★★½, drama, politik, thriller, Video, VOD/Stream

American Pastoral

En god författare är svår att göra film av, och det sägs att Philip Roth är extra svår – tja… jag såg Roth-filmatiseringen Indignation förra året och tyckte den var utmärkt, men jag fattar nog grejen. En god författare vet en hel del om romaner – värdelös kunskap i en film.

Oddsen verkar vara mot American Pastoral, en Roth-filmatisering gjord av Ewan McGregor, i sin regidebut. Det är en film som mötts av dålig kritik, men jag tyckte om den en del, om inte så mycket att jag kan ge en solid rekommendation så åtminstone nog för att kunna säga att jag var positivt överraskad. Visst är filmen ”litterär”, som en del av kritiken menat, och i typiska exempel kan man se en scen och förstå att den kommer från en sida i en roman, men McGregor gör ett par saker rätt – i synnerhet med tanke på att han i grund och botten är ute på för djupt vatten, när han ger sig på Roth som en långfilmsdebutant.

Det han främst lyckas med, och anledningen till att filmen fungerar trots sina brister, är att sätta fingret på sin huvudperson. McGregor spelar själv friidrottaren och krigshjälten Seymour ”Swede” Levov, som spås en ljus framtid efter high school, som spenderar en kort tid i andra världskriget och kommer hem som hjälte, som gifter sig med skolans skönhet Dawn (Jennifer Connelly), tar över pappas fabrik, bosätter sig ute på landet och känner att delagöttåleva. Sedan kommer 60-talet.

Seymour och Dawn får ett barn ihop – den stammande dottern Merry (Dakota Fanning) som växer upp i 60-talets turbulenta tid för att mot slutet av årtiondet har blivit en riktig rebell. Med ”riktig rebell” menar jag att hon tycks ha placerat en vådlig bomb på en bensinstation. Hon försvinner från kartan, medan Seymour lämnas förbryllad – och i chock – över insikten att hans älskade dotter blivit en terrorist. Från idyll till krass verklighet. Från pax Americana till ideologisk brännpunkt. Tiderna förändras. En skugga faller över Seymours till synes så lyckliga liv.

Det är en sorglig historia, och en komplex, med djupa lager och många nyanser, och även om filmen inte är så elegant som den skulle kunna vara så får den, om än lite yxigt, fram grundkonturerna. Det McGregor framför allt gör, tydligen, är att förenkla Roths bok (som jag inte läst) genom att låta filmen handla om Seymour, som i boken bara är en spelpjäs i ett större, kyligare kollage som fungerar som en (typiskt postmodernt ”existentialistisk”) satir.

Det är sympatiskt att McGregor vill göra sin egen grej, och på sätt och vis hedrar det Roth att han sänker ambitionsnivån på adaptionen och ger den ett tydligare fokus. Kan man acceptera att Seymour är vad filmen handlar om – att allt annat, inklusive hans tragiska dotter, är tematiskt ornament – så är man i en mycket bättre position om man vill förstå den.

Vi vet inte mycket om Merrys terroraktiviteter, eller varför hon sysslar med dem, eller om det spelar så stor roll. Vi är med Seymour och måste dela hans totala förvirring inför tanken på att hans dotter glider ut i den verkliga världen som ett hot mot den – han måste fråga sig, ”Vad det något jag gjorde? Det måste ha varit något, men vad? Hon är inte vuxen än, eller är hon? Visst måste hon vara mitt ansvar ännu, på något sätt? Och lekte hon inte ute på gården bara för ett år sedan… eller var det elva?”

Vi kan tänka oss vad han tänker – det är det fina med ord, de får en att tänka. Jag tror säkert att boken är fantastisk, för jag kan inte riktigt skriva om filmen utan att få den att framstå som bättre än den är. Idéerna är så intressanta, och berättelsen i sig så fascinerande. Kanske Roth var en cyniker som bara såg Seymour som en oförbätterlig hycklare, kanske han ser honom som en naiv idealist i en farlig värld. Å andra sidan vet vi aldrig säkert vem Merry är, och varför. Svaret på frågan varför människor gör dåliga saker är en komplex och svår fråga, och i slutändan finns bara ett rakt svar: De väljer att göra dem.

Den tydligaste (och kanske mest talande) skillnaden mellan filmen och boken är tydligen att McGregor undviker en incestuös passage, för att göra Seymour mer sympatisk och hans korrupta sida mer antydd än uttalad. Det säger egentligen allt om varför McGregor velat göra filmen. Han sympatiserar med Seymour, och fokuserar på den mänskliga berättelsen istället för den övergripande intellektuella.

Därmed gör han också en film som diskuterar vad det innebär att vara myndig, och den vidrör de många outtalade och åtstramade spel som pågår mellan föräldrar och deras barn, medan den i andra hand kommenterar en livlig tid i modern historia, en tid som ekar in i vår. Filmen är inte så dålig att den misslyckas med att förstå de här sakerna, men den är inte så pass bra att den kristalliserar dem perfekt heller. Det är en lite skakig färd, men jag fann mer att tycka om här än inte.

FREDRIK FYHR


AMERICAN PASTORAL

Originaltitel; land: American Pastoral; Hong Kong, USA.
Urpremiär: 9 september 2016 (TIFF).
Svensk premiär: 10 november 2016 (SIFF), 13 januari 2017.
Speltid: 108 min. (1.48).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW; DI/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ewan McGregor, Jennifer Connelly, Dakota Fanning, peter Riegert, Rupert Evans, Uzo Aduba, Molly Parker, Valorie Curry, Hannah Nordberg, Julia Silverman, Mark Hildreth, Samantha Mathis, David Straithairn, Ocean James, David Whalen, Corrie Danieley, David Case, Max Ivcic, Chuck Diamond.
Regi: Ewan McGregor.
Manus: John Romano, efter en roman av Philip Roth.
Producent: Andre Lamal, Gary Lucchesi, Tom Rosenberg.
Foto: Martin Ruhe.
Klippning: Melissa Kent.
Musik: Alexandre Desplat.
Scenografi: Daniel B. Clancy.
Kostym: Lindsay McKay.
Produktionsbolag: Lakeshore Entertainment, Lionsgate. ass. TIK Film.
Svensk distributör: SF Studios (DCP, 2016, 2017), SF (DVD/BR, 2017), VOD (SF Anytime, Viaplay, Plejmo).
Finans; kategorier: Samproduktion mellan produktionsbolag; drama, thriller, historia, politik.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – melodramatisk filmatisering av socio-filosofiskt satirisk roman som förenklar och personliggör berättelsen; är fortfarande för bokstavstrogen till romanen för att få genuint cinematiskt liv, de litterära idéerna syns som bråte längs ytan av adaptionen, men berättelsen är i sig bra, med stark tematik; hantverket är också snyggt och skådespelarna bra; delarna fungerar bättre än helheten.