Läser barn fortfarande Verne och H.G. Wells? Jag minns att jag som tioåring låg uppkurad i sängen med nattlampan och läste Arthur Conan Doyles ”En försvunnen värld”, uppslukad (som man säger) i en värld av djungler fulla av okända varelser, ångbåtar med knarrande golvplankor, väskor av läder, kartor ritade för hand – ja, det var dinosaurier i den boken, men de var inte lika spännande i sig som faktumet att de var outforskade.
Men jag vet inte, det kanske bara är Barnkanalen och TV-spel som gäller nuförtiden (gnäll gnäll). I vilket fall som helst drabbades jag av akut nostalgi av The Lost City of Z, som handlar om den brittiske äventyraren Percy Fawcett (Charlie Hunnam), som under hela sitt verksamma liv var övertygad om att det fanns en El Dorado-liknande stad, som han kallade för Z, någonstans i det outforskade Brasilien.
Det är inte en perfekt film, men det är väldigt överväldigande (och tillfredsställande) som äventyr. Regissören James Gray är en vän av allt klassiskt i filmkonsten, och på samma sätt som hans förra film New York Immigrant återkopplade till melodramer från stumfilmstiden så kommunicerar The Lost City of Z med filmer som Capras Bortom horisonten (1937) eller, på tal om Doyle, En försvunnen värld (1925). Det här är äventyret som det en gång i tiden manifesterade sig i vår fantasi, i en värld som inte var kartlagd.
Guppen på vägen kommer från faktumet att filmen är en lite bråkig korsning mellan en klassisk äventyrsberättelse och en biopic, där Fawcetts liv kartlags (så att säga) från 1905, då han blev major och började sin första expedition i Brasilien, och 1925, då han åkte på sin sista resa. Däremellan ryms de punkter i hans liv som vi får anta att Gray (som utvecklade manuset efter journalisten David Granns bok med samma namn) tycker är viktiga att ha med – bland annat Fawcetts bragder i första världskriget, och hans förutsägbart dåliga karriär som far åt sina barn och make åt sin alltid förstående hustru (Sienna Miller).
Den klassiska äventyrsberättelsen fungerar bättre än biopic-dramat, bland annat för att det är i äventyret som filmen tar avstamp. Som något åldrad major, frustrerad över att aldrig fått några medaljer, tar han uppdraget att kartlägga Brasilien, vilket ger honom en livslång kompanjon i den robuste äventyraren Henry Costin (en skäggig Robert Pattinson). Tillsammans överlever de, mer eller mindre med nöd och näppe, det första uppdraget och Fawcett blir därefter besatt av att återvända till Sydamerika och hitta det förlorade land som han hittar tecken på ska finnas där.
Det går inte att underskatta filmens attraktiva lyster – Gray har fotat filmen analogt, vilket ger den livsavgörande textur där ljus måste skrika igenom nattens svärta, och där kostym och scenografi tycks minutiöst genomarbetad. Det här är en film man sveper omkring sig som en filt, och stundtals kan man nästan känna den kyliga morgonluften över åkern, eller den kladdiga hettan över floden; vart filmen än är har den en sensorisk koppling.
Någonstans på vägen tror jag att Gray försöker att byta spår med filmen, så att den går från äventyrsberättelse till karaktärsstudie. Arken är lånad från Al Pacinos i Gudfadern (1972) där Fawcett i början lovar att han inte har någon prestige, medan han i slutet drivs av en lust efter storhet som inte behöver förklaras. Han har visserligen hittat keramik i djungeln, och bevis på en civilisation, och under expeditionens gång finner de fler bevis på att ”vildarna” i själva verket är fantastiska jordbrukare, men det räcker förstås inte. Om det finns en stad belagd av guld så måste han vara den, ja han måste… om färden så än leder in i ett stort svart hål.
