Stephen King – bäst till sämst (2/3)

<-#1-13.

14. GRAVEYARD SHIFT (1990)

Den här filmen har fått ta mycket skit, men jag tycker det är en helt OK b-film om elaka råttor, överspelande Brad Dourifs och hemsökta gruvschackt. Den är sunkig, ja, men det är många skräckfilmer från 80-talet som är sunkiga. Jeansröv- flanellskjorte- och smutsig-keps-sunkiga. Det hör till!

15. PESTENS TID (1994)

Av alla Kings miniserier verkar Pestens tid vara mest älskad. Det är eventuellt Kings mest episka bok – en av de mer ambitiösa skildringarna av den där stundande apokalypsen; jag gillade boken när jag var liten, och jag har länge levt mitt liv med diffusa minnen av nostalgi för miniserien.

Jag har sett om den två gånger bara för att vara säker, men jag måste säga att den tar en ordentlig störtdykning halvvägs in. De första delarna är fantastiskt mysruggiga, med en lysande ensemble som ger järnet i en lagom ostig apokalyps-såpa, men därefter står alla karaktärer och stampar i all oändlighet, ingenting händer, ingenting betyder något, och filmen tar slut i en random upplösning som är helt patetisk. Kings tveklöst svagaste sida som berättare är hans (ibland hutlösa) oförmåga att trappa upp mot, och iscensätta, en ordentlig final.

16. THE NIGHT FLIER (1997)

Den här listan visar sig sammanfalla med flera dödsfall – här ser vi Miguel Ferrer i huvudrollen som skitstövel till journalist på jakt efter sanningen bakom en vampyr som åker runt i sitt eget flygplan och har ihjäl folk.

Vad jag sa om Graveyard Shift – det här är en ganska undermålig film, med simplaste av Twilight Zone-vibbar och ett minst sagt ologiskt manus… men mycket regn och rusk och inget är överdrivet fel med den. Jag säger guilty pleasure.

17. SALEM’S LOT (1979)

*Duckar undan tomater och ägg*

Ja, salig Tobe Hooper är av många älskad för denna miniserie, byggd på en av Kings tidigaste och bästa böcker (”Staden som försvann”). Jag tycker den är trist, händelsefattig, torftigt gjord och otroligt långdragen. Mer orkar jag inte säga. RIP Tobe Hooper.

18. THE DARK HALF (1993)

På tal om andra helgon som nyligen gått bort – hade jag gjort den här listan om jag vetat att både Hooper och George A. Romero skulle dö under 2017? Eventuellt inte. För sakens skull har jag plockat bort Romeros av King skrivna Creepshow (1982), bara för att jag inte minns den och inte vill se om den för att ta reda på om den är lika medioker och överskattad som jag minns .

The Dark Half har en cool idé – Timothy Hutton spelar författare som skriver tråkiga akademiska böcker i sitt eget namn men skräckböcker under psuedonym, men på grund av undertyckta energier (sic) kommer psuedonymen till liv.

Filmen är OK men inte mer, och som vanligt är det för mycket babbel mellan varven.

19. SECRET WINDOW (2004)

Eventuellt ett av de sista riktiga framträdandena av Johnny Depp innan han försvann i sin egen image. Han spelar en författare som råkar ut för mystiska ting i en stuga här… men det är inte svårt att lista ut vad. Förutsägbart och förglömligt.

20. SOMMARDÅD (1998)

En av Bryan Singers mer bortglömda filmer – spolingen Brad Renfro spelar smart high school-elev som tyvärr fascineras av nazism och lär känna en gammal nazi-krigsförbrytare (Ian McKellen) som råkar bo i hans närhet. Typ antitesen till Hjärtan i Atlantis, där ung onsdka möter gammal; rätt icky saker att göra en thriller om, kan man tycka, men mest ojämn blir filmen när McKellen förvandlas till Freddy Krueger-liknande seriemördare, etc. Vad än för poäng som funnits här försvinner under lagret av feltänkt ost.

21. CHILDREN OF THE CORN (1984)

En klassiker från VHS-eran som åldrats ungefär lika bra som kasetten

22. A GOOD MARRIAGE (2014)

Det är synd om Joan Allen som slängs bort i den här mediokra thrillern (som hade den TV 3-klingande svenska videotiteln Tills döden skiljer oss åt) där hon inser att maken Anthony LaPaglia är en seriemördare. Liksom i för många King-storys så introduceras premissen varpå ingenting mer händer tills det tar slut på tal om ingenting. Denna film presenterar dock det bästa exemplet på Kings kvinnosyn – hans övertro på ett par kvinnliga stereotyper (bundsförvanten, hemmafrun, krutdunken) är murken på ett ganska komplicerat och patologiskt sätt. För lite tid för att gå in på det här, men jag skriver det på en post-it-lapp som memo för framtiden.

