Den här filmen börjar med att huvudpersonen förklarar för oss att han träffat gud i en stuga. Sedan säger han att det här kommer att låta lite galet – lite galet… men ”det gör det inte nödvändigtvis osant”.
Ehm… alltså, ja. Hm. Det är verkligen viktigt för filmer att få kunna börja med ”based on a true story”. Jag förstår inte varför. De överskattar, eller feltolkar, verkligen publikens intresse för en ”verklig” berättelse. Bortsett från det rent teoretiska argumentet – ingen berättelse, någonstans, är någonsin ”sann” – så finns det praktiska; så länge berättelsen är bra så spelar det väl ingen roll om något i den hänt någonstans någon gång? Om vi är så sugna på verkligheten behöver vi inte film.
The Shack slår dock något slags rekord i desperation, uppenbarligen. Vad vi har här är alltså en film baserad på en ”inte nödvändigtvis osann” berättelse. Okej… vad händer i den sa du? Ja, en kille träffar gud i en stuga. Inte bara det! Han träffar även sonen, det vill säga Jesus (Avraham Aviv Alush), och den helige anden, här kallad Sarayu (Sumire Matsubara). Gud själv kallas Papa och spelas av Octavia Spencer. Upplevelsen kommer förstås under ett kognitivt limbo – vi kan vara säkra på att han vaknar upp efteråt för att konstatera att ”allt bara var en dröm” (Eller Var Det?!) – och i denna dvala går han på ett slags kollo tillsammans med dessa heligaste av heliga varelser, som förresten också innefattar diverse andar och andra övernaturliga gäster. Klockan elva är det bullbak med gud, vid ett är det vandring på vatten (och en kanotfärd!) med Messias, halv två diskuterar vi teologi med ett Galadriel-liknande väsen kallad Visdom.
Så… nej, nej filmen är inte baserad på någon sann historia, men det är – som du kanske också hör – ett till kapitel i den lite sorgliga sagan om amerikanska (extremt sentimentala) dramer med strikt kristna budskap. De kommer från en avkrok av Hollywood vi kan kalla Månglarnas tempel TM, och eftersom dessa filmer blir stora succéer i USA kan man även räkna med att namnkunniga figurer som Spencer och Sam Worthington ställer upp.
Worthington har huvudrollen – Worthington, antagligen fortfarande mest känd från Avatar (2009), är en sträv och Clint Eastwood-liknande surgubbe som egentligen är helt felvald för rollen, men hans flanell-och-klyva-stubbar-med-yxan-liknande utstrålning sitter förmodligen helt rätt hos målgruppen. I början av filmen är han en lycklig och tillfreds familjefar men såklart sker en olycka – hans yngsta dotter dör, och Mack (som rollfiguren heter) hamnar i den sedvanliga whiskeydepressionen; ni vet, den där film-depressionen som symboliseras av att huvudpersonen blir hängig och sur och dricker mycket sprit (eller åtminstone sitter med en flaska i några scener) och den typ av depression som i nio fall av tio också är spårlöst försvunnen innan filmen är slut.
I det här fallet stavas frälsningen förstås… tja, frälsning. Mitt i sin ack så ledsamma whiskeydepressiva tillvaro (som förstås är ren och städad, utan några otrevliga bilder på uppkastningar eller sanitärt förfall) får Mack ett brev i lådan – ett sådant där Mystiskt och Lite Magiskt Brev. Det bjuder in honom till stugan – som för övrigt är kopplad till dotterns död – och väl där blommar den slaskgrå vintern över till en paradisisk sfär full av blommor och snår, lite som en reklamfilm för tvättmedel.
Jag roar mig på filmens bekostnad, ja, men vad annars ska jag göra. Det går inte att direkt sitta och skratta åt den, för det kräver för mycket hjärtlöshet. Det är synd om människorna, i synnerhet de som känner sig manade att uppskatta en film som den här – lika blytung i sitt sentimentala klafs som i sin blytungt deprimerande brist på humor och glädje – och säkerligen förtjänar troende människor en film som inte behandlar dem som idioter. Det är den typ av film som vissa IMDb-skribenter påstår är en godsinnad familjefilm med fina värderingar – vilket stämmer, om man nu är patriark över en familj som man vill ska vara exakt som Macks.
