I kultdokumentären Lyfta skrot (1977) förklarar Arnold Schwarzenegger det kroppsliga fenomenet som är bodybuilding – du tränar och tränar och tränar, och du fortsätter träna även när det gör ont, och du fortsätter träna när det gör ännu mer ont, och till slut reagerar kroppen på så vis att musklerna börjar svälla. More is more. Arrrggh!
Baywatch är en film som nästan gör samma sak. Den suger och suger och suger, och den fortsätter suga även när den är dålig, och den fortsätter suga även när den blir ännu sämre… och den sväller nästan. Hade den varit bara lite sämre hade den varit bra nog att vara en lyckat dålig film.
Filmen har floppat och sågats i USA, vilket gör det till en film känslig för ”sågning på förhand”-fenomenet, i synnerhet eftersom det är en komedi som till stor del handlar om könsorgan.
Och visst. Baywatch är inte en bra film. Den är faktiskt emellanåt dålig på ett lite häpnadsväckande sätt, sådär som filmer nästan inte är längre (eftersom storföretagen ser till att minimera alla kommersiella risker). Den påstår sig vara en filmversion av TV-serien med samma namn, men den hade lika gärna kunnat vara en reboot på Polisskolan.
Därmed inte sagt att den är långtråkig – det tycker åtminstone inte jag. Jag kan inte rekommendera filmen på långa vägar eftersom den är kass, av orsaker jag ska förklara lite senare, men det är den typ av dåliga film som jag skulle titta på om jag var sjukskriven från jobbet med lite feber och snuva. Jag skulle kunna nominera den till ”årets Pompeii”, det vill säga en dålig film jag finner mystiskt sebar. Andra klassiska exempel är Exorcisten II (1977), Sylvester Stallones episkt töntiga Cobra (1986), Jag vet fortfarande vad du gjorde förra sommaren (1997) och orimligt många filmer gjorda av Renny Harlin.
Jag har ingen aning om varför – kanske kan jag relatera till den ynkedom som är Zac Efron. Kanske påminner Alexandra Daddario om en tjej jag gillade i högstadiet. Kanske bär Dwayne ”The Rock” Johnson vilken film som helst. Visst, jag växte upp på 90-talet, och jag är alltid svag för dåliga 90-talsfilmer, och Baywatch påminner om en dålig 90-talsfilm, men jag vet inte varför jag kan se den här filmen men inte ens orkar skratta åt Speed 2 (1997). Kanske det är delfinformade fyrverkerier.
Jo, den här filmen har delfinformade fyrverkerier. I en av sina mer subtila stunder.
Humorn befinner sig på en så låg nivå att jag inledningsvis var chockad – till och med för att vara en modern amerikansk sommarkomedi så är det fascinerande hur patologiskt besatt filmen är av könsrelaterade undersökningar. Det första som händer i filmen är att en kille fastnar med snoppen i en solstol. En smärtsam process – för honom – leder till att han kommer loss. Scenen föregås av att han försöker få fram orden inför sin drömtjej (Kelly Rohrbach). I nästa scen joggar hon förbi honom och frågar – sådär spontant – ”hur mår kuken?”
Det är sådana saker som får en att skämmas över att sitta i en mörk salong tillsammans med andra vuxna människor.
Men, som jag sagt förut, så är dålig smak inte samma sak som dålig film. Inte ens gränslöst dålig smak. Liksom man kan säga det om första Polisskolan – och, om jag minns rätt, TV-serien ”Baywatch” – så är det här en film som bär sitt rumpsniffande med uppriktighet. Det är till hälften en parodi i Scary Movie–traditionen, till hälften ett försök att kränga ut folklig sommarunderhållning. Jag var faktiskt inte ens överraskad över att filmen slutar med en gammal hederlig blooper-real, för man ser att skådespelarna verkligen haft kul när de gjort den här fåniga, fåniga, fåniga, fåniga filmen.
Så, vi rör oss på Doktor Mugg-nivå, men jag finner barnsligheterna OK – till viss del för att jag har en dokumenterat underutvecklad humor, men främst för att filmen vill vara Doktor Mugg, och den är det åtminstone med någon slags kärlek.
Det som sänker filmen – liksom oresonligt många blockbusters från de senaste åren – är att den helt enkelt är lat och slarvig, oförmögen att hitta en rätt ton eller tydlig karaktär. Är det en sommarkomedi, ett försök att starta en franchise och, om det är en parodi, exakt vad är det en parodi på? Rent praktiskt ser vi bara på en serie rump- snipp- snopp- och tutt- och magruterelaterade scenarion som lika gärna hade kunnat vara byggt på ”Baywatch” som på en gladporrfilm från 70-talet.
Eller menar jag ett typiskt avsnitt av ”Baywatch”? Det var för länge sedan för att jag ska minnas. Den slentrianmässiga låtsas-intrigen är åtminstone så automatisk, och har så vaga konturer, att man tänker på något gammalt såpaskval.
