Ett slags mord, men inte ett speciellt intressant mord. Är inte det ungefär det värsta betyg man kan ge till en Patricia Highsmith-filmatisering? Till skillnad från många andra författare så har inte ens hennes kultthrillers fått förutsägbart dåliga filmatiseringar – Hitchcocks Främlingar på tåg (1951), Anthony Minghellas The Talanted Mr. Ripley (1999) och häromåret Todd Haynes Carol (2015). Det verkar snarare finnas något cinematiskt inneboende i hennes snåriga thrillers.
Regissören Andy Goddard har tidigare gjort ett gäng avsnitt av ”Downton Abbey” och den av få sedda 50-talspastischen Set Fire to the Stars (2014) med Elijah Wood. Med tanke på att det är cinematiska tisdresor så verkar han åtminstone vara rätt man på rätt plats. Storyn om en död kvinna, hennes misstänkte make, en skärpt detektiv, en lika skärpt arkitekt, och möjligen en till död kvinna, utspelar sig i ett bistert kallt 1960-tal och det är en film som åtminstone ser bra ut. All dressed up, så att säga.
Patrick Wilson spelar arkitekten. I detta bistra kalla 60-tal är det hans uppgift att – som i så många filmer där han är med – blända in i kvällsmörkret, rynka lite på pannan, puta lite med läppen och nicka lite grann när han levererar sina repliker. Jag vet inte om han är mycket till skådespelare, men han är en sympatiskt förutsägbar, som en skyltdocka med några uns av liv.
Hursomhelst. Walter, som arkitekten heter, lever i ett kärlekslöst och mer eller mindre utspårat äktenskap med den mer och mer hysteriska Clare (Jessica Biel). Faktumet att han har en kvinna vid sidan om är liksom givet. Clare säger att hon kommer ta livet av sig om han lämnar henne, alldeles som om hon skulle vara vid liv efteråt för att kunna se honom plågas.
Sedan har vi den döda kvinnan, detektiven och den misstänkte maken. Eddie Marsan spelar den misstänkte maken, en lågmäld och anonym farbror som äger en liten bokhandel. Han har ungefär ”Peter Lorre i M” skrivet i pannan och kommissarien Corby (Vincent Kartheiser) behöver egentligen inte vara något geni för att se att han är Den Uppenbara Misstänkta.
De här intrigtrådarna börjar gå ihop när Walter – som också skriver kriminalfiktion som extraknäck – börjar stalka upp den misstänkte bokhandlaren, försöka få ett hum om vem han är och om han gjort det han gjort. Detta leder honom förr eller senare till Corby, inför vilken han har rätt svårt för att förklara vad han håller på med. För Corby blir Walter snart en till pusselbit i ett pussel där det nyss verkade som att alla bitar var på plats.
Ytterligare saker händer, varpå Walters position blir ännu mer komplicerad. Kanske vi ska vara oroliga för att han blir anklagad för något. Kanske vi ska undra varför han faktiskt bryr sig så mycket som han gör. Den där 60-talsvintern ser verkligen attraktiv ut – inte lika attraktiv som i Carol, visst, men ändå; filmen är för behaglig att se på, med tanke på att inget händer i den som gör att man inte lika gärna kan somna.
För jo, saker händer, och de har implikationer – men det som händer är inte tillräckligt starkt understruket, och implikationerna inte tillräckligt intressanta. Berättelsens idéer här är mer ambitiösa än de behöver vara, medan berättelsen i sig är för tunn.
En spännande thriller hade dragit karaktärerna hit och dit, fått oss att hela tiden misstolka deras motivationer – vi kan tänka oss att Walter skulle kunna mörda sin fru, men å andra sidan är hans flickvän (en jazzsångerska spelad av Haley Bennett) för sympatisk för att vi någonsin ska tro det. A Kind of Murder är alldeles för blek för att vara så misantropisk att den faktiskt skulle få en mordhistoria att kännas i själ och hjärta.
Istället står Walter, liksom alla figurer i filmen, i sitt eget hörn, eller så smyger han runt i filmen och väntar på ett sammanhang att få agera i. I slutet har han inget annat att göra än att hänga av sig sin snygga vinterrock, medan regissören ropar ”cut” och ”that’s a wrap”. Det blir som en fotbollsmatch som slutar 0-0, det var på väg någonstans men så hände inget.
FREDRIK FYHR
A KIND OF MURDER
Originaltitel; land: A Kind of Murder; USA.
Urpremiär: 17 april 2016 (Tribeca).
Svensk premiär: 22 maj 2017 (DVD, BR), 23 maj 2017 (VOD).
Speltid: 95 min. (1.35).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: DI (?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Patrick Wilson, Jessica Biel, Haley Bennett, Eddie Marsan, Vincent Kartheiser, Jon Osbeck, Radek Lord, Christine Dye, Kelly Mengelkoch, Corrie Danieley, Ian Short, Ken Strunk, Jennifer Enskat, Buz Davis, Barry Mulholland.
Regi: Andy Goddard.
Manus: Susan Boyd, efter romanen av Patricia Highsmith.
Producent: Susan Boyd, Ted Hope, Kelly McCormick, Christine Vachon.
Foto: Chris Seager.
Klippning: Jane Rizzo, Elisabet Ronaldsdóttir.
Musik: Danny Bensi, Saunder Jurriaans.
Scenografi: Pete Zumba.
Kostym: Sarah Mae Burton.
Produktionsbolag: Killer Films.
Svensk distributör: Universal/Sony (DVD, BR), VOD (SF Anytime, ITunes, Viaplay).
Finans; kategorier: Oberoende filmbolag; drama, thriller, mysterium/mordmysterium, period piece, kriminalprocedur, melodram, kammarspiel, seriemördarfilm, omväxlande mysterieintrig.
Betyg och omdöme: Medel – snygg men underutvecklad thriller som fokuserar på komplikationer i en intrig som i sig inte är tillräckligt stark, vare sig i fråga om tematik, karaktärsbygge eller dramatik.