För några år sedan sa Steven Soderbergh att han skulle sluta göra långfilm. Det gjorde han inte, och medan jag såg Logan Lucky – en relativt bagatellartad heist-film av det slag han gjort många gånger förut – slog det mig att han själv känns lite grann som en gammal mäster, någon som plockats upp på en bar för ”en sista stöt”. Manuset är skrivet av Rebecca Blunt, vilket ska vara en psuedonym för Soderbeghs fru Jules Ashner, och som vanligt har han fotat och klippt filmen själv under andra namn (och eftertexterna ”introducerar” även Daniel Craig… ett något dunkelt skämt). Man skulle kunna tänka sig att filmen är klappad och klar, redo att följa en strömlinjeformad kurva där Soderbergh har koll på varje våg och lutning.
Och… visst. Den som bara letar efter film-mekaniken bakom en filmkupp kommer inte ha några invändningar. Soderbergh har gjort inte bara Ocean’s Eleven (och Twelve… och Thirteen) utan kanske mest avgörande Out of Sight (1998) samt sällan sedda The Underneath (1995) – vissa filmskapare, särskilt tekniskt orienterade, älskar att snickra ihop kupper på film, och Soderbergh är det mest perfekta exemplet. Han har kallat sig själv ”imitatör”, en som iscensätter filmtraditioner på bästa sätt, istället för ”kreatör”, någon som försöker vara originell. På sätt och vis är alla hans filmer heist-filmer, för de handlar nästan alla om utmaningar och problem som karaktärer i underläge måste klara genom list och tålamod, vare sig det rör sig om Erin Brockovich, Che Guevara eller Magic Mike. Men när det verkligen är något eller någon som ska rånas, på ett utstuderat sätt, då är hans filmer som musik med musikbilder snarare än film med filmmusik; allt bara flyter på, zip, zap, kaching.
Det betyder dock inte att allt fungerar enligt uträkningarna – Soderberghs brist är att han är bunden till tekniken, och saknar verktyg att leda publikens emotionella uppmärksamhet med, han vet inte alltid hur man planterar idéer eller bäst driver hem poänger. Hans filmer är maskiner som i bästa fall fungerar på grund av att han råkat välja ett bra manus, som råkar följas av rätt skådespelare, som i sin tur råkar närma sig materialet på rätt sätt. Lämnas han fritt svävandes hamnar han i originalitetens limbo, med frustrerande bred canvas – som i obekymrat meningslösa filmer som Full Frontal (2002) eller Ocean’s Twelve (2004) – och om han följer ett stabilt manus, men ingen annan bidrar med något oväntat, så lyckas han bara göra snygga men tomma stiluppvisningar som Ocean’s Eleven.
Jag blev lite åksjuk av att se Logan Lucky, för den rör sig precis någonstans i mitten. Den kör på att vara lättsam underhållning, men inte bara. Den vill ha något sagt, men inte riktigt. Den handlar om en stöt som verkar för bra för att vara sann – men vi behöver å andra sidan inte ta den helt på allvar. Fast vi gillar huvudpersonen Jimmy Logan (Channing Tatum) så vi måste bry oss lite ändå. En stor del av humorn bygger på tanken att de som utför stöten ser ut att vara byfånar från södern, som rimligen borde klanta sig vid steg ett, men en stor del av spänningen bygger på att planen är supersmart och att alla inblandade beter sig oförklarligt proffsigt.
Först tänkte jag att jag verkligen gillade filmen – Jimmy är sympatisk, en gruvarbetare som i första scenen mekar med bilar och lyssnar på John Denver. Han har en sjuårig dotter som brinner för att vinna stadens talangjakt för flickor – ”The Miss Pretty Pageant”, ja platsen är alltså den amerikanska södern (uttalas ”wiest vidginja” ) – och naturligtvis är Jimmy inte längre gift med mamman, en blivande pantertant vid namn Bobbie Jo (Katie Holmes). Däremot har han en schysst syrra (Riley Keough) som tar hand om ungen när det behövs. Emellanåt måste man ju ner till baren – där jobbar brorsan Clyde (Adam Driver), en lakonisk bartender som förlorat ena armen i Irak.
Någonstans i mitten kände jag att jag inte gillade filmen lika mycket längre – Jimmy får sparken, förstås, vilket leder honom till den självklara (?) tanken att råna en rallybana, en kupp som av en händelse råkar ske när en av NASCAR-säsongens mest publiktäta evenemang går av stapeln. Jimmy har arbetat under stadions mark, och vet hur pengarna cirkulerar, men han vet bara en person som vet hur man spränger kassavalv och det är den karismatiske Joe Bang (en blonderad Daniel Craig med pitch perfect söth’n axunt), som tyvärr sitter inlåst i fängelse. Det är en sak att vi inte får veta varifrån Jimmy och Clyde får sina bankrånarinstinkter, eller sin motivation – kanske vi bara ska njuta av att se planen iscensättas och genomföras (den går bland annat ut på att frita Joe utan att någon märker det) – men jag måste då säga att planen är ofantligt fantastisk; Jimmy måste kunna sia i framtiden, för han förutsätter att vissa figurer kommer att bete sig på vissa sätt just i rätt tillfälle. Det funkar en eller två eller tre gånger, men jag kände att en stor del av kupp-filmens charm är att den gör den omöjliga kuppen ofattbart genomförbar. Här funkar kuppen enbart för att Soderbergh bestämt sig för att den ska funka.