Vad filmen handlar om? Zac Efron är kaxmörten som måste bli livräddare mot sin vilja (the typical samhällstjänst). The Rock är big daddy-figuren som leder sitt team/sin familj/etc och Zac måste lära sig att bli en teamplayer och sluta vara så ego. Skurken är en lyxlirare (Priyanka Chopra) som smugglar knark. Polischefen är korrupt. Killen som fastnade med snoppen i badstolen är en fjantig och lönnfet comic relief, men det står skrivet i stjärnorna att han ska få ihop det med modellmaterialet Rohrbach (en kvinna som är mystiskt lik Aston Kutcher) så att man ska kunna påpeka hur det aldrig skulle hända i verkligheten. Zac ska på samma sätt gnabbas med Daddario, som är den ansvarstagande figuren i ”teamet”, som har en till ledarfigur i form av Ilfenesh Hadera, men hon är rätt anonym, får inget att göra, och du vet inte vem det är.
Att ett gäng livräddare ska ta på sig ansvaret att agera brandkår, polis, ambulans och FBI, det är en absurditet som filmen ”självmedvetet” påpekar om och om igen. Ungefär som om den gränslöst luddiga intrigen då skulle vara mer begriplig. Baywatch är en film man kan se i grovt alkoholberusat tillstånd, för den ena scenen följer liksom den andra utan att man har koll på förutsättningarna för skiftet. Något tokigt händer i en scen, varpå figurerna sedan valsar in i nästa scen som om den förra inte hänt. Det påminner lite om en serie sketcher i Melodifestivalen.
Det bästa tecknet på att filmen är dålig-dålig, och inte så bra-dålig, är de obligatoriska cameo-inhoppen av David Hasselhoff och Pamela Anderson. En film som visste vad den ville hade också vetat vad den skulle göra med dem, men man har verkligen inte tagit chansen här. Jag har sällan sett mer stela och pliktskyldiga gästinhopp. De dyker upp och försvinner på samma sätt som ens undermedvetna blockerar ovälkomna figurer i obehagliga drömmar. Det är som att de blivit specialinbjudna till en fest som spårat ut vid laget de anländer i hallen, så de vänder om och flyr för livet.
Det enda positiva jag kan säga om filmen är att jag, otroligt nog, inte blev uttråkad av den – jag vill påstå att den därför närmar sig ”så dålig att den är bra”-territoriet, men detta ska inte missförstås som beröm. Ligger det någonstans här en guilty pleasure-korv och flyter i det blå så är det inte värt att studera den närmare. Det är en film så glatt infantil att den bara kan uppskattas av de som älskar barn med glass i hela ansiktet, bajs i blöjan, som slår dig i huvudet med en högljudd batteridriven plastpåk och skriker könsord. Att betala fullt biljettpris för att se den är nära galenskap.
FREDRIK FYHR
BAYWATCH
Originaltitel; land: Baywatch; USA.
Urpremiär: 12 maj 2017 (Rumänien, Taiwan).
Svensk premiär: 2 juni 2017.
Speltid: 116 min. (1.56).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex(?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Dwayne Johnson, Zac Efron, Priyanka Chopra, Alexandra Daddario, Kelly Rohrbach, Ilfensh Hadera, Jon Bass, Yahya Abdul-Mateen II, Hannibal Buress, Rob Huebel, Amin Joseph, Jack Kesy, Oscar Nuñez, David Hasselhoff, Pamela Anderson, Clem Cheung, Belinda, Charlotte McKinney, Izabel Goulart, Arian Foster, Vernon Davis, Eros Exarhou, Maxie G. Rosales, Karin Silvestri, Vincenzo Hinckley.
Regi: Seth Gordon.
Manus: Damian Shannon, Mark Swift.
Producent: Michael Berk, Gregory J. Bonann, Beau Flynn, Ivan Reitman, Douglas Schwartz.
Klippning: Peter S. Elliot.
Musik: Christopher Lennertz.
Scenografi: Shepherd Frankel.
Kostym: Dayna Pink.
Produktionsbolag: Paramount Pictures, Uncharted. ass. Shanghai Film Group, Hua Hua Media. delt. Flynn Picture Company, Fremantle Productions, The Montecito Picture Company, Seven Bucks Productions, Skydance Media.
Svensk distributör: UIP/Paramount.
Finans; kategorier: Diverse produktionsbolag i samarbete genom privat ad hoc-företag och storföretag; action, komedi, high concept.
Betyg och omdöme: Under medel – totalt sex- och könsfixerad actionkomedi med generisk story, mycket slarvig och ogenomtänkt intrig, kategoriskt dålig humor och inslag av parodi (vilket ger filmen en tonmässig förvirring). OK skådespelare ger filmen lite hjärta, och den är tillräckligt banal i grunden för att inte bli sämre än den är, men det den är är inte bra.
4 svar på ”Baywatch”