Dont’ Kill It 
Let Her Out
Operation Chromite 
The Perfect Weapon
Sam Was Here 
Lucky Luke skjuter snabbare än sin egen skugga, och skådespelare som Dolph Lundgren och Steven Seagal gör fler filmer än man hinner – eller bör – se. De måste dock till någon mån vara framgångsrika, för gudarna ska veta att de dyker upp oftare än några andra på VOD-väggarna. Streamingsidor ser ofta ut som rena B-filmsparadis – det är bara Murdering Alibi och Killer’s Secret eller Hard Guys och Crackdown, och The Doomsday Hour… ja, jag hittar på de här titlarna, men jag utgår från att det finns filmer som bär dem.
Dessa B-filmer brukar man med fördel kunna kalla ”rullar”, men nuförtiden passar det väl bättre att kalla dem ”filer” – det passar också ihop med den billiga digitala looken och den totala brist på övertygelse som präglar dem. Ofta är de heller inte så ofrivilligt komiska som man skulle vilja, men två senare VOD-titlar med Dolph och Seagal – Don’t Kill It och The Perfect Weapon – är tacksamma undantag. De är nämligen lika usla som de är fantastiskt underhållande.
Don’t Kill It börjar med en scen som påminner om introt till ett ”Arkiv X”-avsnitt, där vi ska överraskas av en man som på tal om ingenting får svarta ögon och börjar skjuta ihjäl folk till höger och vänster – inklusive hans familj. Det låter hemskt, men det är faktiskt mest av allt hemskt roligt, för regin är så rakt-upp-och-ner och skådespeleriet (och blodet) är totalt överdrivet.
Vi introduceras därefter för Dolph, som skapar oreda på en bar och drar hem en tjej för nuppning – det visar sig vara hugg i tjejen, bokstavligt talat, för hon är en demon! Dolph är dock inte berörd utan verkar ha förutsatt förvandlingen. Han spelar nämligen någon slags demonjägare. När han inte spontanligger med sina offer vaggar han omkring sådär övervintrat kaxigt, gärna med en bössa över axeln, och han snackar med den värsta Texas-accent jag någonsin hört.
Storyn är en riktigt dum sak om en demon som härjar omkring i en småstad i Alaska. Varianten är osynlig, i Body Snatchers-traditionen (eller, om man minns, Jason Goes to Hell), och hoppar från kropp till kropp. Den geniala gimmicken med filmen är att man själv förvandlas till en demon om man dödar en person som är förvandlad till demon.
Så… don’t kill it!
Don’t watch it, är en annan bra (självklar) kommentar. Åtminstone inte om man är ensam och nykter – som partyfilm håller filmen en rimligt hög nivå, tempot är högt, nonsens-nivån skyhög och i en scen mörschar Dolph ner en hel kristen församling, mer eller mindre lånat från en liknande scen i Kingsman (som dock var mer överdriven, eftersom den filmen hade högre budget… och ja, man får säga ”mörscha” när man pratar om Dolph).
Filmen är regisserad av en tjomme vars resumé innehåller titlar som Big Ass Spider, och man skulle kunna tro att filmen är ett säkert kort om man vill ha en film som är så dålig att den är rolig. Dolphs accent påminner visserligen om en festlig George W. Bush-imitation, men mycket av tid slösas på tråkig exposition med den lokala polisen (som inte riktigt köper det här med att demoner finns, etc) och mot slutet är allt bara halvtråkig action som fortfarande tar sig själv på lite för stort allvar, som om man automatiskt försöker göra en riktig film utan att se absurditeten man haft framför ögonen.
Mer genuint roligt hade jag åt The Perfect Weapon, en ripoff av Total Recall (1990) och Blade Runner (1982) fast på en allmosebudget. Steven Seagals nuna pryder omslaget men oroa er inte! Han har faktiskt bara en biroll i filmen och snabbare än du hinner säga Beslut utan återvändo kan jag säga att hans roll är ännu mindre än i den filmen.
Han spelar ”The Director”, någon slags korsning mellan maffiaboss och totalitär diktator över Framtiden Som Den Ser Ut I Alla Sci-Fi Filmer Som Gjorts. Han styr över världen genom – gissa vad – övervakning och hjärntvätt á la ”Fahrenheit 451”. Huvudrollen spelas av Johnny Messner (vet du vem det är så vet du mer om de här filmerna än jag), som är ”The Directors” lönnmördare. Men – håll i er! – när han inte mördar en oskyldig kvinna under ett uppdrag så blir han jagad, del av upproret, osv.
”Uppror” låter lite väl dramatiskt, förstås. Det mesta som händer är egentligen standard-slött nonsens av det slag vi kan vänta oss av dagens Stefan Fiskmås-titlar, men klyschorna här är så gamla, med cigarr-rökande skurkar i en rutten krims krams-dystopi och en gammal hederlig sexscen som om året vore 1984, och manuset så otroligt dåligt att det är tjutvänligt. Karaktärerna mumlar absurt nonsens (”I wanna see if I can come down inside your mind a little bit, and see if you understand what the real reality is”) när de inte häver ur sig absurda one-liners (”Your toenails look like they need a little trimming!”)
Jag såg den här filmen för en vecka sedan – ish – och jag ska erkänna att jag har svårt att minnas mycket av den. Den har tydligt och effektivt försvunnit ur mitt medvetande, vilket inte förvånar mig. Jag minns dock att den var usel och att jag skrattade när jag såg den, och det är inte dålig information i det här sammanhanget.
