Jag är inte speciellt intresserad av skådespelare eller ens skådespeleri – i allmänhet är de likvärdiga med alla andra inslag i en film, utom möjligen cateringen – men vissa saker kan man ju inte låta bli att notera. Till exempel Chloë Grace Moretz, som i början av detta årtionde blev både hit girl och ”it” girl i Kick-Ass (2010) och Scorseses Hugo Cabret (2011). Jag var inget fan av Kick-Ass, men jag var ett fan av Moretz, som ägde hela den filmen som om den vore en påse lördagsgodis.
Moretz föddes den tionde februari 1997 – samma dag som jag och en kompis gick och såg Glenn Close i 101 dalmatiner efter skolan – så jag är inte gammal och vis nog att döma hennes karriär som döende, och hon är inte gammal nog att inte kunna göra en comeback, men det är ändå påtagligt att hennes CV är minerat av dåliga val. Redan året efter Hugo var hon med i Tim Burtons usla Dark Shadows, därefter ökända Movie 43, följt av hemska Kick-Ass 2, som förmodligen kändes som ett säkert kort.
Hon har varit med i ett par bra filmer (Moln över Sils Maria, till exempel, och hon hade den engelska rösten till prinsessan Kaguya) men The Equalizer, Bad Neighbours 2, remaken av Carrie och det senaste Young Adult-debaklet The 5th Wave (en film du antingen glömt eller missat)? Jag föreställer mig hur det skulle vara att se igenom de filmerna på raken efter varandra, och ordet ”skitstorm” kommer till mig osökt.
I den här filmen spelar hon en tjej som verkar bli galen – hon börjar uppföra sig konstigt på jobbet, hennes föräldrar börjar oroa sig, och ett gäng läkare försöker ta reda på vad som är fel med henne.
Men nej, det är inte en remake på Exorcisten (1971) utan en filmatisering av en memoar skriven av Susannah Cahalan, en New York Post-journalist som drabbades av en sällsynt sjukdom som gjorde att hon förlorade sporadiska kognitiva kapaciteter, började hallucinera hej vilt och zonade ut från livet så till den milda grad att hon till slut gick in i ett katatoniskt tillstånd.
Så det finns ”verkliga händelser” att basera en film på, sedan så finns det ”sanna berättelser” – vi kanske borde göra en avgränsning här. Cahalans berättelse är vad man på journalistspråk brukar kalla en ”human interest”-story, en händelse intressant nog att fästa ögonen på men inte intressant nog att minnas i någon längre tid framöver. Googlar man Susannah Cahalan hamnar man på en artikel från Expressens illrosa hälsobilaga och något säger mig att hennes bok – som har titeln ”Blackout: När min hjärna blev min fiende” – hittas på Coop snarare än på Akademibokhandeln.
Det finns alltså något sjaskigt krimskramsigt över hela historien, som för all del hade kunnat ligga till grund för en hur bra film som helst – nu är det liksom inte lönt att hoppas på för mycket. Vi introduceras för Susannah medan hon sitter i sin ointressanta kontorsmiljö – vi får se Moretz dricka kaffe i slow motion (typ) medan hennes naivt pluttenuttiga berättarröst (som föreslår en fjortonåring tjej snarare än en vuxen arbetsför kvinna, för att inte tala om en toppjournalist på en stor New York-tidning) kommer med den smöriga harrangen ”här sitter jag med mitt drömjobb – vi har alla drömmar, inte sant? Skratta inte åt mig men att jobba på The Post var min.”
Eh, varför skulle någon skratta åt det? Är inte det en ganska ambitiös dröm?
Här skulle man kunna påpeka att de privilegierades naivism – som kan vara irriterande, om än inte alltid avgörande för en films misslyckande – här ligger nära att göra hela filmen absurd. Vad är det här för ett perspektiv? Senare i filmen får vi se Susannah ligga på sjukhuset, omringad av läkare som gör tester på tester på tester och vi spår inte ett drag av ekonomisk ångest hos föräldrarna (spelade av Carrie-Ann Moss och Richard Armitage), som istället kan fokusera på att vara oroliga för sin dotter. Hela proceduren att ha henne på sjukhuset är, antar jag, peanuts. Detta är en film gjord av människor som kan röra sig i det amerikanska samhället som fisken i vattnet.
Filmens problem är dock inte tankar som dessa, utan faktumet att den inte är tillräckligt bra för att hålla dem borta. Bäst är den i början, när Cahalans inre och yttre liv långsamt krackelerar på grund av orsaker hon inte förstår. Datum ramlar bort ur hennes minne, hon lämnar in uppgifter som är oläsliga, hon misslyckas med en viktig intervju, vilket hotar hela tidningens anseende.
