Så huvudpersonen är en hund. Bailey heter han. Bailey, Bailey, Bailey. Han är en golden retriever som rullar runt i gräs och lera, skäller glatt och hämtar saker godtyckligt (en boll, en död katt). Goooood boooooy!
Han har också rösten från Josh Gad – mest känd som snögubben (jag glömmer namnet) i Disneys Frost – som i voice over ger Bailey repliker som ”My butt itches”.
Aj då, säger några av er. Medan andra oundvikligen säger: ”Vadå? Var inte så neggo! Du kan inte ogilla en film med en hund i huvudrollen. Du kan inte! Våga inte påstå att du kan…!”
Filmen är regisserad av Lasse Hallström – sluta skratta nu – och jag vet att man inte kan klaga för mycket på logiken i en feel-good-film om en tänkande hund med röst av Josh Gad, regisserad av Lasse Hallström, men… förlåt, jag måste. Min tankenerv är som hundens ätnerv. Jag liksom, gnuff, gnuff, gny, gny, måste tänka. Jag är människa, kan ej låta bli.
Sedan är det faktiskt så att A Dog’s Purpose är en väldigt konstig film. Det hela låter okomplicerat, förstås. Det är såklart inte första gången man gjort en film där skådespelare lägger röster på djur. Kanske är det någon slags konst som Hallström försöker slå något slags rekord i – den mest tillkrånglade pratande djur-filmen som gjorts?
Allt börjar på klassisk Lassie-mark. Som valp räddas Bailey av pojken Ethan, undan ett par skurkaktiga sopåkare som vill sälja honom. Det är idylliskt 60-tal, bara med en och annan skavank – som att det Tree of Life-aktiga hushållet hemma hos Ethan inte är så prima, med en komprimerad mor (Juliet Rylance) och en deprimerad ,och alltmer alkoholiserad och aggressiv, far (Luke Kirby, som är filmens tveklöst bästa inslag – han spelade bipolär i doldis-filmen Touched by Fire, och jag måste säga att han kan vara sin generations mest underskattade skådespelare, till synes oförmögen att fejka en enda emotionell not).
Det mesta av allt det där sköljs dock ner av Baileys muntra naivism, där han hela tiden lever i nuet och mest är intresserad av att äta mat och ha kul – emellanåt funderar han på meningen med livet för en hund, och ibland noterar han förbryllat de (egentligen) traumatiska omständigheterna han befinner sig i. Tänk Forrest Gump, även om Bailey är smartare.
Jag var redan tidigt i filmen förvirrad över hur det kom sig att Bailey inte kunde förstå människorna, eller allt de säger och gör, när han själv tänker på fullständigt grammatiskt korrekt och flytande engelska – det hade förstås fallit under kategorin ”acceptabla logikluckor”, hade det inte varit för att det är ett bra tidigt tecken på att den här filmen inte riktigt kommer att fungera.
Egentligen är det ju inte så komplicerat – meningen med hundens liv är att hålla människor sällskap och vara glad under tiden, så meningen med Baileys liv är egentligen bara att hålla Ethan sällskap. Ethan växer upp och blir tonåring, skaffar en tjej (Britt Robertson, tjejen som aldrig verkar åldras en dag) och möter en och annan motgång i sitt unga liv.
Däromkring blir Bailey sjuk och dör – va, hallå, ”spoiler alert” tänker du, men vänta lite. Bailey dör, men lever. Vi snackar reinkarnation här. Vi får en visuell signal – så vi vet att det är dags att vända blad – och Bailey har blivit född igen, men nu som en schäfer. I sitt nya liv heter han Ellie och är polishund i vad som verkar vara en 70-talsfilm om en ensam snut vid namn Carlos (John Ortiz).
Men, så, Bailey/Ellie dör också, och vaknar upp som chihuahuan Tito – nu är det 80-tal, vilket vi vet eftersom A-has ”Take On Me” spelar på soundtracket. Han ägs nu av en college-pluggande tjej som ger honom för mycket mat. Etc, etc.
