Rules Don’t Apply är Warren Beattys första film sedan 1998 års Bulworth; den hade en kortlivad och snabbsågad premiär i USA för ett år sedan, och nu kryper den omkring på svensk VOD, ironiskt nog runt samma tid som femtioårsjubileet för Bonnie och Clyde (1967), en film vars uttryck än idag är ungefär lika vitalt som Rules Don’t Apply är… ska vi säga… rostigt.
Ja, det är nästan så att jag vill säga ”Kom tillbaka, Café Society, allt är förlåtet!” för det är inte mycket positivt man kan säga om den förvirrade retro-demens som råder i Rules Don’t Apply, där Beatty spelar Howard Hughes, mot slutet av sitt liv då han ryktesvägen blivit dement. På tal om det. Det finns lite för många ironier att vara putslustig över här, så jag ska försöka behärska mig. Liksom i Café Society – en film regisserad av Woody Allen – leks det med en Hollywood-vurm i den här filmen, och liksom i den filmen så känns den gammal mer än den känns klassisk; men Woodys film hade åtminstone fantastisk dekor, kostym och foto av Vittorio Storaro.
Rules Don’t Apply har istället den fasansfulla direkt-på-video-look – med illa ljussatt dekor och billiga digitala effekter – som man inte vill välkomna en gammal legend som Beatty med. Istället finns det en skoningslös ironi i faktumet att han är med i den här filmen, och att han gjort den; det är en film gjord i en typ av avslappnad hybris, som om han har all rätt i världen att bara slarva ihop en b-film på tal om ingenting. Den tragiska sanningen är att man nog måste vara över en viss ålder för att ens veta vem Warren Beatty är. Om jag skulle gå ut på gatan, googla fram en bild på honom och visa för ett par tonåringar så skulle de nog på en 1X2-fråga svara att han var en gammal skolminister som hette Börje eller något sånt.
Att Beatty spelar Howard Hughes – när han var som mest isolerad från omvärlden – kan uppfattas som en avsiktlig ironi. Ibland… tror jag… också att filmens specialeffekter är medvetet fula, eftersom, ni vet, Allt Är Bara En Film. Tänk hur fasansfullt snygg och syntetisk Beattys gamla Dick Tracy (1990) var, fast stryk ”snygg”.
Jag tror inte det, dock. Rules Don’t Apply är en film som bara bevisar att regler faktiskt visst gäller – och titeln är farligt nära att kännas som en ursäkt för slutresultatet av ett arbete som varit helt planlöst. Beatty spelar Hughes, ja, men han fungerar som ett slags spöke. Huvudpersonen är Marla (Lily Collins), en variant av de många unga kvinnor som anlitades av Hughes för roller som aldrig blev av – men medan de väntade på filmrollen-som-aldrig-kom blev de curlade och omhändertagna via strikta förordningar, och under filmens gång kärar Marla ner sig i Frank (Alden Ehrenreich) som kör omkring henne i en limousin. Han är också anlitad av Hughes, förresten, och han är hennes chaufför. I början av filmen anländer Marla till Hollywood med sin barska mor (spelad av Annette Bening, det vill säga Beattys verkliga hustru) som ojar sig om att den här Hughes måste vara en snuskig knäppgök som inte går att lita på – jag tror säkert att Beatty och Bening har någon slags familjär internhumor på gång här, och det känns som att den har något att göra med det unga kärleksparet som materialiserar sig kring Hughes väldiga domäner, men… ja, det är väldigt dimmigt allting.
Filmens intrig är som Wonder Womans osynliga flygplan – det syns inte, men lik förbannat verkar saker röra sig framåt ändå. En punkt i slutet, tillfället då Hughes talade till omvärlden via radio från sin sjukhussäng, verkar utgöra någon slags slutdestination, och däremellan har Frank och Marla blivit ihop och Marla har insett… ja, vadå? Att hon är glad så länge har en karl kanske – detta speglar återigen Beatty, som likt Hughes var en ökänd Hollywood-playboy innan han stadgade sig med Bening, som enligt någon slags förutbestämd mall kunde ses som askungen i sagan om prinsens liv.