Det är inte skildrat på något sofistikerat sätt rent cinematiskt, men det är fint att se bra skådespelare hamra in en poäng. Moretz ser ganska konstig ut när hon spelar konstig – och jag menar det inte som något positivt – men hon är omringad av skådespelare som hjälper oss att tro henne genom att använda henne som bollplank. Den alltid lika sympatiske Tyler Perry spelar hennes chef, till exempel, en sträng men karismatisk ledare som hade gett henne sparken om han varit mer sträng än karismatisk; när hon inte längre kan fungera är han inte dum nog än att han kan se det. Han vet att det inte är hans plats att bry sig om hennes privatliv, men han kan inte bara sonika droppa henne.
Liknande dubbelsidighet finns hos pojkvännen Stephen (Thomas Mann) som är Cahalans pojkvän, en snäll men eventuellt lat och naiv kille som skriver sånger om henne och undrar om hon är gravid när hon försöker förklara sin upplevelse. När hennes problem eskalerar kommer det att bli hans uppgift att visa hur mycket han bryr sig, om han bryr sig så mycket, om henne.
Hooken som gör att filmen fungerar, till att börja med, är att vi inte vet vad Susannahs problem är. Symptomen är så konstiga – hon rör sig som i ett töcken, börjar sporadiskt dricka alkohol och får blackouts hipp som happ – att man skulle säga att det var en sjukdom påhittad för en film om man inte visste att det var byggt på verkliga händelser. Det närmar sig nästan någon slags skräckfilm, där vardagen förvandlas till en surrealistisk dröm där vad som helst kan hända.
Efter att hon blir intagen på sjukhuset fortsätter dramat till en viss del – för läkarna vet helt enkelt inte vad hennes problem är, alltmedan hennes situation blir värre och värre. Här tar skådespelarna tag i tamparna på filmen, och de tar filmen på sådant energiskt allvar att det är svårt att inte dras med i deras blixtrande fokus.
Det är också, i samma stund, luften går ur filmen – som vi inser inte har mycket till intrig. Cahalan överlevde så att hon kunde skriva sin bok, så vi vet att det kommer att sluta mer eller mindre lyckligt. Problemets lösning skedde inte på något vidare dramatiskt sätt. En superläkare i House-skolan kan förklara att hon drabbats av ”anti-NMDA-receptorencefalit”, en sällsynt sjukdom där kroppen börjar attackera sitt eget immunförsvar. Mysteriet är klart, och om du hört talas om Cahalan vet du att det inte är ett mysterium.
Cahalans bok var tydligen både en slags terapi och ett journalistiskt arbete, där hon försökte bli klar över händelseförloppet (eftersom hon inte mindes något av sjukdomstiden). Man kan tänka sig att det var ett sätt att göra en berättelse av historien – genom att fokusera på den, söka upp den, från sitt inre. Filmen har en mindre intressant lösning på bristen på intrig – den väljer snyftarklichéer á la ”scenen där föräldrarna blir arga på läkarna” eller ”pojkvännen sjunger en sång han skrivit”.
Filmen, som redan från början är ganska slarvigt gjord, börjar däromkring helt falla isär i sina sömmar och det finns en risk att man börjar vända sig mot den istället; ”jaså, en New York-journalist blev sjuk och skrev en bok, som blev populär nog att bli en b-film med Chloë Grace Moretz? Buhu!”
FREDRIK FYHR
BRAIN ON FIRE
Originaltitel; land: Brain on Fire; Irland, Kanada.
Urpremiär: 14 september 2016 (TIFF).
Svensk premiär: 5 juni 2017 (VOD).
Speltid: 88 min. (1.28).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Red Dragon)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Chloë Grace Moretz, Thomas Mann, Richard Armitage, Carrie-Anne Moss, Tyler Perry, Alex Zahara, Jenn MacLean-Angus, Ken Tremblett, Navid Negahban, Robert Moloney, Agam Darshi, Janet Kidder, Vincent Gale, Daniel Bacon, Alison Araya.
Regi: Alex Kurtzman.
Manus: Gerard Barrett.
Producent: Gerard Barrett efter Susannah Cahalans memoar ”Brain on Fire: My Month of Madness”.
Foto: Yaron Orbach.
Klippning: JC Bond.
Musik: John Paesano.
Scenografi: Ross Dempster.
Kostym: Farnaz Khaki-Sadigh.
Produktionsbolag: Foundation Features, Blank Page Productions, Broad Green Pictures, Denver and Delilah Productions.
Svensk distributör: UIP/Universal.
Finans; kategorier: Diverse filmbolag och privata produktionsbolag; drama, verklighetsbaserat, sjukdomsfilm, snyftare.
Betyg och omdöme: Medel – emellanåt amatörmässigt utfört drama som utnyttjar en idé med inneboende intresse (en ovanlig sjukdom) för att hålla intrigen igång, vilket också sker med hjälp av fokuserade skådespelare; manusets brist på fantasi, och regins brist på nyans, blir dock uppenbar kring andra halvan av filmen, då ingen nämnvärd intrig egentligen finns kvar och allt ersätts av godtyckliga klichéer.