Genom Malicks filmer kan vi höra andra människor tänka
Song to Song är, liksom 2012 års To the Wonder, en film där Terrence Malicks tankar är på en plats, och filmen han gör är på en annan. De står liksom på två olika öar och ropar till varandra. De hoppas på att kunna synkronisera sina visioner, men det lyckas inte riktigt helt.
Men liksom To the Wonder är Song to Song en vansinnigt vacker film, ibland alldeles hisnande, och det är inte att missförstå som något ytligt. När han gjorde ett framträdande på festivalen South by Southwest – det första på flera årtionden – nämnde Malick att han här velat göra en film i stil med Virginia Woolfs klassiska roman ”Vågorna”, en slags prosa som flyktigt rör sig mellan huvud till huvud; liksom varje figur hos Woolf är en våg så är varje figur i Malicks film en ”sång”, och vi rör oss, då, från sång till sång.
Ärligt talat är dock Woolf – och modernismen (ej ”post”) – i alla lägen ett bra redskap att förstå Malicks senare karriär med. Låt mig citera en passage ur boken:
Varför skall man … göra någon åtskillnad i en värld, som rymmer det närvarande ögonblicket? Ingenting borde nämnas vid namn för att vi inte genom att göra så skall förändra det. Låt den existera, denna strand, denna skönhet och jag, för ett ögonblick till bredden fylld av njutning. Solen är varm. Jag ser floden. Jag ser träd fläckiga och brunbrända av det höstliga solskenet. Båtar flyter förbi, genom det röda, genom det gröna. Långt borta ringer en klocka, men den ringer inte in döden. Det finns klockor som ringer in livet. Ett blad faller av glädje. O! Jag är förälskad i livet! Se hur pilen skjuter ut sina fina kvistar i luften! Se, hur en båt glider fram mellan dem, fylld av loja, omedvetna, kraftfulla unga män. De lyssnar på en grammofon; de äter frukt ur papperspåsar. De kastar bort bananskal, som sedan likt ålar sjunker ner i floden. Allt vad de gör är vackert. Bakom sig har de kryddställ och prydnader; deras rum är fulla med åror och oljetryck, men de har förvandlat allt till skönhet. Båten går vidare under bron. Ännu en kommer efter. Och sedan en till.
Om man kan föreställa sig att en Malick-film skulle ha ett filmmanus så skulle det se ut ungefär så – och Malick har, i sina senaste filmer, förstått just hur filmiska modernistiska författare var; notera Woolfs uppmaning att vi ska ”se” hur en båt glider fram, notera hur hon klipper mellan två bilder genom ett semikolon (”De lyssnar på en grammofon; de äter frukt ur papperspåsar”). Malick arbetar i rakt nedstigande led från denna tradition, och det är lite märkligt att hans filmer bemötts av så stora munnar – det är som om ingen läst en bok, eller sett en arthouse-film, förut.
En sak tror jag kan vara så enkel som casting. Det finns något otympligt, kanske, med att stora Hollywoodstjärnor som Ryan Gosling och Natalie Portman dyker upp i vad som i grund och botten är experimentell indie-arthouse, och i en perfekt värld hade Malick kanske kunnat använda okända skådespelare som inte distraherar från ”konsten” utan tvärtom passar ihop med dess inslag av något främmande; Michael Fassbender, Rooney Mara, Gosling och Portman, Cate Blanchett… de är inte främmande. Kanske vi automatiskt tänker oss, så fort vi ser Fassbender, att vi ska se honom ”spela” en ”rollfigur” i en ”film” med en ”story”. Men Malick sliter dem bort från deras kontext som stjärnor i Hollywood-eskapism, tvingar oss att föreställa oss dem som vanliga människor, eller visuella objekt i fotot och klippningens medvetandeström.
Principiellt har jag inget emot det, men just i Song to Song ramlar Malick in i vad vi skulle kunna kalla diegetiskt problem. Karaktärerna i filmen ska vara musiker, och de har enligt eftertexterna namn – men jag vet inte om vi får höra ett enda namn sägas – och de rör sig i och omkring musikscenen i Austin. Det betyder att Malick och hans kamera (eller OK, briljante fotografen Emmanuel Lubezki), varit ute på dokumentära äventyr tillsammans med skådespelarna. Stora delar av filmen pågår i dokumentär cinema varité-stil, och rent praktiskt taget hänger vi med Natalie Portman och Michael Fassbender när de snackar relationer med Patti Smith, eller snackar skit backstage med en utpumpad Iggy Pop. Åh, förlåt, jag menar… vi ser Cook och Rhonda hänga med Patti Smith och Iggy Pop. Det är inte fyra kändisar här, utan bara två, medan två andra är fiktiva figurer.
