Unforgettable är den bästa typen av dålig film – den som åtminstone inte är tråkig att se på. Det är den typen av dåliga film som siktar under bältet och därför inte går att ta på allvar, men eftersom man hela tiden vet att den siktar under bältet – och eftersom man trots allt är som känsligast där – så kan man fnissa sig igenom den. Såvida man inte har (i det här fallet orimliga) krav på att en film ska vara seriös och bra så förstår man vart den här filmen är på väg snabbare än man hinner säga Handen som gungar vaggan.
”Under bältet” betyder i det här fallet pappas nya tjej, spelad av Rosario Dawson. Jules heter hon, och hon är nöjd och efter en lyckad karriär i ett generiskt storstadsjobb som jag redan glömt (jag gissar att hon jobbat för ett modemagasin) är hon glad över att få inleda sitt nya liv som fästmö till stabile karln David (Geoff Stults) och plastmamma till hans lilla dotter.
Problemen stavas ex – dels har Jules ett ex vid namn Michael. Han är av det våldsamma slaget. Han har besöksförbud. Michael är en del av Jules trassliga förflutna som hon nu, bakom sin nya medelklassfasad, försöker att komma bort från. Naturligtvis har hon inte berättat för David om det här, för begär inte att filmen ska vara trovärdig. Lättaste vägen till dramatik är den bästa!
David har dock ett potentiellt värre ex i form av Tessa (Katherine Heigl), som reagerat på skilsmässan genom att bli en fembot ur Stepford Wives. Tessas psykologiska besvär gör så att hon stirrar stint framåt vad hon än gör, och hennes röst är lika sällsamt sval vad hon än säger.
Vi behöver alltså inte undra om Tessa har problem med Davids nya förhållande – redan i hennes första scen borstar hon håret på sin dotter på ett sätt som påminner en om onda drottningar i Disney-filmer, och någonstans en kvart in i filmen har hon satt igång en djävulsk plan som går ut på att göra livet till ett helvete för Jules. Planen – som innefattar en stulen telefon, ett Facebook-konto och galna exet Michael – är fascinerande långsökt, men så är detta också en film som opererar utifrån en punkt där trovärdighet inte är ett problem. Praktiskt taget vad som helst kan hända i den här filmen, och lita på att ingen någonsin kommer att stanna upp och säga ”Vänta nu, det här är ju helt orimligt!”
Föga förvånande noterade jag på IMDb att manuset krediteras en Christina Hodson, vars enda tidigare manusarbete är Shut In, en jämförbart ost-stinkande film där Naomi Watts får sitt sjuttioelfte psykbryt mot all rim och reson. Manuset till Unforgettable är mer kreativt, och därför ännu mer fascinerande – Tessas onda plan är nästan lika otrolig som faktumet att Jules och David kan vara förlovade utan att någonsin ha ramlat in på samtalsämnet deras förflutna. Men naturligtvis beter sig alla figurer i filmen som att allt som händer är helt rimligt, oavsett hur gränslöst osannolikt det är – det är som att Hodson byggt ihop ett helt solitt tåg av idioti, hon har satt det på sitt spår av absurdism och hon kör det rakt i mål.
Anledningen till att Unforgettable lyckas närma sig den där solida ”så dålig att den är bra”-gränsen är för att skådespelarna är nästan hur bra som helst. Trots att Tessa och Jules går att jämföra med Spara och Slösa, Godzilla och Mothra, eller Jennifer Aniston och Angelina Jolie så vägrar Katherine Heigl och Rosario Dawson att någonsin blinka åt kameran eller ge minsta antydan till att avslöja hur kul de (rimligtvis) måste haft på den här inspelningen.
Hade filmen varit bättre hade man förstås kunnat prata om de känsliga punkter som filmen spelar på – ångesten inför exets nya, ångesten inför partnerns ex, problemen att leva upp till fasaden, social skam i allmänhet – men Unforgettable ger en istället det tacksamma tillfället att få skratta åt hur futtig och absurd sådan ångest är när den dras till sin spets. Det absurda spelet som Tessa spelar mot Jules leder till flera fenomenalt ofattbara slutsatser – jag gillar i synnerhet hur Jules får sexuellt mindervärdeskomplex när Tessa påstår att hon hade jättemycket vilt sex med David när det begav sig, varpå Jules genast känner sig manad att släpa in honom på toaletten för en snabbis. Detta parallellklipps till Tessa som segervisst gulpar rödvin med en njutande blick, eftersom hon just avslutat ett parti cybersex med Michael.
En bättre film hade förstås också hittat ett sätt att få Tessas situation att vara mer rimlig – nu är hon bara ett psykfall från början, och vi har ingen aning om varför David ens en gång velat ha något med henne att göra. På samma sätt blir Jules traumatiska uppväxt oförklarad… ungefär lika oförklarad som Davids tendens att alltid tro på sitt psyko-ex framför personen han just förlovat sig med, eller galningen Michael som stalkar upp Jules så fort Tessa (i Jules namn) skriver till honom på Facebook. Alla karaktärer i den här filmen måste ha massiva skulder från alla pengar de slösat på alla nätbedrägerier de fallit för.
Aja, ni förstår. Unforgettable är en film man ser med skämskudde. Jag kan inte på något sätt godkänna den, men redan från de första minuterna vet man att filmen kommer sluta med att Heigl och Dawson pucklar på varandra tills det är Last Woman Standing och jag kan heller inte förneka att det finns någon slags skräp-glädje i det, oavsett hur seriöst filmen än driver upp sina försök till spänning. Och då har jag inte ens nämnt den oförutsägbara epilogen (se upp för mormor!) som får en att stöna och skratta, förmodligen i den ordningen.
FREDRIK FYHR
UNFORGETTABLE
Originaltitel; land: Unforgettable; USA.
Urpremiär: 20 april 2017 (Brasilien, Ungern, Kuwait, Peru, Uruguay).
Svensk premiär: 21 augusti 2017 (VOD).
Speltid: 100 min. (1.40).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Rosario Dawson, Katherine Heigl, Geoff Stults, Isabella Kai Rice, Alex Quijano, Sarah Burns, Whitney Cumings, Simon Kassianides, Robert Wisdom, Cheryl Ladd, Stephanie Escajeda, Kincaid Walker, Aline Elasmar, Jayson Blair.
Regi: Denise Di Novi.
Manus: Christina Hodson.
Producent: Denise Di Novi, Alison Greenspan, Ravi D. Mehta.
Foto: Caleb Deschanel.
Klippning: Frédéric Thoraval.
Musik: Toby Chu.
Scenografi: Nelson Coates.
Kostym: Marian Toy.
Produktionsbolag: DiNovi Pictures.
Svensk distributör: (VOD).
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag via storföretag (Warner, distribution) (halvindie, mainstream); thriller, romantik, high concept; eskalerande thriller-konflikt, standard treaktstruktur med Aristoteleanska arker, samt proleptiskt intro/inramning, avgränsandes sista akten.
Betyg och omdöme: Dålig film – totalt absurd high concept-thriller med lika slarvigt som som ologiskt manus, och tondöv regi; skådespelarna är (det enda) legitimt bra, även om de inte kan rädda katastrofen de är del av.