Bakom den skrangliga videotiteln About Ray döljer sig originaltiteln 3 Generations – den har dock dykt upp på VOD här och var som Three Generations. ”3 wrongs don’t make it right” är en annan förklaring man kan ge denna titelförvirring, och vi kan för den delen säga samma sak om filmen också.
Filmen handlar om en sextonåring transkille vid namn Ray, spelad av Elle Fanning, och hans mamma Maggie (Naomi Watts) och mormor Dolly (Susan Sarandon). De är de tre generationerna, då, och filmens konflikt handlar om Rays förvandling till, just, Ray. Han är ju inte Ramona, som är namnet Maggie gav honom när barnmorskan inspekterat kroppen och utgått ifrån att han var en tjej. Detta är något som Maggie verkar göra sitt bästa med att acceptera, medan mormor Dolly är figuren som måste stånka vid rödvinsglaset och undra ”varför kan hon inte bara vara en normal lebb?”
Dolly är ju, nämligen, en intellektuell, liberal New York-flata av gamla skolan, sedan länge lyckligt ihop med lika odrägligt skarpögda Frances (Linda Emond). Maggie – i Naomi Watts’ evigt dallrande skepnad – agerar här något slags mellanbarn som personen som hamnar i kläm mellan alla parter – när hon inte måste försvara sin son mot sin mamma måste hon försvara sig själv mot båda, och medan vi inser att Maggie har fler problem att parera i sin tillvaro så kan vi också ana att hon bara ganska nyligen lärt sig skilja på Ray och Ramona (personen som inte längre finns). För Ray borde det inte vara en konstig sak, men nu råkar ju Ray vara en alienerad sextonåring med sin beskärda del av emotionella problem.
Men, ja, du kanske tycker att det här låter lite långsökt – och minst sagt, som man brukar säga, ”problematiskt” – och du har helt rätt. About Ray är uppenbarligen en väldigt välmenande film, men den är också en film som man kan kalla ”ihjälpitchad”.
En pitch är ju, till att börja med, något man använder när man vill utnyttja ett ämne man egentligen inte är intresserad av. När Spielberg pitchade Jurassic Park till Universal så var det ju inte för att han ville göra en film som bidrog till någon paleontologisk debatt.
På samma sätt är inte About Ray en film som egentligen vänder sig till en publik för vilken HBTQ-frågor är angelägna – det är en film som, på sin höjd, vänder sig till någon slags bred, odefinierad mainstream-massa. Och i och med att minoriteter här ”pitchas” är de, till att börja med, definierade som ett ”problem” som måste ”lösas”. Ännu krångligare blir det när man slänger in mormor Dolly, vars identitet som lesbisk också pitchas, och sedan på något sätt blir ställd jämte Rays transidentitet som om de två hade något med varandra att göra.
Man brukar säga om vissa filmer att de är ”flera filmer i en” eller ”två filmer samtidigt” – About Ray är något liknande; en film där varje karaktär är tematiskt laddad på ett helt annat sätt än den andra. Ska vi se filmen ur Dollys perspektiv så är Ray inte en kille utan en tjej – det bara är så, liksom. Ska vi se filmen ur Rays perspektiv så handlar den om kampen om att bli till – den är också den tydligast formulerade berättelsen, och den man hade fått önska att vi stannat kvar i – även om det också innebär ett par luddigare spår där Rays känsla av utanförskap implicit ställer frågan om han ”verkligen vill” ”byta kön” – Dolly oroar sig för att Ray ska ”ändra sig” i framtiden, men även om alla är på det klara med att det ”inte är så det funkar” så verkar filmen ibland föreslå att risken finns där ändå.
Sedan har vi då Maggie, som accepterar såväl Dolly som Ray, även om de båda driver henne till vansinne ibland eftersom de väcker till liv i henne en kletig, personlig historia där hon ifrågasätter hela sitt liv, spekulerar om Ray blivit som han blivit på grund av något hon gjort, och ältar gamla synder med sitt ex (Tate Donovan) som är Rays biologiska pappa. Om det nu inte är farbror Matthew (Sam Trammell) som det visar sig att Maggie hade en flinga med, när det begav sig.