Det låter som att jag begår nitpick, men rent kognitivt är det svårt att se fiktionen som Malick ändå arbetar med. Hans berättarstil är underbar men fragil, och för att det verkligen ska fungera måste det verkligen fungera. Liksom i hans förra film – det eventuella mästerverket Knight of Cups – utmanar Malick också den själlösa nöjesindustrin med etik, moral och en religiös värdegrund. De fyra figurerna som filmen främst handlar om – spelade av Mara, Gosling, Fassbender och Portman – rör sig in och ut ur varandras liv och känslor, och liksom Christian Bale i Knight of Cups är de vilsna själar som söker hemkomst i kärleken. Bales vilsenhet var hans egen, men dessa figurer ska vara musiker – vilket vi aldrig övertygas om att de är – och deras själsliga vilsenhet ska uttryckas i det djävulens bländverk som Malick menar är sex, droger och rock ’n roll – vilket vi inte ser så mycket av.
Vi får vilsenheten, ja, de hisnande montagen, ja, och figurerna har var och en problem med sin frihet, sin familj, sina själars rotlösa rastlöshet; de trånar efter kärlek och sanning, skäms över sina tillkortakommanden, och sin brist på rakryggad tilltro; alla är fallna änglar med olika grader av chanser till försoning och de slutar alla på de platser där vi kan tänka oss att de ska sluta i en Malick-film. Att kalla det för tjatigt är att missa poängen, och sakna dialoger där inga dialoger ska finnas. Att kalla det övertydligt är att missförstå idén med en bild – att vara tydlig. Malicks första utkast av filmen var åtta timmar. Den hade kunnat vara arton. Glöm tid. Malick försöker heller inte förklara något för dig. Kan du inte acceptera känslan som han förmedlar så begär du något han inte har att ge.
Däremot, sett ur Malicks egna förutsättningar, så saknas dock vissa nödvändiga detaljer i miljöbeskrivningen. Här håller jag med om den kritik som här och var yttrats, om att rollfigurerna inte känns som musiker. Det är inte det att vi inte ser dem spela musik – vem sa något om övertydlighet? – utan snarare sättet Malick använder musikscenen som en symbol för den typ av dekadens, den typ av negativa energi som fräter på själen (eller sex, som kallas för ”livets eld”). Här hade det varit lämpligt om denna värld manifesterats på något tydligt sätt, men det är som om Malick inte behagar ta i så mycket; ibland retirerar han till osökta klichéer, som ibland är fyrkantiga (i en sekvens matchar Malick – jo – Michael Bay, i fråga om fetischering av arbetarklassen) eller i värsta fall oroväckande (om tjejer har sex med varandra är det… syndigt, och dåligt för själen?), men främst av allt så undersöker han inte sin fiende tillräckligt noga; djävulen, som han ser honom, hålls i det fördolda. Malick verkar ha tänkt igenom en hel film, men nöjt sig med att göra den på stoffet av en halv.
Förutsatt att jag inte missar något centralt – naturligtvis tänker jag se om filmen, för det är ödesdigert att skriva om en Malick-film efter att bara ha sett den en gång – så är Song to Song också en mer försiktig och ambivalent konventionell film än vad man hade kunnat vänta sig; till skillnad från Knight of Cups så följer vi här en linjär berättelse, relativt enkel att följa, och för den delen inte speciellt originell alls; han och hon blev ihop, sen var någon otrogen, hon och han blev ihop med den och den, sen hände något annat, och kärlek gör ont, för att citera en låt som pågår under eftertexterna (tretton år gamla Closer, med Portman, gör sig påmind, även om det var en babblig film där denna är nästan totalt visuell).
Jag hoppas att denna ”enklare” berättelse inte är ett försök att blidka kritikerna, för de lär inte märka någon skillnad ändå. Är man inte med på noterna – no pun intended – så framstår Malicks musik enbart som oöverskådlig visuell jazz, där den ena bilden följs av den andra som i slumpmässig ordning.
