Den spanska thrillern Dödens apostel är en film över medlet i sin genre, som handlar om bristfälliga poliser på jakt efter en seriemördare som de, förstås, finner har otrevliga likheter med dem själva. Den ena polisen (Antonio de la Torre) är en introvert stammare som har ett briljant huvud men som inte kan handla när det kommer till kritan – den andre (Roberto Álamo) är ett brushuvud med sådana vredesproblem att han kan ge sig på slumpmässiga människor i förbifarten, men vad gäller arbetsetik säger han ”jag går hem nu, att jobba för mycket är för idioter”.
Fallet involverar grisiga och hemska saker, förstås – mördaren våldtar och mördar gamla kvinnor, vilket sätter fingret på en katolsk skuld som verkar bo i var och varannan människa som har med morden att göra. Dessa mord är inte bara handlingar av blind galenskap, de är tankar som bottnar i en synd vars frukt alla känner att de bär i sig; bara för att förtydliga så sker morden medan påven gör ett besök i Madrid.
Så ”whadd’ya got?” och ”what else is new?” Jo, psykologin som går igen hos de två poliserna är inte direkt nyskapande. Luis, han som stammar, finner sig i att vara högstadieaktigt mobbad på jobbet medan han utan att klaga eller skryta löser alla tänkbara svåra fall – men såklart bor han ensam, så pass ensam att han inte verkar haft en vän någon gång i hela sitt liv, och han vet inte hur han ska reagera när den inbjudande grannkvinnan kommer över med gazpacho. Javier, brushuvudet, har en vardag där han ibland måste lämna hemmet (han har delad vårdnad om barnen, varav en är en tonårsdotter) men oavsett om han går till barnen eller inte kommer han hem blodig och sönderslagen. Inte heller Javier har mycket till kärleksliv, föga förvånande.
Dessa är tillräckligt ambitiösa karaktärsporträtt, och de kommer från tillräckligt bra skådespelare, och filmen är stiligt nedtonad och väl avvägd, vilket gör den konstant engagerande, om än inte lika avgjort speciell som de sydkoreanska krim-thrillers som Dödens apostel rent spontant känns inspirerad av – att filmen har en säregen stämning är desto viktigare i en film som har både scenen med den arga polischefen som klagar på deras kostsamma framfart, och mördaren som ges ett gammaldags psykosexuellt motiv som har att göra med hans hatkärlek till sin mamma. Luis måste till och med påpeka, på sitt torrt konstaterande och aldrig ironiska sätt, att ”mamma-motivet är väldigt gammalt”.
Det är det, och så är även denna polisritual – Dödens apostel är en genomtänkt och attraktiv produktion som går i gamla spår på ett väldigt professionellt sätt. Det sätter den över TV-produktioner i ”Beck”-snittet, vilket inte är en dålig sak eftersom många där ute otvivelaktigt letar efter en hygglig krim-rulle att runda av fredagen med; den gör inget som inte gjorts förut, dock, och den är förmodligen för våldsam för de med svagare hjärtan (speciellt mot slutet, då vi inte förskonas mördarens våld) medan genrefans säkert vill ha ännu mer ”grit” (och andra sådana ord som känns bra i magen, ord som vissa filmälskare liksom gungar fram). Men filmen har en maskinliknande effektivitet och även om det går att konstatera mer än det går att vara direkt imponerad av det så är det värt att duktigt notera det.
Jag hade kallat fallet avslutat där, hade det inte varit för den sista biten av filmen, där den känner sig manad att dra hem delar av sina mer dunkla tematiska motiv om våldsamma män och försoningens omöjlighet. Det leder till en typ-av-twist, beroende på hur många sådana här filmer du sett, och rätt länge får vi se saker från mördarens perspektiv (vilket i slutändan inte ger oss mycket).
I slutändan har filmen en uppgörelse som lämnar mer att önska – säkert är frustrationen medveten, eftersom detta är en film om flackande själar som inte kan räddas, men det äter också med ögonen och det är svårt att inte dra slutsatsen att filmen spar sina laddade teman till sista fjärdedelen eller så, eftersom den inte är tillräckligt begåvad för att portionera ut dem under hela filmens gång. Det ger filmen en slags baktunghet, som om filmen avslöjar sina intentioner alldeles för sent och för klumpigt, som en föreläsning som måste skynda sig igenom de avgörande bitarna eftersom introduktionen tog för lång tid. Det lämnar karaktärerna vid sidan också, skenbart i ett kittlande pseudo-nihilistiskt trick men egentligen bara på ett sätt som sviker logiken som filmen följt fram till den punkten, då den vill vara någon slags symbolisk saga, när den börjat som ett karaktärsdrama.
Filmens dysfunktionella pretentioner vägs dock upp, till stor del, av filmens takt och estetik signerad regissören Rodrigo Sorogoyen, och skådespelarna är också stoiskt miserabla på ett lämpligt sätt – och kanske de grumliga filosofierna är för dunkla för att registrera hos alla, med tanke på att det mesta av filmens krut läggs på att ge rutinsnutfilmen ett så spontant intryck som möjligt. Det är också där filmen har sina styrkor – sättet det är en gammal hund utan nya trick, men med lite ny kämparvilja. Det är mörkt där ute, vi vet, men filmen fungerar bättre när den tar det faktumet och gör lite subversiv underhållning av det. Filmer av det här slaget är inte så intresserade av att bringa ljus i mörkret, för utan mörkret hade de inte haft något garn att sy sina tygtavlor med.
FREDRIK FYHR
Dödens apostel har en mycket begränsad biopremiär på Zita i Stockholm, men släpps i övrigt direkt på DVD/BR/VOD.
DÖDENS APOSTEL
Originaltitel; land: Que Dios nos perdone; Spanien.
Urpremiär: 18 september 2016 (Donostia-San Sebastián International Film Festival, Spanien).
Svensk premiär: 18 augusti 2017 (DVD, BR; VOD)
Speltid: 141 min. (2.21).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Alexa Mini)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Antonio del a Torre, Roberto Álamo, Javier Pereira, Luis Zahera, Raúl Prieto, María de Nati, María Ballesteros, José Luis García Pérez, Rocío Muñoz-Cobo, Teresa Lozano, Fran Nortes, Andrés Gertrúdix, Jesús Caba, Alfonso Bassave, Raquel Pérez, Anna Laserna, Aitor Calderón, Javier Tolosa, María Jesús Garrido, Paco Revilla.
Regi: Rodrigo Sorogoyen.
Manus: Isabel Peña, Rodrigo Sorogoyen.
Producent: Mercedes Gamero, Gerardo Herrero, Mikel Lejarza.
Foto: Alejandro de Pablo.
Klippning: Alberto del Campo, Fernando Franco.
Musik: Olivier Arson.
Scenografi: Miguel Ángel Rebollo.
Kostym: Paola Torres.
Produktionsbolag: Atresmedia Cine, Hernández y Fernández Producciones Cinematográficas, ICO, ICAA, Mistery Producciones, Movistar´, Tornalsol Films.
Svensk distributör: Noble Entertainment (DVD).
Finans; genre: Diverse produktionsbolag i samarbete med privata filmbolag, medieföretag och filmresursbolag, samt div stöd från institut (horisontell mellanbudget, mellan-mainstream; thriller, krim); polis-procedur, treaktstruktur med dold agent fram till sista akten.
Betyg och omdöme: Över medel – tekniskt skicklig polisthriller som behandlar sin givna intrig med lämplig mängd återhållen stil, inklusive misantropiskt skådespeleri, även om den i slutändan ger sig själv pompösa tematiska anspråk som är pretentiösa.