Det går emot mina principer att döma en film av politiska skäl, men American Assassin tigger verkligen om att få ideologiskt stryk. Det är kanske den ”bästa” moderna Golan-Globus-film jag sett – Golan-Globus, som på 80-talet levererade b-action på löpande band, gärna med sunkigt sekt-liknande budskap om kamikaze-patriotism, binärt slaveri, etc.
I de filmerna brukade alltid en bild på Ronald Reagan synas närhelst en scen utspelade sig på ett FBI- eller CIA-kontor. Det hymlades inte riktigt med budskapet. Traditionen har gått i arv här och var, som i The Equalizer till exempel, en Golan-Globus-doftande b-actionfilm med Denzel Washington; där har spionerna bilder på George W. Bush, fastän året är 2014.
Jag förstår att det hade sett löjligt ut med en bild på Donald Trump – alla bilder på Donald Trump är väl mer eller mindre löjliga, men tanken blir i synnerhet komisk om man tänker sig de där kontoren, där agenterna ska vara så allvarliga som möjligt, eftersom de sysslar med världsräddande. Vem kan ta världspolisen på allvar när Den Gules förnöjsamma flin gäckar i bakgrunden?
Ändå hade det varit det mest ärliga – American Assassin har det tveksamma nöjet att vara den första populistiska actionfilmen för Trump-eran (åtminstone vad jag har sett). Huvudpersonen Mitch Rapp (Dylan O’Brien) är en militaristisk superhjälte som hatar eller misstänkliggör allt icke-vitt (och vi ska förstå honom för det), han kan döda vem som helst hur som helst och överleva ungefär allt (vilket förstås är tryggt) och han skiter i allt och alla omkring sig, vilket gör honom till en idiot, men naturligtvis klarar han vilken biff han än står inför. Det är liksom den idiotsäkra idioten, en smått häpnadsväckande konstruktion.
Filmen börjar med en terroristattack på Ibiza där islamister har ihjäl folk – bland annat tjejen som Mitch just friat till. I den här typen av actionfilm så finns det ju bara två typer av kvinnor – de som fogar sig eller de som tjafsar emot – och alltså finns det bara en som verkligen duger: En död kvinna. Alltså kan Mitch tacka terroristerna för att de dödar hans tjej, ty nu får hans liv en ny mening – och vi får en film vi kan ”avnjuta”.
Arton månader senare är Mitch en globetrottande vigilant som – med helt oförklarliga talanger och resurser – spårar upp internationella måltavlor och dödar terrorister bättre än CIA. Naturligtvis måste de rekrytera honom, via en livlös byråkrat (Sanaa Lathan) och en sådan där hemlig militärgrupp ledd av Stan Hurley (Michael Keaton) som ska lära Mitch vikten av att sakna känslor, överleva tortyr, tänka i team och viga sitt liv åt hämnd, patriotism och blint mördande; ja, visst är de här sakerna destruktiva och nedbrytande för en människa, men det är också hemskt coolt med destruktiva och nedbrytande saker, så filmen börjar tämligen snabbt vältra sig i en sadomasochistisk lek som ska tilltala lumpenstinna unga män som går igång på tanken att ge och ta slag mot huvudet, härja kroppen tills man spyr, likgiltigt fortsätta kämpa oavsett vad, osv.
Det tog inte speciellt lång tid innan jag hade all den här informationen lagrad i bakhuvudet, och länge tänkte jag ge mig sjutton på att försöka gilla American Assassin ändå. Filmen är byggd på en bok av Vince Flynn, i sin tur en del av en lång franchise, så oddsen talar för åtminstone en uppföljare eller tre. Filmen är regisserad av en Michael Cuesta, som av allt att döma vet vilken film han velat göra, och även om ingenting i filmen är speciellt imponerande så kan man heller inte säga att actionscenerna är mycket mer än mediokra. Det går att hänga med i vad som händer, på samma sätt som det går att lista ut exakt vem som är mullvad, och i vilken scen det kommer uppdagas, samt exakt vad som kommer hända innan slutet, som kommer att gå till på exakt det och det sättet… som det sedan också, mycket riktigt, gör.
Jag försökte bete mig som filmen ville. Dylan O’Brien är uppbeefad efter pojkäventyren i Maze Runner-filmerna, kul att han visar lite stake! Michael Keaton är badass, badass, badass, kul att han, öh… inte vann en Oscar för Birdman! För då kanske han inte varit sur nog att göra den här filmen… eller så. Dåligt är bra! Typ.