23. SALEMS LOT (2004)

Rob Lowe axlar den andra miniserien byggd på ”Staden som försvann”, uppbackad av sympatiska Andre Braugher samt Donald Sutherland, Rutger Hauer, James Cromwell och (vad hände med?) Samantha Mathis. Nu är den ju rätt lågt placerad på den här listan – det är för att den är den är allmänt dåligt gjord rent tekniskt – men den är inte så pjåkig ändå. Framför allt är det mer fart och fläkt i den än många andra av Kings babbliga miniserier.

24. CARRIE (2013)

Tidigare recenserad – en film som har en och annan teknisk förtjänst, men den missar poängen med sin underliggande berättelse och misslyckas.

25. 1408 (2007)

Stor stånkvarning på denna! John Cusack går vilse i tusen specialeffekter i detta klassiska exempel på ”anything goes”-skräckfilmen, där vad som helst kan hända hur som helst och där det händer på det sättet i all oändlighet. Bara specialeffekter och ingen story – vilket hade varit OK hade det inte varit för att filmen är sjukt o-imponerande ju häftigare den försöker vara. Regisserad av Mikael Håfström, ett bra exempel på att ”den svenska vinkeln” är meningslös.

26. ROSE RED (2002)

Det är ingen hemlighet att King är ett fan av Shirley Jackson, och miniserien Rose Red var praktiskt taget hans egna The Haunting. Nancy Travis drar upp skådespeleriet till 11 i rollen som den halvt galna akademikern som tar med ett gäng olyckligt lottade kandidater till ett ”eventuellt” hemsökt hus. Resultatet blir… som tidigare… en fantastisk uppbyggnad… sen bla… bla… bla… bla… blaaaaa. Tills filmen tar slut på tal om ingenting.

För ärlighetens skull ska jag erkänna att jag somnade medan jag såg någon del. Det faktiskt finns turkiska konstfilmer gjorda på 30-talet som är mer genuint underhållande än denna parad av pratande huvuden och ointressanta omständigheter i all oändlighet.

27. CAT’S EYE (1985)

En misslyckad episodfilm som utgör en deppig illustration till vägen Drew Barrymores liv och karriär tog efter E.T.

28. ELDFÖDD (1984)

Samma sak här – den här filmen såg jag, på VHS-tiden, från början till slut. Jag har försökt se om den, men jag har inte orkat. Den är för satans tråkig. Boken vill jag dock minnas är rätt bra.

29. KNACKARNA (1993)

Säger man det på grov skånska blir det ”knarkarna” – och King var tydligen rätt glad i kokain kring tiden han skrev denna bokstavligt talat utspejsade historia. Jimmy Smits har huvudrollen i den här spinnen på Världsrymden anfaller – som i sin tur är en spinn som King återanvänt i flera berättelser; ja, vad händer för skumt i den lilla sömniga småstaden? Utomjordingar? OK. Det finns en hel del crazy bananas-grejer här, vilket talar för en väldigt kreativ upphovsman, men precis som i många av miniserierna lider denna av mycket meningslöst pladder och utfyllnad. Den har sina fans – tror jag, åtminstone – men jag kan bara avundas dem. För mig är det tre timmar som inte kommer tillbaka.

30. NIGHTMARES & DREAMSCAPES (2006)

Sa jag tre timmar? Vad sägs om åtta! Den här TV-satsningen gick ut på att filma åtta berättelser ur Kings ”novellsamlingar” (noveller på över hundra sidor var, alltså). Många av dem är otroligt dåliga, andra bara dumma; den bästa är nog den första, där William Hurt spelar en lönnmördare som blir attackerad av ett gäng militärleksaker… eh, jo men seriöst! Första två tredjedelarna (såklart) är bra, gjorda helt utan dialog eller förklaring (tack, äntligen!!) och skulle kunna visas i filmvetenskapliga grundkurser.

Sedan kommer sista tredjedelen, när det blir Small Soldiers av alltihop och Hurt går in i fullt Rambo-läge och pepprar sönder sin egen lägenhet i kampen mot de nesliga leksakerna… alltså, varför kan Stephen King inte skriva en berättelse som leder till något bra?

Fortsättning följer.

FREDRIK FYHR