Det är förstås den mest deprimerande aspekten av den här filmen – den handlar inte om tro eller kristendom, så mycket som den handlar om att återmanifestera organiserad religion som institution; vi vet redan att Mack kommer att komma till spirituell ro och finna sig som del av guds stora plan – det står ju skrivet i stjärnorna – men för sakens skull måste han ha en sådan där jobsk scen när han är arg på gud; konstigt nog gnäller han inte på Spencer, utan på den där figuren som heter Visdom. ”Tror du inte att gud är god?” frågar hon – ”Jag tror inte att han älskar sina barn så bra” gnäller Mack.
Job, där har vi en bra bok. Mycket i Bibeln är faktiskt redo att bli fascinerande filmer – vem är först ut att göra ett Marvel-liknande bibliskt universum? Jag tänker i synnerhet på gamla testamentets incestuösa orgier, slaktandet av män, kvinnor och barn, eller sekvensen där hundratals män ojar sig för att var och en skurit av sig sin förhud; jag önskar att Mel Brooks hade kunnat göra en ”Det våras för Israel”… men det hade väl tagit hus i helvete, för religiösa filmer får inte finnas (enligt målgruppen) om de inte gör noll väsen av sig.
Sentimentalitet på film är förstås en amerikansk tradition – gott så. Vad man måste vända sig emot är när en absurd idé som denna görs dummare än den behöver vara, och när manusförfattarna känner att publiken är så dum att den behöver idiotiskt förklarande dialoger (som när Mack förklarar att ”jag vill inte förlåta gud, jag vill skada honom!”, för att hämnd innebär ju att skada någon, om du inte visste det) och när det finns en brist på vision så stor att filmen måste använda religionen som en grå, talanglös vägg av tristess, bara avbruten då och då av kvävande sentimentalitet som alla vet att de inte bör falla för, även om de ens är lagda åt det hållet – det är som om jag skulle dra ett dåligt skämt, sedan kittla dig och påstå att jag fick dig att skratta.
FREDRIK FYHR
THE SHACK
Originaltitel; land: The Schack; USA.
Urpremiär: 1 mars 2017 (Filippinerna).
Svensk premiär: 18 augusti 2017 (DVD), 28 augusti 2017 (VOD).
Speltid: 132 min. (2.22).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Sam Worthington, Octavia Spencer, Tim McGraw, Radha Mitchell, Megan Charpentier, Gage Munroe, Amélie Eve, Avraham Aviv Alush, Sumire Matsubara, Alice Braga, Graham Greene, Ryan Robbins, Jordyn Ashley Olson, Laura MacKillop, Emily Holmes, Derek Hamilton, Tanya Hubbard, Carson Reaume, David MacKay, Chris Britton, Lane Edwards, Kendall Cross, Jay Brazeau, Greta Makena Gibson, David Longworth, Ty Olsson, Nicholas Holmes, Leena Manro, Kayla Fielding, Grace Netter.
Regi: Stuart Hazeldine.
Manus: John Fusco, Andrew Lanham, Destin Daniel Cretton, baserad på en bok av William P. Young, Wayne Jacobsen, Brad Cummings.
Producent: Brad Cummings, Gil Netter.
Foto: Declan Quinn.
Klippning: William Steinkamp.
Musik: Aaron Zigman.
Scenografi: Joseph C. Nemec III.
Kostym: Stacy Caballero, Karin Nosella.
Produktionsbolag: Netter Productions, Summit Entertainment.
Svensk distributör: Nordisk Film.
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag i samarbete med storföretag (dotterbolag) (oberoende produktion säkrad via storföretag; halvindie, mainstream, high concept); drama, fantasy (religiös magisk realism), romantik; treaktstruktur med Aristoteleansk ark och diegetisk berättare.
Betyg och omdöme: Under medel – monotont och okreativt utförande av dumt självförklarande och propagandisk pitch; intrigen är helt didaktisk, extremt förutsägbar och hela filmen är därför inte bara långdragen utan främst mer eller mindre meningslös.
Ett svar på ”The Shack”