Jag har antytt att filmen har problem, men jag borde kalla det svaga länkar i kedjan. Orsaken till filmens ojämnheter är att Gray vill så oerhört mycket med filmen och, som de säger i den, ”a man’s reach should extend its grasp”. Det mest överraskande inslaget är kanske hur manuset får in en slug, ironisk kritik mot den koloniala idén om civilisation, den konstitutionella rasismens ironier och patriarkatets faktum – som när Fawcett gör uppror mot sin tids rasistiska föreställningar om svarta undermänniskor, bara för att i nästa stund konstatera att hans fru såklart inte kan följa med honom på expeditionen eftersom hon ju är ”svag” – ett argument som han senare får äta upp.
Charlie Hunnam är stabil som en klippa i huvudrollen – han bygger nyanser på en stoisk grund, som gör att han kan göra Fawcett som äldre och mer erfaren lika bra som han kan göra honom som yngre. Hunnam är en stabil motor, i synnerhet när börjar röra sig framåt genom årtiondena, och vi når en sista tredjedel då vi introduceras för praktiskt taget helt nya karaktärer, eller återförenas med några som vi inte sett på för lång tid.
Som sagt, filmen har imperfektioner – men en film behöver inte vara perfekt för att vara sevärd. Gray har velat göra en film som berättar om Fawcetts liv, och den filmen har han lyckats med. Han har också velat göra en klassisk äventyrsfilm, och The Lost City of Z är verkligen en klassisk äventyrsfilm. Han har också velat göra en så smart och angelägen film som möjligt, och i många avseenden är filmen också syrligt modern. Allra mest är filmen en sensorisk fest, en som liksom få filmer nuförtiden kopplar till vårt (kanske utrotningshotade) sinne för förundran, vår förmåga att föreställa oss storhet och fara. Den är byggd på ett verkligt livsöde, men det är också en färd till en plats långt, långt borta – så långt borta, till slut, att vi inte längre kan komma tillbaka.
FREDRIK FYHR
THE LOST CITY OF Z
Originaltitel; land: The Lost City of Z; USA.
Urpremiär: 15 oktober 2016 (New York Film Festival).
Svensk premiär: 7 augusti 2017 (DVD, BR; VOD)
Speltid: 141 min. (2.21).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm, DI 4K/35mm, DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Charlie Hunnam, Robert Pattinson, Sienna Miller, Tom Holland, Edward Ashley, Angus Macfadyen, Ian McDiarmid, Clive Francis, Pedro Coello, Matthew Sunderland, Johann Myers, Aleksandar Jovanovic, Elena Solovey, Murray Melvin, Harry Melling, Michael Jenn, Michael Ford-FitzGerald, Franco Nero, Frank Clem, David Calder, Stacy Shane.
Regi: James Gray.
Manus: James Gray, efter en bok av David Grann.
Producent: Dede Gardner, James Gray, Dale Armin Johnson, Anthony Katagas, Jeremy Kleiner.
Foto: Darius Khondji.
Klippning: John Axelrad, Lee Haugen.
Musik: Christopher Spelman.
Scenografi: Jean-Vincent Puzos.
Kostym: Sonia Grande.
Produktionsbolag: Keep Your Head, MICA Entertainment, MadRiver Pictures, Plan B Entertainment.
Svensk distributör: Noble Entertainment (DVD).
Finans; genre: Diverse produktionsbolag i samarbete med privata filmbolag, medieföretag och filmresursbolag (horisontell mellanbudget, mellan-mainstream; äventyr, drama, biopic, historia, romantik); episk intrig.
Betyg och omdöme: Bra film – imponerande ambitiöst och till stor del effektivt äventyrsdrama, lika tekniskt skickligt som atmosfäriskt lyckad; den episka intrigen hade dock krävt en ännu längre speltid – diverse knakigheter uppstår nu i narrativbygget längs vägen; det försvagar men förstör inte helheten, i synnerhet inte med tanke på filmens generella ambition och många lyckade aspekter.