Ja, About Ray är en film som har väldigt svårt att hitta originella infallsvinklar, och det finns en definitiv punkt när de här klyschorna och färdigformulerade pitcharna krockar i varandra och bildar en film som är så förenklad att den blir förvirrande. Film anses ofta vara ett instrument för samtidsspegling – eller någon slags kollektiv, terapeutisk maskin som bearbetar moderna problem – men About Ray är ett rätt bra bevis på att filmen är ett trubbigt instrument för idéer som utmanar normer. Filmen är nämligen normativ till sin natur – den bygger på regler som måste etableras innan de existerar, och det är därför totalt ”originella” filmer är så sällsynta (och när de finns så bryter de också regler, så i vilket fall som helst så uppstår ingen filmkonst från intet, och ingen film kan lyckas med att definiera sig själv i ett vakuum).
Trots en känsla av extrem kameramedvetenhet så är Sarandon, Watts och Fanning tillräckligt bra för att limma ihop manusets värsta filosofiska hål och motsägelser, även om Fanning kan anklagas för att göra ett ytligt och kontraproduktivt mimeri-framträdande på samma sätt som i The Neon Demon (ett lite märkligt sammanträffande hur båda filmerna är lika ytligt, och illa, genomtänkta, och hur ovissa de är om sina egna fundamentala problem).
Nu är About Ray inte så dålig som The Neon Demon, tack och lov – det är en film som åtminstone misslyckas med sina ambitioner (där Refn försökte göra misslyckande till sin ambition). Det finns också värre exempel på filmer som misslyckas på liknande sätt – The Danish Girl, till exempel – medan det finns exempel på lyckade filmer om könskorrigering (Xavier Dolans mästerliga Laurence Anyways, till exempel).
Ska man göra en film om en figur som Ray så är det dock lönlöst att försöka göra en film om hans mamma och mormor samtidigt – det finns liksom inget som binder ihop de upplevelserna, och deras konflikt är för komplex för att den ska (som här) fungera som någon slags ömsint feel-good, med klumpig melodramatik och en disträ typ av privilegierad överklassyn på tanken att en vad vi trott varit en flicka i själva verket är en pojke, ett ”problem” som till exempel Pedro Almodóvar behandlade som den enkla sanning det är redan för 30 år sedan, bara i förbifarten, i en film som jubilaren Begärets lag.
About Ray vill för mycket och för lite på samma gång, den har tänkt fel från början, och i värsta fall kan man få känslan av att den egentligen inte bryr sig om det fenomen som vi av någon anledning ska utgå ifrån är ett krux.
FREDRIK FYHR
ABOUT RAY/THREE GENERATIONS
Originaltitel; land: 3 Generations; USA.
Urpremiär: 12 september 2015 (TIFF).
Svensk premiär: 5 juni 2017 (DVD, VOD).
Speltid: 92 min. (1.32).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: codex (?)/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Elle Fanning, Susan Sarandon, Naomi Watts, Linda Emond, Tate Donovan, Sam Trammell, Maria Dizzia, Andrew Polk, Antonio Ortiz, Tessa Albertson, Jordan Carlos, Elle Winter, Maxwell Simkins, Mattea Conforti.
Regi: Gaby Dellal.
Manus: Nikole Beckwith, Gaby Dellal.
Producent: Dorothy Berwin, Gaby Dellal, Peter Saraf, Marc Turtletaub.
Foto: David Johnson.
Klippning: Jeff Betancourt, Joe Landauer.
Musik: West Dylan Thordson.
Scenografi: Stephanie Carroll.
Kostym: Arjun Bhasin.
Produktionsbolag: Big Beach Films, InFilm Productions, IM Global.
Svensk distributör: Atlantic (DVD). VOD (Viaplay, SF Anytime, Plejmo).
Finans; kategorier: Filmbolag i samarbete med film- och medieresursbolag; drama, komedi, feel-good, HBTQ.
Betyg och omdöme: Medel – stereotyp melodram om tre karaktärer, med svaga intrigtrådar som varken går ihop speciellt bra eller matchar den komplexa tematiken om identitet och krockar mellan olika viljor anknutna till normer; vilar i grunden på en djupt förvirrad tematik där självklarheter blir problem samtidigt som de inte är problem, etc, och manuset tycks utgå ifrån att det kommer att lösa sig automatiskt så fort det formuleras i en intrig med mycket klyschor och generiska manuslösningar; istället blir filmen motsägelsefull, något respektlös och ”autoneurotisk”.
Ett svar på ”About Ray (Three Generations)”