Song to Song är en mindre film i Malicks katalog, men fortfarande en fantastisk biostund för de troende (definiera det hur du vill) och en film man ska skynda sig att se innan den försvinner från de få biodukar där den går upp. Mer ofta än sällan fångar filmen, liksom alla Malicks, den emotionella sanningen i människans varseblivning. Malick respekterar människors känslor, respekterar hur tunga och ovärderliga de är, och det är därför han bara kan föreslå eller alludera till dem. Det blir, bokstavligt talat, cinematisk poesi, film som förutsätter att åskådaren (liksom när vi läser poesi) kan känna in det som förmedlas, känna igen det, låta det bli ett med världen omkring oss och vad vi känner på insidan, där vi kanske anar en själ. Genom sitt oändligt skickliga visuella arrangemang kopplar han oss till en rå vakenhet, och en rå medvetenhet om världen omkring oss.
När jag skrev om Knight of Cups började jag med att nämna hur märkligt det är att kliva ut ur biografen efter att ha sett en Malick-film, och samma rush fanns när jag klev ut ur biografen den här gången. Jag tyckte mig höra varje vindsus genom varje träd, varje lunchätande person på varje bord pratade som i slow motion, varje cyklist som gled förbi tycktes sublim – tjejen som rastade sin hund och letade efter något i sin väska samtidigt; jag hörde ljudet av nycklar som rasslade, sedan en avlägsen siren, och en bilmotor som brände av någonstans… genom Malicks filmer kan vi höra andra människor tänka, vi kan inse att vi är en med dem, och vi kan uppleva världen och allt däri som en enda sak, en enda sak som samtidigt pågår inuti oss själva, och i varje människa. Ingen annan filmskapare kan – alls – göra samma sak, och han borde fortsätta göra sådana här filmer så länge han lever. Världen kommer att tacka honom senare.
FREDRIK FYHR
SONG TO SONG
Originaltitel; land: Song to Song; USA.
Urpremiär: 10 mars 2017 (South by Southwest).
Svensk premiär: 2 juni 2017.
Speltid: 129 min. (2.09).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm, Redcode RAW 5K, ARRIRAW 2.8K; DI 4K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ryan Gosling, Rooney Mara, Michael Fassbender, Natalie Portman, Cate Blanchett, Holly Hunter, Bérénice Marlohe, Val Kilmer, Lykke Li, Olivia Grace Applegate, Dana Falconberry, Linda Edmond, Louanne Stephens, Christin Sawyer Davis, Tom Sturridge, Jaylyn Jones, Jessa Peters, Amber McConnell, Brady Coleman, Kingsey Blair, Erik ’Lizard Man’ Sprague, Austin Amelio, Iggy Pop, Patti Smith, John Lydon, Florence Welch, Alan Palomo, Tegan Quin, Sara Quin, Anthony Kiedis, Flea, Chad Smith, Josh Klinghoffer, Big Freedia, Spank Rock, Cole Alexander, Joseph Bradley, Jared Swilley, Ian St. Pe, Neely Bingham, James Earl ’Hoot’ Gibson.
Regi: Terrence Malick.
Manus: Terrence Malick.
Producent: Nicolas Gonda, Sarah Green, Ken Kao.
Foto: Emmanuel Lubezki.
Klippning: Rehman Nizar Ali, Hank Corwin, Keith Fraase.
Musik: Tanan Townshend (originalmusik).
Scenografi: Jack Fisk.
Kostym: Jacqueline West.
Produktionsbolag: Buckeye Pictures, FilmNation Entertainment, Waypoint Entertainment.
Svensk distributör: SF Studios.
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag i samarbete med medie- och filmresursbolag; drama, arthouse, filosofi, musik, romantik.
Betyg och omdöme: Bra film – i grunden okomplicerad romantisk berättelse uttryckt (snarare än berättad) genom en visuellt musikalisk/poetisk, fuga-liknande struktur som måste förstås (eller snarare kännas in) som stream-of-consciousness eller inte alls. Tekniskt oåtkomlig och fulländad, även om det råder diskrepans mellan de fiktiva element (som de facto finns där) och de indirekt dokumentära inslagen (som är det uppenbara resultatet av inspelningen) samt rollfigurernas monologer (som inte alltid matchar den tilltänkta fiktionen, dvs. en berättelse om musikvärlden); formellt är filmen solid, dock, och filmuttryckets effekter är så mångfasetterade att filmens kvalitéer är uppenbara.
2 svar på ”Song to Song”