Om du nu tycker att det här låter som en film för dig så kan du väl lika gärna sluta läsa, och kolla upp den. Ska jag komma fram till min poäng måste jag, nämligen, prata om vart allt slutar. Så here goes: Spoilersnack om A Dog’s Purpose!
Efter att Bailey/Ellie/[Vilket hundnamn du vill] levt en massa liv, så inser han att han känner igen en viss doft. Nu är vi framme i vår tid, och han lyckas som av en händelse lukta sig till Hannah, som var den där tjejen som Ethan hade ihop det med. Nu spelas hon av Peggy Lipton (Norma i ”Twin Peks”) medan Ethan har växt upp till att bli självaste Dennis Quaid. Filmen slutar med en långsökt föreningsfest, för dels måste Ethan och Hannah paras ihop igen (de har, otroligt nog, inte varit ihop hela livet), och dels måste Bailey på något sätt få Ethan att förstå att han är Bailey, trots att han nu är en (jag är ingen expert men jag tror typ) Sanktbernhardshund.
Det är inte så att det inte finns gulliga ögonblick längs vägen i den här filmen, men det är ett jäkla sjå att försöka bli klok på den. Bailey verkar komma fram till att meningen med hans liv är ganska okomplicerat – tror jag det, eftersom han lever liv efter liv, samtidigt som han är en och samma Bailey. Men om han hela tiden är Bailey, är Ellie och Tito och Chico och Brutus mindre värda? Och är det inte lite oschysst mot alla världens hundar att påstå att alla hundar egentligen är en och samma? Det låter lite bibliskt, fast där var det väl Satan (eller kvinnan?) som hade många ansikten.
Det är en skum film tonmässigt också – jovaliskt hundsmör blandas med familjetragedier, tjuv- och polisvåld och någon slags hembakt filosoferande som inte hänger ihop någonstans – och lägg ihop det med filmens krystade idé så får man en film som man hemskt gärna skulle vilja gosa framför… om man bara lyckades lista ut vad man sitter och tittar på.
FREDRIK FYHR
A DOG’S PURPOSE
Originaltitel; land: A Dog’s Purpose; USA.
Urpremiär: 19 januari 2017 (Italien).
Svensk premiär: 19 maj 2017 (DVD).
Speltid: 100 min. (1.40).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Josh Gad (röst), Bryce Gheisar, K.J. Apa, Dennis Quaid, Britt Robertson, Peggy Lipton, Juliet Rylance, Luke Kirby, Barielle Rose, Michael Bofshever, Logan Miller, Kirby Howell-Baptiste, Pooch Hall, John Ortiz, Nicole LaPlaca, Primo Allon, Peter Kelamis, Caroline Cave, Jane McGregor, Michael Patric.
Regi: Lasse Hallström.
Manus: W. Bruce Cameron, Cathryn Michon, Audrey Welles, Maya Forbes, Wallace Wolodarsky, efter en bok av Cameron.
Producent: Gavin Polone.
Foto: Terry Stacey.
Klippning: Robert Leighton.
Musik: Rachel Portman.
Scenografi: Michael Carlin.
Kostym: Shay Cunliffe.
Produktionsbolag: Amblin Entertainment, Pariah Entertainment, Reliance Entertainment, Walden Media.
Svensk distributör: Nordisk Film (DVD).
Finans; kategorier: Delägt produktionsbolag i samarbete med diverse film- och mediebolag; drama, feel-good, high concept, djurfilm, familjefilm, reinkarnation.
Betyg och omdöme: Under medel – förvirrad feel good-melodram med en ”magisk” pitch som varken är begriplig eller meningsfull; ojämn i tonen, och (eftersom den inte har en bra uppfattning av vad den vill ha sagt, eller hur den vill ha sagt det) uppenbart ansträngd i sina försök att vara ”enkelt” berörande.