Under kuppens gång kan man notera flera luckor och dimmiga frågetecken, men Soderbergh är noga med att inte förbise något – och det var här, mot slutet, som jag började gilla filmen igen. Som ett spindelnät av omständigheter är Soderberg, som vanligt, imponerande. Vad ska man annars säga om en film som lägger upp en sådan mängd karismatiska, men till en början obegripligt placerade, figurer – Bobbies nye man Moody (David Denman) och hans nya bil, rally-prettot Dayton White (Sebastian Shaw) och suput-kollegan Max (Seth MacFarlane), den förbipasserande sjuksköterskan Sylvia (Katherine Waterston), kåkfararkollegan Naaman (Jon Eyez) och en sniken fängelsedirektör (Dwight Yoakam), en humorbefriad FBI-agent (Hillary Swank) och till och med bi-biroller som bara är med i en eller två scener, och vars öden vi inte måste få reda på, tas omhand av Soderbergh och får en prydlig plats i intrigen.
Det går alltså att beundra, vad jag hela tiden återkommer till, tekniken. Det gäller i synnerhet traditionen som är att skildra en filmkupp: Berättarrösten som förklarar vem som gör vad vart, medan instruktiva stickbilder pågår i montage framför våra ögon, lite groovy musik i bakgrunden, stunden när man frågar sig själv ”hur ska de klara av det där?” varpå karaktärerna verkar svara oss, ”glad you asked”, sakerna som alltid går fel i sista minuten, tillbakablickarna i slutet som visar Vad Som Samtidigt Också Hände och Hur Det Egentligen Var.
Jag köpte inte riktigt kuppen, och länge trodde jag att det skulle uppvägas av rollfigurerna – ett tag ser det ut som att Soderbergh är på väg att nå berättelsens verkliga hjärta, som handlar om Robin Hood-mentalitet hos goda sydstatsfolk som lever på den stolthet de har kvar; man kan notera två sångnummer i filmen, jämföra dem, och för ett ögonblick känna en större poäng vibrera här, en känsla av att kuppen inte är lika viktig som faktumet att just dessa figurer känner sig manade att genomföra den.
Men det som egentligen väger upp filmen är skådespelarna – det är egentligen bara med nöd och näppe Soderbergh får in alla figurer under ett och samma tak, och det är rimligt att fråga sig vad poängen är med att han ens försöker, men alla skådespelarna är mer eller mindre underbara, och den som noterade Riley Keough i Andrea Arnolds American Honey vet precis vilken opretentiös sydstatsstuns ensemblen är ute efter; det funkar inte hela vägen, för Soderbergh är en syntetiker, en imitatör indeed, som inte riktigt kan konsten att förkroppsliga människor av kött och blod. Han är mer intresserad av att kasta runt dem som pjäser på ett bräde – men hans lustiga finter och tricks räcker också en bit.
FREDRIK FYHR
LOGAN LUCKY
Originaltitel; land: Logan Lucky; USA.
Urpremiär: 7 augusti 2017 (Tel aviv).
Svensk premiär: 25 augusti 2017.
Speltid: 119 min. (1.59).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: codex; DI 4K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Channing Tatum, Adam Driver, Daniel Craig, Riley Keough, Jack Quaid, Brian Gleeson, Katie Holmes, Farrah Mackenzie, Seth MacFarlane, Jon Eyez, Dwight Yoakam, Hilary Swank, Macon Blair, Katherine Waterston, Sebastian Stan, Ann Mahoney, Charles Halford, Jim O’Heir, Deneen Tyler, Edward Gelhaus, Boden Johnston, Sutton Johnston, Daniel Jones, Ellie Decker, Terence Rosemore, Helen Abell, Hank Quillen, Matty Cardarople, Jerald Jay Savage, Jerri Tubbs, Autumn Dial, LeAnn Rimes, Jeff Gordon.
Regi: Steven Soderbergh.
Manus: Rebecca Blunt.
Producent: Reid Carolin, Gregory Jacobs, Mark Johnson, Channing Tatum.
Foto: Peter Andrews (Steven Soderbergh).
Klippning: Mary Ann Bernard (Steven Soderbergh).
Musik: David Holmes.
Scenografi: Howard Cummings.
Kostym: Ellen Mirojnick.
Produktionsbolag: Trans-Radial Pictures, Free Association.
Svensk distributör: Scanbox.
Finans; genre: Privat produktionsbolag och ad hoc-företag (oberoende/halvindie, mellan-mainstream; thriller, komedi, drama crime); tjuv och polis, kuppfilm; bred treaktstruktur med utmaningsintrig och före-under-efter-uppdelning.
Betyg och omdöme: Över medel – tekniskt skicklig kuppfilm som fastnar exakt mellan viljan att vara ett melodramatiskt karaktärsdrama och en lättsam underhållande kuppfilm; den blir varken eller, men den tekniska iscensättningen är oklanderlig (bra skådespelare ingår även där).