Så vi vet inte vart vi är. Vem vet det, här i livet. Det är kallt, vinter, mitt i natten. Ur mörkret ranglar Billy (George Katt), full och eländig. Han stirrar ner på det brusande, iskalla vattnet under honom. Han hoppar, men räddas av några fiskare som råkade ha vägarna förbi. Oförmögen att hjälpa sig själv tar Billy sig till närmaste telefon och ringer sin gamla polare, Perry (Waylon Payne). Perry har en vanlig kväll med sin fru (Judy Jerome) – kanske hon kommer, kanske inte – när telefonen ringer. Perry och Billy har inte setts på år och dagar. Nu ringer han på tal om ingenting och vill ha sin väns hjälp. I en gest av oförklarad generositet beslutar sig Perry för att lämna sovrummet, gå ut till bilen och köra till Perry för att se vad han vill.
Så börjar en ganska sympatisk indiefilm, gjord på verkligt minimala medel men inte utan viss talang. Turnabout utspelar sig under en vinternatt, när Perry och Billy åker runt i den oansenliga småstad där de växt upp, för en drink och sedan en drink till, vilket på subtila och lågmälda sätt leder till en mer och mer farofylld afton.
Man ska vara uppmärksam, och inte ta det för givet, när regissörer vet vad de gör. E.B. Hughes, som skrivit manus och regisserat den här filmen, har ett par ögon och öron för detaljer. Karaktärsbeskrivningen är inte banbrytande, men på sitt sätt imponerande; Billy är en odugling, det spritter i hans kropp, han är sporadiskt våldsam och instabil, men så länge han hänger med Perry verkar han någorlunda lugn, någorlunda säker, någorlunda harmlös.
Perry, å andra sidan, är nästan oresonligt stabil och nästan opersonligt trevlig. Han har fru och barn och jobb och hans puls höjs inte ens av faktumet att Billy har försökt ta livet av sig. Hans attityd är mer ett ”okej, få höra vad du har på hjärtat” eller ”kom igen Billy, du får försöka tänka lite”. Perry har alltid nära till en axelryckning och ett slugt avväpnande leende. Han kör inte för fort. Han har en stickad tröja på sig när han går ut. Han kanske alltid varit så här lugn med tillvaron. Eller så lever han bara ett liv där han vant sig vid att han vant sig.
Det här är fina porträtt, fint spelade av George Katt och Waylon Payne, namn som förmodligen inte säger dig något. Hughes fångar också stämningen av den tysta och folktomma vinternatten i din hemstad – om du har en sådan hemstad där natten är tyst och folktom; hur tyst tystnaden är, och hur nära inpå ljudet låter när någon pratar i den tystnaden; vid en bensinmack, utanför en nattöppen bar (vars musik ändå inte hörs), i närheten av tågspåren där bara frakttåg kommer. Det finns en smått fantastisk scen i filmen som bara går på att Billy går och köper cigaretter medan Perry, i en och samma tagning, står vid bilen och väntar på att han ska komma tillbaka.
Perry ska upp och jobba dagen efter – alla som ska upp och jobba imorgon vet vilket helgerån det är att sno den tiden som är kvällen innan. Men Perry har råd att hjälpa sin kompis. Han har råd att betala med en jobbig morgondag. Han har sitt på det torra. Frågan är bara vad Billy egentligen är ute efter.
Vi kan undra, och kanske bara misstänka att filmen planterat ett frö av besvikelse. Det börjar lukta trött kliché redan när Billy träffar en bartender (spelad av Peter Greene, från Pulp Fiction) som konstaterar: ”You owe me money, Billy”. Billy får anledning att se sig omkring och gå backstage, medan Perry dricker mer och mer alkohol och börjar bete sig på sätt som ger karaktären mer tyngd än vi förberett oss på. Ett tag hinner vi undra vem av de två vännerna som egentligen är mest bad boy… men egentligen vill bara manuset att den här filmen ska bli något den inte verkar vilja vara från början.
Till slut når vi en tredje akt då filmen snubblar, till sist. Den försöker vara en film, och den försöker för mycket, istället för att bara andas tio djupa andetag och vara filmen den är. Billy och Perry blir offer för en intrig, lite på tal om ingenting, en situation, en död kropp i en säng, och repliker som ”We gotta get our shit together”.
Faktum är att vissa filmer inte behöver intriger, i synnerhet inte om de klarat sig en timme utan en. Så länge Perry och Billy ses i natten och kör vidare ut i den så sätter filmen fingret på hur vänskap fungerar, vad som är medmänskliga impulser, hur attraktiv natten kan vara även när den bara är tom och svart – Hughes närmar sig dessutom sina figurer (via ett imponerande cinematiskt digitalt foto av lika oetablerade Chase Bowman) på ett sätt som bara en indieregissör kan göra, med sina inre öppna vidder.
Sen, när Billy och Perry väl upptäcker något där i den där natten, då försvinner magin och filmen verkar inte funka längre. De två vännerna blir plötsligt film noir-klichéer som repeterar samma rörelse som andra figurer i filmhistorien gjort före dem. Det går plötsligt att gissa sig till vad som ska hända, och den sista twisten känns lika forcerad som du visste att den skulle kännas när du gissade dig till den.
Turnabout är inte helt misslyckad, och den är framför allt sevärd för den som tycker om små gester på film – men medan Hughes kan göra den första filmen han vill göra så kan han inte göra den andra, åtminstone inte än. En genrerit som noir-filmen är bunden, antar jag, lika hårt som Aristoteles. Ändå blir det ibland som en danslektion där man ska följa polkarutor, och personen som försöker lära sig dansa försöker följa stegen, oförmögen att återskapa den enkla grace som fanns i stegen som ledde in till själva danssalen. Jag hoppas denna regissör, E.B. Hughes, lär sig att röra sig friare, för när den här filmen blundar och följer med i sin egen rörelse så har den helt klart den äkta swingen.
FREDRIK FYHR
TURNABOUT
Originaltitel; land: Turnabout; USA.
Urpremiär: 24 januari 2016 (Miami Independent Film Festival, USA)
Svensk premiär: 28 augusti (VOD).
Speltid: 100 min. (1.40).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: George Katt, Waylon Payne, Peter Greene, Sayra Player, Rosebud Baker, Judy Jerome.
Regi: E.B. Hughes.
Manus: E.B. Hughes.
Producent: E.B. Hughes, Jon McGrath.
Foto: Chase Bowman.
Klippning: Kary Hyun-Jeong Rho.
Produktionsbolag: EBFilms.
Svensk distributör: (VOD).
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag (indie); drama, thriller; tidsbegränsad upptrappningsintrig av mysterie/noir-karaktär med karaktärsdriven melodram i första halvan.
Betyg och omdöme: Över medel – novellfilmsliknande karaktärsdrivet drama, skickligt gjord på små medel, som går över till en noir-intrig som fungerar desto styltigare; överlag sympatiskt indiefilmskapande, dock.