallany, Benjamin Bratt, Max Greenfield, Emory Cohen, Juan Pablo Raba, Sarah Minnich, Evan Jones, Chris Browning, Michael Landes, Matt Gerald, Keith Jardine.
Regi: Ric Roman Waugh.
Manus: Ric Roman Waugh.
Producent: Jonathan King, Michel Litvak, Gary Michael Walters, Ric Roman Waugh.
Foto: Dana Gonzales.
Klippning: Michelle Tesoro.
Musik: Antonio Pinto.
Scenografi: Guy Barnes.
Kostym: Kelli Jones.
Produktionsbolag: Relativity Media, Participant Media, DirecTV, Bold Films.
Svensk distributör: (VOD).
Finans; kategorier: Diverse filmbolag, inklusive llc, mediebolag och filmresursbolag i samarbete (halvindie, mellanmainstream); crime, thriller, fängelsefilm, melodram, familjerelationer, melankolisk machismo; treaktstruktur med tragisk Aristoteleansk ark och uppdelad kronologi (ungefär B-A-C) via flashbacks och dylikt.
Betyg och omdöme: Medel – fängelsemelodram med för generiskt manus, och en för hungrig inställning till våld, för att kunna nå fram med det pliktskyldiga och outvecklade moraliska budskapet.