I den småkultiga danska skräckfilmen Nattvakten (1994) har Kim Bodnia en minnesvärd och/men vedervärdig biroll som en misantropisk tjomme som verkar tycka det är Otroligt Viktigt att Allting Är Meningslöst. Filmens logik föreslog att han skulle bli en hjälte genom att dö, men jag har alltid haft en känsla av att regissören Ole Bornedal bar på en lite pervers beundran för denne grisman – inte bara en mansgris, alltså, utan mer generellt en gris. De existentiella flosklerna, och det martyriska alkoholmissbruket, fungerade som svepskäl för allmän sadistisk njutning. Det är kul att vara ett svin, så varför inte låtsas som att det är OK att vara det.
Jag brukar inte vanligen spekulera i regissörers perversa fantasier, men jag hade väldigt svårt att inte tänka på Nattvakten – Bornedals förmodligen bästa film – medan jag såg Small Town Killers – hans förmodligen sämsta. Det kan tyckas vara två filmer som är rätt olika varandra (det ena en skräckfilm, det andra en svart komedi) men båda filmerna handlar om två kvinnor och två män som hottar upp sina förhållanden genom en traumatisk upplevelse.
Den främsta skillnaden är egentligen att den här filmen är lat, ooriginell och helt utan finess.
Filmen utspelar sig i Jylland, närmare bestämt småstaden Nibe, och den som såg (och därför garanterat minns) Män & höns vet att den danska landsbygden inte direkt är speciellt inbjudande. Nä, här har vi tjockisar och jättebögiga teaterlärare och sexuellt frustrerade män som är islamofober, homofober och alla andra typer av fobiker också – deras fruar är smartare men nipprigare, som om de hela tiden fått i sig några järn. Tänk Patti och Selma fast, som sagt, utan finess.
Nicolas Bro och Ulrich Thomsen spelar de där sexuellt frustrerade männen, mer bestämt har de livlösa äktenskap (de är gifta med de två nämnda kvinnorna, som spelas av Mia Lyhne och Lene Maria Christensen). Flabb, gnabb och gubbskabb gör så att de på fyllan anlitar en rysk lönnmördare för att ha ihjäl fruntimren. Ni vet, sånt man råkar göra på fyllan! När de är bakis dagen efter hinner de undra om de verkligen gjort vad de tror att de gjort – men snabbare än du hinner sucka och stänga av filmen har en Igor (Marcin Dorocinski) dykt upp i staden.
Igor, i sin tur, råkar förstås träffa de två kvinnorna som – på sitt håll – inser vad männen utsatt dem för. De anlitar i sin tur en lönnmördare – för att döda dem ”tillbaka”, antar jag – och bödeln visar sig komma i form av en glad ärkebrittisk tant vid namn Mrs. Nippleworthy (Gwen Taylor), som anländer med en sådan där stor väska full med gift á la Agatha Christie. Righty-o.
Orsakerna till att de här sakerna händer är förstås att inga orsaker är tillräckligt väldefinierade – mördarna lejs via magiskt googlande och för att överkomma filmens logikluckor måste man ibland utgå ifrån att karaktärerna är synska och kan läsa varandras tankar; i alla lägen vet man inte riktigt vad någon har för motivation. Alla figurer i filmen beter sig slappt och lite på lyset, som om de inte riktigt vet vad de överhuvudtaget vill med sina liv (förutom att inte ha så förbannat tråkigt) men som att de är för urbota dumma för att ens förstå vad de gör när de gör det.
Humorns alibi ska väl vara att karaktärerna är ”dumma lantisar”, tjoho. Svepskälet till poäng ska väl vara att filmen är medvetet krass, liksom stolt (och ärkedanskt!) politiskt inkorrekt – stånk. Det hade ju kunnat vara till Bornedals fördel om han då inte pruttade fram de mest uppenbara stereotyperna, på de mest oförklarat hegemoniska sätt; låt detta vara den första och sista film jag ser med en arabisk taxichaufför som spyr ut islamistiska fatwor på sina passagerare (vilket bara vi som kan läsa undertexterna vet). Det går att ta i sådan humor med tång och göra den till satir – det är rentav viktigt att det görs – men här är det så plakat-rasistiskt att det är lite som om Bornedal gräver sin egen grav för att argumentera för att han inte är dödsdömd. Skämt som dessa går bara ut på en sak, nämligen att måla ut sig själv som skurken.
Valhänt fegar han också ut från sin egen premiss – omedelbart ångrar sig ju göbbarna, för inte vill de ha ihjäl sina kärringar (det är bara så det känns när man är full, ser ni) och kärringarna, ja, de vill väl egentligen bara ge sina göbbar smisk på rumpan. Om vi hade två äkta par som på allvar ville ha ihjäl varandra, då hade vi verkligen snackat om något. Nu använder Bornedal istället en intrig som är så svag och klichébaserad att den är svår att bli klok på, och skämt som är så automatiska att de inte är skämt, egentligen, utan snarare bara generiska bekräftelser på fördomar som är så gamla att de knappt registrerar. Allt som saknas är en svart man med stor bula i Sean Banan-kalsongen.
På ett sätt eller annat slutar de fyra äkta makarna fastbundna i varsin stol mitt emot vredgade gangsters, som om de undrar hur den här röran egentligen började. Ja, det hade ju onekligen varit roligt om det funnits en poäng här. Om det ens hade fått vara en film om folk som är för dumma för att inte ramla in i trubbel. Nu är det bara ett gäng filmkaraktärer som råkar ut för trubbel för att manuset de är en del av är så dåligt skrivet. Den som orkar bli provocerad av filmen gör den en tjänst. Det är faktiskt nästan illa som att sitta och garva åt den, vilket man rimligtvis bara kan göra för att man identifierar sig själv med en sådan person som garvar åt en sådan här film. Vi kan väl alla vara lite smartare än så?
FREDRIK FYHR
SMALL TOWN KILLERS
Originaltitel; land: Dræberne fra Nibe; Danmark.
Urpremiär: 12 januari 2017 (Danmark).
Svensk premiär: 22 maj 2017 (VOD).
Speltid: 90 min. (1.30).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Nicolas Bro, Ulrich Thomsen, Mia Lyhne, Lene Maria Christensen, Marcin Dorocinski, Gwen Taylor, Søren Malling, Birthe Neumann, Ole Thestrup, Elsebeth Steentoft, Joel Spira, Jens Andersen, Alexander Behrang Keshtkar, Johanne Louise Schmidt, Mikkel Arendt.
Regi: Ole Bornedal.
Manus: Ole Bornedal.
Producent: Jonas Allen, Peter Bose.
Klippning: My Thordal.
Musik: Joachim Holbek.
Scenografi: Søren Gam.
Kostym: Manon Rasmussen.
Produktionsbolag: Miso Film, 4Fiction, Nordisk Film, support DR, Den Vestdanske Filmpulje, Det Danske Filminstitut.
Svensk distributör: VOD (Plejmo, ITunes, Viaplay).
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag och filmbolag i samarbete, med diverse fondstöd o dyl; svart komedi, crime.
Betyg och omdöme: Under medel – svart komedi med en o-originell och poänglös story, och ett manus som är så dåligt formulerat (både i form av logik, karaktärsbygge och humor) att det inte går att identifiera något att bry sig om eller skratta åt.