Det finns en japansk skog dit människor går för att ta livet av sig. Aokigahara, ”självmordsskogen”, ligger på toppen av Fujiberget och varje år finner man upp emot hundra kroppar där. Överallt finns skyltar som uppmanar dig att bejaka ditt liv och inte ta det där steget, och även om det är en känslig känsla så kan jag inte förneka att det finns en sublim poesi i bilden. En skog är, inte minst, en symbol för det urlandskap som existerar utanför teknokratin, utanför de samhälleliga inramningarna, en rå psykologisk plats, ett mentalt ingenmansland, ingen annan plats som bättre skalar av allt det vi kallar liv tills bara detta faktum att vi lever (och att världen pågår omkring oss) finns kvar.
Det borde gå att göra en bra film om den här platsen, och kanske det finns en, men jag har bara sett den kackiga skräckfilmen The Forest och Gus Van Sants i Cannes utbuade Sea of Trees, som liksom med huvudet böjt i skam lunkat sig fram till video, två år efter den franska slakten.
Precis som alla filmer som får pisk i Cannes kommer Sea of Trees med orimliga förväntningar – men den är varken underskattad eller så dålig att den är minnesvärd (de två förhoppningarna man kan ha). Den landar någonstans i ett melodramatiskt mellanting, och går under i ett par tondöva grepp som inte verkar veta vad de är ute efter.
Filmen rör sig istället i de smetigare tongångar som Gus Van Sant brukar röra sig i – han är en regissör som lyckats blidka både kritiker, med långsökta arthouseprojekt (som överskattade Guldpalmsvinnaren Elephant) och publik (med Will Hunting och… Vem är Forrester). Han är en regissör som jag tycker är rätt svår att bli klok på – jag skulle gärna berömma honom, om jag bara kunde komma på något särskilt som var bra med hans filmgärning – och Sea of Trees är egentligen ett bra exempel. Det är en film som på manussidan har ett par urskiljbara idéer, men regin har något kliniskt och mekaniskt över sig, ungefär som om en ton bara är en not på ett papper som kan spelas.
Matthew McConaughey spelar en matteprofessor, på tal om det, som besöker självmordsskogen, till synes för att lägga sig själv till sista vilan. Tingel tangel-musik, och flertalet scener som beskriver hur han inte tänker återvända från sin resa till Japan, trycker så hårt på faktumet att han ska ta livet av sig att vi bara måste föreställa oss att en twist är på väg. Eller? Spelar det någon roll i någondera fall? Det finns något oroväckande med en film som utstrålar sin egen angelägenhet långt innan vi ens hunnit formulera en uppfattning om filmen är värd den eller inte.
Arthur, som rollfiguren heter, vankar runt i den stora skogen och träffar diverse människor – inte minst en ångerfull man spelad av Ken Watanabe, som har kommit till skogen för att ta sitt liv, men ändrat sig. Outtalat börjar de två männen leta efter en väg ut ur skogen, som de tycks vara vilse i.
Jag vet inte hur mycket av det här som ska förstås som realistiskt och hur mycket som ska förstås symboliskt – och mot slutet kommer en twist som gör att jag inte är säker på att det går att förstå överhuvudtaget. Trots alla skyltar, fulla av uppmaningar om att livet är värt att leva, finns alltså inga skyltar som visar kartor över skogen eller vägen ut ur den.
Och symboliskt…? Eh. Ja, jag antar att det går att argumentera för att Van Sant tycker om Beckett, et al, så mycket att han kan göra en sporadisk film där inte så mycket händer, och sedan hänga upp en skylt där det står ”existentialism” på. Fast hur bra passar ”sentimentalism” med den skylten?
För jo, filmen är också full av flashbacks där Arthurs dramatiska förhållande med sin hustru (Naomi Watts) avhandlas. Joan, som hon hette, var arg och bitter och deras äktenskap var skit – det var innan hon fick en hjärntumör, och gjorde deras tillvaro till ett ännu större helvete. Kärlek som stelnar, som utvecklar skuggan av tragedi, så kärlek som försöker leva där mitt i allt ändå…?
Man kan konstatera att McConaughey spelar en rollfigur som är osedvanligt känslig och lågmäld för att vara han, medan man kan konstatera att Naomi Watts är precis lika masochistiskt lidelsefull som hon alltid är och Watanabe är förstås positionerad som den orientaliserade mannen som fungerar som ett slags filosofiskt bollplank för västerlänningen. Det finns en scen där de två männen grillar korv (typ), pratar om liv och död och grinar illa om allt elände de varit med om.
Scenerna mellan McConaughey och Watts är dock filmens bästa, även om de aldrig får en övertygande kontext; när han bara har två skådespelare i ett kök, som ska föreställa vara ett riktigt par som har det svårt, kan Van Sant liksom inte misslyckas med att skapa vad vi i brist på bättre ord kan kalla lite liv.
Att kalla manuset för långsökt är dock en underdrift – det kommer till oss från Chris Sparling, en figur som tidigare totade ihop ATM, en skräckfilm som lyckades med konststycket att stänga in tre personer i en olåst bankomat, bara för att en mördare hängde någonstans på utsidan. Sparling inte bara utnyttjar Watts’ rollfigurs cancer för billiga melodramatiska effekter, han kastar in en twist som är så absurd att du inte skulle tro mig om jag avslöjade vad det var. Och det är innan twist nummer två, som är så automatisk och meningslös att man bara kan stirra likgiltigt och oberört framför sig, som katten Gustaf. Det är ett manus så dåligt att det verkar sukta efter självutplåning, som om det innerst inne vet att det inte är något att ha och liksom bara borde riva sig själv i småbitar och slänga sig själv i soptunnan.
Om M. Night Shyamalan varit värd sitt dåliga rykte så skulle han ha gjort den här filmen. Nu är det Gus Van Sant, vars rykte är bättre även om jag inte riktigt förstår varför. Alla bra regissörer kan göra en dålig film, men gör man The Sea of Trees borde man lämna in någon slags kvalitetsmässig deklaration. Man förtjänar egentligen att veta hur han tänkte.
FREDRIK FYHR
THE SEA OF TREES
Originaltitel; land: The Sea of Trees; USA.
Urpremiär: 16 maj 2015 (Cannes).
Svensk premiär: 15 maj 2017 (DVD), 23 maj 2017 (VOD).
Speltid: 110 min. (1.50).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K, Redcode RAW 4K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Matthew McConaughey, Ken Watanabe, Naomi Watts, Ryoko Seta, Katie Aselton, Nada Despotovich, Christopher Tarjan, Charles Van Eman, Bruce Norris, Joseph Baken, Jordan Gavaris, Anna Friedman.
Regi: Gus Van Sant.
Manus: Chris Sparling.
Producent: E. Brian Dobbins, Allen Fischer, F. Gary Gray, Kevin Halloran, Ken Kao, Gil Netter, Chris Sparling.
Klippning: Pietro Scalia.
Musik: Mason Bates.
Scenografi: Alex DiGerlando.
Kostym: Danny Glicker.
Produktionsbolag: Waypoint Entertainment, Netter Productions, Bloom.
Svensk distributör: UIP/Paramount.
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete, samt privat filmbolag; drama, thriller, relation.
Betyg och omdöme: Under medel – tafflig och pretentiös melodram, med ett osannolikt och förolämpande dumt manus, samt ett tonmässigt osäkert och långdraget utförande; visuellt OK och rätt välspelad, men mycket banal, trots ett självupptaget (pompöst) allvar, och undernärd på mening.