Världen av exploitation är lite överreklamerad – gamla skräpfilmers renässans har kommit via en estetik som glorifierar retro-kitsch via Quentin Tarantino, som om den hyperstilen representerar alla gamla c-filmer, och att alla gamla c-filmer egentligen är bra.
Egentligen är de flesta exploitation-filmer – nu som då – långtråkiga icke-filmer, gjorda av människor som tjänar sitt levebröd på botten av filmindustrin. Det är ledsamt men sant. De flesta exploitationfilmer görs av figuren på baksidan av dinern i David Lynchs Mulholland Drive (2001).
Prima exempel: Wolves at the Door, en film som kommer till oss med löftet om att den är byggd på verkliga händelser. Åh, förresten, den utspelar sig en sommarnatt i Kalifornien år 1969, och allt som händer i den är att fyra vänner blir mördade av galningar från Charles Mansons kult. En av dem är en gravid kvinna vid namn Sharon.
Känslomässigt outvecklade ungdomar är uppenbarligen målgruppen här, och de kan väl för den delen inte klandras för att inte veta att Sharon är Sharon Tate, eller vem Sharon Tate ens var. Inte ens när hennes namn dyker upp i texten i slutet, tillsammans med de andra offren, lär de få för sig mycket annat än att ett par människor blev mördare av ett par andra människor, men det är OK för nu har man gjort en ”underhållande” film av det. I slutet tillåts Charles Manson, som en Freddy Krueger, sitta och hota världen om att ingen är säker, och utnyttjandet av verkliga händelser (den själva exploateringen i exploitation-konceptet) är häpnadsväckande komplett.
Extra häpnadsväckande är att Wolves at the Door inte ens är en exploitation-film i ordets bästa bemärkelse – den har inte ursäkten att den kommer från bottenskrapare, till exempel, utan filmen är mainstream, producerad av New Line Cinema och distribuerad jorden runt via Warner Bros, av regissören till Annabelle. Det står inte i lagboken att man måste föra sig med god moral, så okej – men Wolves at the Door är faktiskt en av de mest skamlösa och ovärdiga filmer jag någonsin sett i hela mitt liv.
Men okej, strunt i moralen då – jag sa ”regissören till Annabelle” så du kan redan misstänka filmens mest praktiska problem: Den är otroligt tråkig, gjord helt utan nerv eller puls.
Redan filmens första prolog-scener är talande, när vi får en scen där en polis med ficklampa går igenom ett nedsläckt hus på jakt efter en inbrottstjuv – han går omkring och lyser i huset i flera minuter. Vi har precis blivit introducerade för ett par som vi nu kan anta är döda (det var de som upptäckte inbrottstjuven) om de inte flyger fram i ansiktet på oss; de, eller mördaren.
Problemet är att vi inte har någon anledning att känna spänning – vi vet inte vem polisen är, vi vet ingenting om paret, vi vet inte vem inbrottstjuven är, vi ser bara en skådespelare med en ficklampa i tre minuter. Filmen har just börjat, bara för fem minuter sedan var vi ute i verkliga världen och vi har den kvar i huvudet. John R. Leonetti, som regissören heter, vet hur man försöker för mycket och för lite på samma gång.
Wolves at the Door är, då, 71 minuter kort – flera av de minuterna är långa och repetitiva sekvenser där ingenting händer. Karaktärerna går runt och avverkar repliker som inte spelar någon roll – för de ska ändå snart dö – och stämningen mellan vännerna i huset är inte mer realistisk än en nedtonad Fredagen den 13:e del 4 (1984). En sjaskig skräckfilm hade låtit dem vara roligare, och en film som hade haft någon poäng överhuvudtaget hade låtit vardagligheten i deras sätt att vara utgöra en kontrast mot det meningslösa våld som ska drabba dem.
Vissa av skådespelarna kan inte klandras, eftersom de är nya i branschen, men vissa av de här skådisarna har hängt omkring i de här slummigare delarna av Hollywood i ett tag. Miles Fisher, till exempel, vars slående likhet till Tom Cruise jag minns att jag påpekade i Final Destination 5, en film som kom för sex år sedan nu, och som var tio gånger klassigare än Wolves at the Door. Vad ska man säga? Man kan inte stanna på toppen av sin karriär hur länge som helst.
Så det enda som händer i Wolves at the Door, förutom att vi ser ett par människor laga mat och dricka vin, är att vi ser ett par andra människor mörda människorna som vi sett laga mat och dricka vin. Detta sker genom låga vinklar, handhållen kamera, skakiga närbilder och ett utförande som är för skräckgenren vad Thomas G:son är för schlagervärlden, om han hade vaknat bakis med vinterkräksjukan och klottrat ihop skelettet till en b-sida åt Sean Banan.
En viss typ av skräckfilm får vara kallblodig, och det hör till att verkliga händelser utnyttjas på sjaskiga sätt, men kallblodigt är inte samma sak som likgiltigt och sjaskigheten blir direkt korrupt när målgruppen inte ens vet vad som utnyttjas. Jag utgår från att de flesta fjortonåringar inte vet vem Roman Polanski är, än mindre Sharon Tate, och den här filmen uppmuntrar dem till att fortsätta inte veta. Däremot lär de sig att Charlie Manson är en cool galning.
Ja, det där slutet är nästan fascinerande. Man måste utgå ifrån att Leonitti blir sexuellt upphetsad av att lyssna på Manson prata. Det är så häpnadsväckande hjärnlöst att man åtminstone måste undra vad han skulle göra om någon galning såg filmen och gick ut och dödade lite folk i Mansons namn. Förmodligen skulle han gilla det, för han skulle osökt ha en till film att göra. Jag vet inte hur mycket pengar den här filmen kan tänkas skramla ihop, men oavsett hur mycket eller lite så är det farligt nära att vara blodspengar.
FREDRIK FYHR
WOLVES AT THE DOOR
Originaltitel; land: Wolves at the Door; USA.
Urpremiär: 21 oktober 2016 (Indien).
Svensk premiär: 15 maj 2017 (VOD).
Speltid: 73 min. (1.13).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Katie Cassidy, Elizabeth Henstridge, Adam Campbell, Miles Fisher, Chris Mulkey, Jane Kaczmarek, Spencer Daniels, Lucas Adams, Eric Ladin, Arlen Escarpetay.
Regi: John R. Leonetti.
Manus: Gary Dabuerman.
Producent: Peter Safran.
Foto: Michael St. Hilaire.
Klippning: Ken Blackwell.
Musik: Toby Chu.
Kostym: Janet Ingram.
Produktionsbolag: New Line Cinema.
Svensk distributör: VOD (ITunes, SF Anytime, Plejmo, Viaplay).
Finans; genre: Storbolag via dotterbolag; skräck, verklighetsbaserat.
Betyg och omdöme: Dålig film – extremt karaktärslös och rutinmässig slasher-uppvisning, ohederligt plagierandes verkliga händelser vilket gör den extra meningslös.
Ett svar på ”Wolves at the Door”