De flesta människor är inte filmvetare, så de är inte nödvändigtvis intresserade av att veta vad saker som klippning och diegetisk eller icke-diegetisk tid är, även om det är precis sådana saker vi reagerar på när vi reagerar på filmer.
Det är det nog det allra bästa i Baby Driver, hur den sätter fingret på rytm och puls, faktumet att filmer rör sig, låter, fungerar i sina maskinerin. Varje klipp och kamerarörelse, varje plink och plonk på ljudspåret, är där av en anledning. En film är konstruerad med uppsåt, inget är en slump.
De första två scenerna är fantastiska. Den ena är en biljakt som är så välgjord att regissören Edgar Wright praktiskt taget kan göra en mike-drop innan förtexterna. Den andra är en lång tagning när huvudpersonen Baby (Ansel Elgort) går längsmed en gata med nyköppt cafékaffe – han har musik i hörlurarna och allt och alla omkring honom verkar röra sig i takt med musiken. Det är mycket snajdigt gjort, och (om man går tillbaka och gör en närläsning) nästan löjligt överambitiöst.
Då och då under filmens gång ramlar den in i denna tendens – karaktärer pratar i samma takt som musiken som spelar, eller avfyrar pistoler som matchar trummorna, lyfter ett pekfinger när det hörs ett pling, och så vidare – men alldeles där i början får man för sig att Baby Driver ska bli årets mest oväntade musikal. Jag kunde inte låta bli att undra om Wright hade kunnat genomföra hela filmen på det här sättet. Det hade varit värt att se honom försöka.
Är resten av Baby Driver lika bra?
Nja. Det är bra sommarunderhållning med en story lika tung som en tom flyttkartong, och den kommer inte att bli en kultfilm i framtiden – det är den alltför opersonlig för. Vi lever nu i en tid som är alldeles för medveten om kultfaktorer ändå. Baby Driver känns som en sådan film som blir kult, för sådana filmer gör man idag; filmer-som-är-som-sådana-eller-sådana-filmer, filmer som säljs in så, på idénivå, medan själva innehållet är mindre viktigt. Även efter att man sett filmen så kanske affischen – och idén med filmen – lämnar mest intryck.
För vad är grejen med Baby? Heter han verkligen Baby? Spelar det någon roll? Han blir kär i en servitris (Lily James) och hon blir kär i honom tillbaka. Han blir inte kär i henne för att det är något särskilt med henne, och hon har ingen rimlig anledning att falla för honom heller. De faller för varandra för att de är i en film där snubbar som Baby faller för servitriser och vice versa.
Wright gillar Babys gimmick – han är tystlåten, lyssnar oavbrutet på musik, är en jäkel på att köra bil – och eftersom Wright är ute efter effekter mer än substans kan han inte göra om gimmicken till annat än ett mysterium. Vad hände med hans föräldrar när han var liten? Hur kommer det sig att han hamnat i brottets bana? Finns det svar som kan förklaras i mer än en mening?
Hursomhelst. Baby sitter bakom ratten när bankrånarna springer iväg med säckarna fulla. Han jobbar åt Doc (Kevin Spacey), en korrupt businessman som anordnar olika stötar; varje grupp är en ny, á la Reservoir Dogs (1992), men Baby är alltid den som kör. Det råder delade meningar om han är någon att lita på – och eftersom han inte pratar så mycket, och hela tiden lyssnar på musik, ska vi förstå honom som någon som kan uppfattas som ”efterbliven” – men Spacey levererar lite ledtrådar som ska göra oss nyfikna; varför han lyssnar på musik, hur det kom sig att han träffade honom och gjorde honom till ligans chaufför, faktumet att Baby är snärjd i krimvärlden nu och inte kommer loss.
Eller tja, det är tanken i alla fall. Efterhand blir intrigen rätt godtycklig och storyn anekdotiskt förklarad. Oundvikligen måste Baby dras in för långt, och nå en punkt då han vill ut men inte kan… men det framgår inte sådär jättetydligt varför han är där han är till att börja med – framför allt når filmen en punkt då han skulle kunna lämna skurkarna bakom sig; Wright verkar tro att vi ska förstå vad han gör istället, och varför, men han berättar inte sin berättelse så bra som han verkar tro. I princip ska vi bara gilla Baby för att Ansel Elgort är så söt. Han bor tillsammans med en döv styvfar (CJ Jones) som han tar hand om. Klart att Deborah gillar honom, han är ju… ja, så söt liksom.