En annan skådespelare som inte direkt är överraskande att hitta i budgethyllan är Liam Neeson, som spelar självaste general McArthur i den sydkoreanska Operation Chromite (inte att misstas för Operation Mekong, en annan VOD-aktuell titel som jag inte sett). Den här filmen är egentligen dubbelt så seriös, och bra, som de tidigare nämnda filmerna men det är för att det finns grader i helvetet. När man betänker faktumet att den försöker vara en historisk skildring av Koreakriget är den på många sätt ännu sämre. Internet lär mig att den här filmen delat upp publiken i två typiska politiska läger i Sydkorea, eftersom kriget fortfarande är ett omdebatterat och något tabubelagt ämne i landet, men det hade man inte kunnat tro eftersom filmen är helt omöjlig att ta på allvar.
Neeson är med i den här filmen ungefär som amerikaner brukade vara med i amerikanska versioner av gamla monsterfilmer från Japan, det vill säga inopererade mellan själva grundhistorien på ett sätt som känns rätt hackigt. Inte blir det bättre av att han mest skäller fram sina repliker, som mest består av order och inga visor (hö hö) och andra dramatiska dum-dum-dummmm-repliker ur Michael Bays ”Så gjorde jag Pearl Harbor” (en inofficiell handbok som vissa filmskapare har tummade exemplar av). Det är väldigt stelt, som om han har manuset lite utanför bild och hela tiden sneglar på det.
På tal om Bay så är filmen till större delen en ultra-melodramatisk skildring av slaget vid Inchon, och det enda som egentligen händer i handlingsväg är att tappra koreanska soldater stolt riskerar liv och lem och med höga huvuden offrar sina liv För Den Stolta Nationens skull. Sydkoreanska actionfilmer är i allmänhet mer välgjorda än vad den här filmen är, men den löser de flesta budgetproblemen med handhållen shakycam och rappa klipp. Sedan kommer bombastisk musik och slentrianmässig slow-motion, gärna när folk måste dö för sitt land och publiken ska dras med i hjärndöd patriotism.
Vi avrundar med två skräckfilmer, för vad vore en outlet-onsdag utan lite givna rysare… och en sådan där film som är oväntat bra!
Jag pratar nu INTE om Let Her Out, en renodlad Roliga Timmen-film där man får hoppas att de inblandade åtminstone hade roligt. Storyn är en arketypisk sak om en tjej med psykologiska problem som ältar en del, undersöker mörka vrår i sitt hem och undrar om hon börjar bli galen, samt går till en terapeut (när man inte har så mycket pengar får man bränna tid på dialoger och utdragna scener där folk ropar ”hello” många gånger).
Twisten här är tungt inspirerad av David Cronenberg, ty tjejen får veta att hon har en hjärntumör, vilket skulle förklara hennes onda dagdrömmar och känslan av att vara förföljd. Det som verkligen händer är att en ond tvillingsyster börjar födas inuti henne, och snart kommer psykodynamik möta det övernaturliga och Helen, som hon heter, kommer få stå öga mot öga med ”onda Helen”, som har fejkblod i ansiktet och skriker ”It’s my turn! My turn! My turn! My turn!”
Fejkblodet ser bra ut, dock. Vissa gillar sånt.
Filmen som är oväntat bra heter Sam Was Here och handlar om en kille som är ensam i öknen och jagas av galningar. Varför? För att någon behövde göra en film och det blev en film om en kille som är ensam i öknen och jagas av galningar.
Filmen skriker efter en större visionär än manusförfattaren Christophe Deroo, som långfilmsdebuterar med den här filmen. Jag tror inte han kan stava till ordet ”mening” för han har oresonligt svårt att komma på en bra anledning till varför snubben är jagad, vart han är, eller vad det betyder. Det är ingen spoiler, utan snarare konsumentupplysning, att påpeka att filmen slutar totalt otillfredsställande, och förmodligen kommer de flesta inte se det som på ett positivt sätt. Det är nämligen uppenbart att Deroo saknar narrativ fantasi – det enda han velat göra är att göra en film. Han hade behövt ett manus, efterrom han inte kunnat få ihop ett själv.
Som stilist är han dock bättre. För att vara en film om en snubbe som jagas ute i öknen så är Sam Was Here rätt skicklig – tempot är rappt, fotot snyggt, klippningen begåvad och inte minst är ökenmiljön effektivt ödslig och dystopisk. Deroo fångar en fin Twilight Zone-vibb i sättet radion förklarar (oförklarligt) att snubben (som heter Sam, om du inte listat ut det) måste dödas, och att alla som ser honom måste döda honom. Visa ingen nåd! Sam, vad han nu gjort, ska inte leva!
Scenariot påminner, på ett ungefär, om en mardröm; eventuellt ska Sam vara en pedofil, men konturerna är oklara. Själv är han helt oklar över vad som pågår och i början av filmen är han en försäljare som bara verkar vara ute på en av sina handelsresor. Av någon anledning är året 1998. Slutet försöker vara kryptiskt, genom att ge ledtrådar till Sams identitet, som om vi ska längta efter mysteriets lösning. Snarare tänker vi att Deroo antingen inte vet, eller inte bryr sig, om det mysteriet.
Alltså är det en typiskt slö och lat skräckfilm som spottas ut på VOD, där den på sin höjd hör hemma. Men för att vara en typiskt slö och lat skräckfilm är den också ovanligt snygg och välgjord. Den verkar bekräfta en fördom om filmskapare som ofta når mig – att de gillar att göra film så mycket att de inte bryr sig om filmen blir bra eller inte. Jag kan förstå det, men det är synd för oss om ska se filmerna. Eller inte, rättare sagt.
FREDRIK FYHR