Sedan är det möjligt att jag somnade till eller något sånt – skurken kallas Ghost (Taylor Kitsch) och är någon slags före detta elev till Stan och ja, han speglar väl typ Mitch då, och han ger någon slags kommentar på det här med att psykiskt våld egentligen är en dålig sak, och främst av allt dealar han med iranska militärer för att bygga en atombomb som eventuellt ska riktas mot Israel; i förbifarten bollas referenser till Hizbollah, Hamas och Obamas avtal med Iran, som om filmen verkligen har nog med intellektuellt kapital för att föra ett argument om saken. Bomben har såklart en timer som tickar ner, et cetera.
Ja, jag försökte acceptera det mediokra, för jag är på många sätt en vän av det mediokra. Hade det inte varit för Keaton så hade nog den här filmen kommit direkt på video, och den hade verkligen passat på en outlet-onsdag: Sanaa Lathan och Taylor Kitsch är typiska namn i reabacken, och jag ömmar i synnerhet för Scott Adkins, den tystlåtne muskelmannen som varit med i sådana klassiker som Re-Kill, Savage Dog, Ninja: Shadow of a Tear, Hooligans 3 – Never Back Down och förstås Hard Target 2.
American Assassin känns som en film där Adkins borde ha huvudrollen – hade han spelat Mitch hade bitarna fallit på plats, och filmens undermålighet hade känts gedigen och välförtjänt. Nu har den O’Brien, och Keaton, och gör det generella misstaget att ta sig själv och sin inneboende idioti på allvar. Adkins får ”Steven Seagal i Beslut utan återvändo”-behandlingen, vilket är så mycket mindre än han förtjänar.
Men hursomhelst. Mot slutet av den här filmen ville jag gå ut, för jag vet att jag hade mått så mycket bättre av lite frisk luft i jämförelse med att sitta och trycka i stolen medan två blekfisar pucklar på varandra i en meningslös halvmesyr till världsräddande. Jag tänkte på när Gene Siskel och Roger Ebert recenserade John Woos Broken Arrow (1996) och Siskel började med ”tummen upp” men sedan, efter att Ebert pratat klart, ändrade sig till tumme ner. ”Vad är det egentligen jag sitter här och försvarar?” sa han med ett uppriktigt skratt.
Jag känner samma sak. Om jag accepterar American Assassin så accepterar jag en uppföljare. Det gör jag inte. Och om inte allt i den här filmen är dåligt, så är åtminstone ingenting bra. Det betyder, om du inte redan förstått det, att den här filmen är ett stycke värdelöst krafs. Den hade sin chans att skämta på sin egen bekostnad, men nu står den rakryggad i all sin uselhet och förtjänar allt åtlöje du orkar ge den.
FREDRIK FYHR
AMERICAN ASSASSIN
Originaltitel; land: American Assassin; USA.
Urpremiär: 6 september 2017 (New York City).
Svensk premiär: 15 september 2017.
Speltid: 111 min. (1.51).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Arri Alexa XT/Mini, ARRIRAW 3.4K; DI/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Dylan O’Brien, Michael Keaton, Sanaa Lathan, Taylor Kitsch, Shiva Negar, Scott Adkins, David Suchet, Joseph Lang, Charlotte Vega, Mohammad Bakri, Navid Negahban, Gjevat Kelmendi, Trevor White, Yousef ’Joe’ Sweid, Khalid Laith, Aso Sherabayani, Jake Mann, Alaa Safi, Bruno Bilotta, Andrew Pleavin, Matt Rippy.
Regi: Michael Cuesta.
Manus: Stephen Schiff, Michael Finch, Edward Zwick, Marshall Herskovitz, efter en bok av Vince Flynn.
Producent: Lorenzo di Bonaventura, Nick Wechsler.
Foto: Enrique Chediak.
Klippning: Conrad Buff IV.
Musik: Steven Price.
Scenografi: Andrew Laws.
Kostym: Anna B. Sheppard.
Produktionsbolag: CBS Films, Lionsgate, Di Bonaventura Pictures, Nick Wechsler Productions.
Svensk distributör: Fox/Nordisk Film AB.
Finans; kategorier: Privata produktionsbolag i samarbete med storföretag (dotterbolag); action, spionfilm, amerikansk patriotism, Pax Americana-action, militärism, spionage, franchise; standard treaktstruktur med flaskhalskonflikt samt prolog/epilog.
Betyg och omdöme: Dålig film – i alla avseenden dåligt gjord, oinspirerad, förutsägbar och intellektuellt undermålig b-produkt.