Den här filmen missar chansen att vara lite bättre än de flesta bortslängbara direkt-till-DVD-filmer, och istället blir den perfekt bortslängbar. Allt den hade behövt hade varit lite engagemang och någon slags teknisk finess. Det är också precis det den inte har.
Vill du ha storyn?
Tja, vad sägs om… Die Hard i en galleria? Ja, Die Hard är en subgenre för sig, och om du vet det så vet du också vad Security är för något. Skurken spelas av Ben Kingsley (vars nuna börjar bli mer och mer vanlig i sådana här b-filmer). Han vill komma in i en nattstängd galleria för att döda en elvaårig flicka, som förstås Sett Mer Än Hon Borde och som nu gömt sig där. Gallerians säkerhetsvakt spelas av Antonio Banderas. Det är… Die Hard på en galleria.
Men okej, du kanske vill veta mer. Kanske är det min plikt att informera dig om att Banderas rollfigur tekniskt är en deppig och frustrerad figur, vars liv hamnat på klar dekis; han är luspank, har familjeproblem, och får inga jobb eftersom hans turer från Irak inte lett till några positiva omdömen från de där nesliga psykologerna.
Tyvärr är Banderas en av filmens mer påtagliga brister – minns vad jag sa om engagemang – för det finns en fin linje mellan depression och tristess. Den får gärna innehålla melankoli, vilket Sylvester Stallone utstrålade väldigt bra i First Blood (1982), den underskattade första filmen om John Rambo.
Banderas exemplifierar här, istället, inköpslistestirret. Det är det stirret som skådespelare har, genom en hel film, som föreslår att de egentligen funderar på vad de behöver handla när inspelningsdagen är slut. Istället för att reagera på repliker ser det ut som att de tänker: ”En gul lök… två tomater, kanske tre… och vitlöksbröd!”
Filmen kommer till oss via den stolte producenten Avi Lerner, som en gång i tiden gav världen filmer som American Ninja 2 och som senare gjort comeback med Stallone i Expendables-filmerna – Banderas var med i trean, minns eventuellt någon enstaka figur där ute i stugorna, men jämför man med gamla storhetsdagar som Desperado (1995) så känns det som att Banderas är skuggan av sitt forna jag här (en ”three o’ clock-shadow”, om man vill).
Inledningsvis är filmen, till någon mån, lite måttligt spännande. Med tanke på den låga budgeten så är filmen rätt snygg visuellt, och vi får ett par moody sekvenser med Banderas som föreslår att han kanske kommer att ge oss någon form av psykologisk tyngd att bära filmen med; vi vet ju att han kommer att utnyttja alla sina mördarkunskaper för att ta ut Kingsleys team, så om han gör det med lite nerv så skadar det ju inte.
Andra akten kommer dock alldeles för mekaniskt. Kingsleys skurk – vi vet att han är skurk för, förutom att Kingsley spelar honom så har han en sådan där hatt som bara spioner i gamla 60-talsfilmer har – försöker med snällare medel ta sig in i gallerian men nekas av Antonio (och hans comic relief-kollegor). Därefter borde filmen bygga upp någon stämning, för Kingsley avlägsnar sig för att bygga upp en liten hotbild eller så, och den livlöse Antonio börjar rigga fällor á la Ensam hemma med sina fumliga kompanjoner.
Det här borde vara antingen för fjantigt för att ta på allvar eller mot alla odds spännande, men varje scen är bara fotad, ljussatt, klippt, och aldrig regisserad. Det är en klassisk fälla som actionregissörer faller i – de lägger allt fokus på att de tekniska sakerna ska fungera, men ingen har sett till att filmen fungerar där det spelar roll.
Det blir mer och mer irriterande att se filmen gå igenom sina alltför hyggliga (och aldrig direkt BRA) sekvenser – det borde vara åtminstone milt roande, men allt punkteras ständigt av långa och beklämmande stunder då ingen säger något, eller när Banderas stirrar ut i ingenstans och tänker på extrapris på konserver, eller när Kingsley reciterar replikerna från manuset utan att någonsin anstränga sig för mycket för att spela en roll.
Security visar på ett bra sätt hur genrefilmer – framför allt renodlade sådana – behöver någon form av egenartad karaktär för att kunna fungera. Den som bara vill ha våld kan ju titta på MMA-fighter, men en actionfilm behöver ha ett stänk av yippie-kah-yeah eller ett hugg av ”I know kung fu” – någon känsla av att varmblodiga människor står i andra änden. Jag beundrar Jean-Claude Van Damme, vars videotunga CV är fullproppat av filmer som lever upp till någon slags medioker charm (mer nu, faktiskt, än när han var på toppen av sin karriär) men han är undantaget som bekräftar regeln och fortfarande inte bra.
Ärligt talat är det nog för sent för Antonio Banderas att försöka nu. Och om han måste – jag förstår att ”göra B-action i resten av karriären” ser ut som en helt rimlig livboj – så kan han välja bättre manus än de som heter ”Security”. Bara en titel som ”Danger” eller ”Warning” hade varit ett mer uppenbart tecken på att filmen inte kommer att bli bättre än dålig.
FREDRIK FYHR
SECURITY
Originaltitel; land: Security; USA.
Urpremiär: 4 mars 2017 (Japan).
Svensk premiär: 4 september (DVD, BR, VOD).
Speltid: 88 min. (1.28).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Antonio Banderas, Ben Kingsley, Liam McIntyre, Chad Lindberg, Gabriella Wright, Cung Le, Yana Marinova, Mark Rhino Smith, Jiro Want, Bashar Rahal, Katherine de la Rocha, Lillian Blankenship, Shari Watson, Ivailo Dimitrov, Velimir Velev, Mark Basnight.
Regi: Alain Desrochers.
Manus: Tony Mosher, John Sullivan.
Producent: Jeffrey Greenstein, David Harris, Gisella Marengo, Les Weldon, Jonathan Yunger.
Foto: Anton Bakarski.
Klippning: Éric Drouin, Paul Harb.
Musik: FM Le Sieur.
Scenografi: Antonello Rubino.
Kostym: Anna Gelinova.
Produktionsbolag: Nu Image/Millennium Films, Security Productions.
Svensk distributör: Noble Entertainment.
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag (oberoende/halvindie; mellan-mainstream, genre); action, thriller; treaktstruktur med Aristoteleansk ark och diegetisk berättare.
Betyg och omdöme: Under medel – actionfilm enligt beprövad formula utan tillräcklig mängd personlighet eller teknisk kompetens för att nå upp till en OK standard.
Ett svar på ”Security”