Ja, Deborah är servitrisen. Hennes uppgift är att se söt ut bakom disken, matcha Mädchen Amick i ”Twin Peaks”, figurera i Babys drömmar (som ser ut som raggarkalendrar från 50-talet) och säga omöjliga repliker som ”jag är här när du är färdig”: ja, för hon vet ju inte vad för skumma grejer han håller på med, men vad det än är så är hon hundra procent medgörlig. Tur för honom att hon är en flickvänsslav.
Jag märker att jag låter lite syrlig. Faktum är att jag gillade Baby Driver – den hade varit bättre om den inte försökt få oss att gilla karaktärerna (på den punkten är Wrights manus irriterande fuskigt och tunt) – men jag såg den på en pressvisning för nästan två veckor sedan (det är juli, så jag ligger på latsidan) och när jag tänker på den nu tänker jag bara på alla sätt den svalnat för mig, och allt jag störde mig på när jag såg den.
En sådan sak är Wrights fixering vid intryck snarare än innehåll, någon slags sjuka som uppstått hos den post-nostalgiska generationen filmskapare. Vi får veta ett par saker om Baby, men de fyller på inget sätt upp det tunna skal som är hans karaktär; detta är en figur som fungerar bäst i uppställd pappversion, på vägen in till biosalongen. Wright visade upp samma problem i hans (av många älskade) ”Cornetto-trilogi” – Shaun of the Dead, Hot Fuzz och The World’s End; filmer som signalerar någon slags ”post-cinema”, filmer i slutet av filmen, en summering av (och hyllning till) det som tidigare gjorts, utan något nytt på horisonten. Det är ett kul spektakel vars ihålighet kastar en lång skugga över alla oss som tittar på det.
Wrights filmer signalerar insikten att publik (och många filmskapare) hälsar reproducering med identifikation, vilket gör kreativitet överflödigt och originalitet till något svårt och abstrakt. Det är inte samma sak som att följa gamla traditioner, vilket filmer alltid gjort; det är snarare som att varje film är en ny Lego-film, en självironisk manifestation av sig själv men utan eget innehåll, utan eget ursprung, utan något eget att kommunicera vidare till publiken; snarare är de kalla produkter, som laborerar med enkla koncept, laddade med nostalgi, redo att skapa reaktioner men aldrig reflektioner, intryck men aldrig insikter; vi gillar det vi ser, eftersom det pekar bort från sig självt och vidare till något annat.
Ja. Baby Driver är en välgjord och underhållande film för stunden – behandlingen av musik är i synnerhet raffig, och den inledande biljakten magnifik. Men hela filmen vet, liksom jag, att Reservoir Dogs är bättre. Det hade inte behövt vara en grej, om Wright nu inte gjorde det till en.
FREDRIK FYHR
BABY DRIVER
Originaltitel; land: Baby Driver; Storbritannien, USA.
Urpremiär: 11 mars 2017 (South by Southwest, USA).
Svensk premiär: 26 juli 2017.
Speltid: 112 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm, ARRIRAW 2.8K; DI 4K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ansel Elgort, Jon Bernthal, Jon Hamm, Eiza González, Micah Howard, Lily James, Morgan Brown, Kevin Spacey, Morse Diggs, CJ Jones, Sky Ferreira, Lance Palmer, Hudson Meek, Viviana Chavez, Hal Whiteside, Flea, Lenny Joon, Jamie Foxx, Clay Donahue Fontenot.
Regi: Edgar Wright.
Manus: Edgar Wright.
Producent: Tim Bevan, Eric Fellner, Nira Park.
Foto: Bill Pope.
Klippning: Jonathan Amos, Paul Machliss.
Musik: Steven Price.
Scenografi: Marcus Rowland.
Kostym: Courtney Hoffman.
Produktionsbolag: TriStar Pictures, Working Title Films, Big Talk Pictures, Double Negative (Dneg), Media Rights Capital (MRC).
Svensk distributör: UIP/Sony.
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete, kopplade till storföretag (division) och medieföretag (mellanbudget, mainstream); action, crime.
Betyg och omdöme: Bra film (av sitt slag) – imponerande teknisk lekfullhet och tillräckligt säker regi och ensemble, ger fart och fläkt åt en i övrigt underskriven, alltför bekant och stundtals desperat och långsökt sammanställd intrig; rytmen i klippningen är i särklass filmens mest minnesvärda inslag.
2 svar på ”Baby Driver”