Ja, visst, nej, inte vet jag. Jag försöker prata om den här filmen och det är svårt. Collins och Ehrenreich är attraktiva men deras romans är stendöd, helt utan den charm eller kvickhet som filmens miljö verkar föreslå, och ingen tematisk poäng eller romantisk hook finns vare sig i deras samspel eller i de tomma karaktärer de har att gestalta. Beatty underdriver resten av filmen också, så att den får varken en ordentlig ton eller karaktär – liksom nästan alla scener utspelar sig i fula inomhusmiljöer (det är nästan aldrig dag i den här filmen, för det är mer ekonomiskt att filma saker i billiga studiomiljöer) så säger de varken bu eller bä om något som händer i dem. I Beattys gestalt ska Hughes vara en mystisk figur, inledningsvis, sedan (när han väl dyker upp) ska vi förstå honom som en intressant person ändå… men så någonstans bortåt sista akten så gaggar han ihop sig och blir ”tragiskt” ”förvirrad” ändå.
Kanske Beatty trott sig ha kontroll över filmen, oförmögen att se alla bitar som inte hänger ihop, eller summan som inte bildar ett mönster. Jag kom att tänka på Scorseses The Aviator (2004), som berättar om Hughes på ett så solitt sätt att man accepterar filmen undermedvetet. Jag har alltid känt att den filmen bär på en storhet som på något sätt är godtycklig, lite färglös, men nu insåg jag hur osökt jag kopplar rollen som Howard Hughes till Leonardo DiCaprio.
Ungefär halvvägs in glider filmen över till att handla om Hughes, och den blir en regelrätt biopic med alla obligatoriska Detta Hände-scener (det vill säga, Hughes betedde sig konstigt mot sin omvärld och stängde in sig, et cetera) och då blir skuggan från Scorseses film extra påtaglig – dessutom blir det mer och mer obegripligt hur filmen försöker rama in hans dysfunktionalitet med det färglösa kärleksparet. När han väl ligger i sin säng och gaggar fram sin (ö)kända presskonferens så har filmen förvandlats till någon sådan där ärke-amerikansk sentimental film om jultomten.
Då och då kan man ana spåren av någon slags metapastisch, ungefär som om det här egentligen bara ska vara en lek med en Hollywood-myt, och det är som att Beatty inte ser att han faktiskt försöker berätta en historia. Framför allt verkar han inte ha skådespelarna med sig – till skillnad från Beatty så verkar de övertygade om att de är med i en riktig film. Under förutsättningarna gör de bra ifrån sig och de kan inte klandras för att de följer riktningar från en regissör som pekar upp och ner och hit och dit, och som i grund och botten inte verkar bry sig ändå.
FREDRIK FYHR
RULES DON’T APPLY
Originaltitel; land: Rules Don’t Apply; USA.
Urpremiär: 10 november 2016 (USA, Förenade Arabemiraten).
Svensk premiär: 29 augusti (VOD).
Speltid: 127 min. (2.07).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K DI/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Lily Collins, Alden Ehrenreich, Warren Beatty, Annette Bening, Matthew Broderick, Candice Bergen, Martin Sheen, Taissa Farmiga, Ed Harris, Amy Madigan Jumpy, Madisyn Ritland, Louise Linton, Haley Bennett, Christine Marzano, Megan Hilty, Graham Beckel, James Keane, Paul Schneier, Chace Crawford.
Regi: Warren Beatty.
Manus: Warren Beatty.
Producent: Warren Beatty, Steve Bing, Ron Burkle, Molly Conners, Frank Guistra, Sarah E. Johnson, Jonathan McCoy, William D. Johnson, Arnon Milchan, Steven Mnuchin, Sybil Robson Orr, James Packer, Brett Ratner, Terry Semel, Jeffrey Soros, Christopher Woodrow.
Foto: Caleb Deschanel.
Klippning: Robin Gonsalves, Leslie Jones, Brian Scofield, Billy Weber.
Scenografi: Jeannine Oppweall.
Kostym: Albert Wolsky.
Produktionsbolag: New Regency Pictures, RatPac Entertainment, Worldview Entertainment, Shangri-La Entertainment, Demarest Films, Tatira.
Svensk distributör: (VOD).
Finans; kategorier: Diverse produktionsbolag i samarbete (halvindie; mellan-mainstream, genre); drama, komedi, modern historia, biopic, pastisch; treaktstruktur med Aristoteleanska arker och delade huvudpersoner.
Betyg och omdöme: Under medel – dramakomedi som blandar historisk skildring med en meta-patisch och en romantisk intrig utan att skapa en tydlig helhet; låga produktionsvärden och svag regi förstärker känslan av karaktärslöshet.
Ett svar på ”Rules Don’t Apply”