Skönheten i allt

Uj, uj, uj. Skönheten i allt, verkligen…? Eller, som originaltiteln lyder Collateral Beauty. Ja, om man förlorar sitt barn i en sällsynt sjukdom, då ska man se saken från den ljusa sidan, tjolahopp.

Ja, redan till att börja med bygger den här filmen på en hemsk, feltänkt idé. Men den blir nästan fascinerande usel på grund av hur dåligt gjord den är – om det någonsin funnits någon som hade kunnat få den här filmen att fungera så är det inte David Frankel, som är (o)känd för generiskt fluff som One Chance, Hope Springs och Djävulen bär Prada, filmer som jag antar ligger på hans nivå.

Skönheten i allt är inte den filmen. Jo, Will Smith spelar Howard, en man som förlorar en sexårig dotter i en sällsynt sjukdom – han blir deprimerad och bortkopplad från sitt jobb, som han av någon anledning inte sjukskriver sig från. Istället möter vi honom tre år efter dotterns död, då han verkar spendera sina dagar i stumhet. På kontoret bygger han jättelånga domino-rallyn.

Jag vet inte om manusförfattaren Allan Loeb har förlorat barn i verkligheten, men intrycket man får är att svaret är superduper-nej. Om du tycker att den här domino-symbolismen inte är tillräckligt förolämpande i sin förminskning av en människas trauma, vad sägs om hans arbetskamrater, som tycker att han beter sig jobbigt. De nästan skämtar bakom hans rygg om att han borde skärpa sig, så att de kan behålla jobbet (på det anonyma business-kontoret där de jobbar är tiderna snåla, och de funderar på att ta andra jobb).

Ja, förresten, de här arbetskollegorna är våra huvudpersoner. Vi ska förstå hur de tänker. För att de ska få Howard på bättre tankar – och komma över den här bagatellen som är att förlora ett barn – så anlitar de (håll i er nu) tre skådespelare som ska prata med honom.

Tre skådespelare?

Jo, det visar sig att Howard blivit ”märklig” (åh nej!) och lever ensam (tabu!) efter sin förlust. De listar ut att han skickat tre poetiska brev och skickat dem till koncepten Tid, Död och Kärlek – han hälsar till var och en att han inte längre tror på dem, av olika orsaker, och att han hatar dem för lidandet de orsakar honom. Vadå, ni fick inte nog av banal symbolism efter dominorallyt? Vad mer kan vi hitta på för att förenkla döda barn?

Jo, nu ska de tre skådespelarna dyka upp och prata med Howard, de ska var och en vara Tid, Död och Kärlek, och de ska påstå att de fått hans brev och nu vill svara honom. På något sätt ska det här inte få Howard att tro att han börjar bli galen (för naturligtvis ska vi gå med på att de lyckligtvis lyckas framstå som hans hallucinationer också) utan vännerna ser det som bra terapi. Allt för att han ska kunna fokusera på jobbet igen, för även om Familjen Är Viktigast (vilket några av figurerna lär sig på vägen) så är det ju stålar som får jorden att gå runt.

Det här bygger förstås på en sinnessjuk världsbild – där en personlig tragedi relativiseras ner till att bli andras karriärproblem –  men det är också exceptionellt långsökt, eftersom vi inte kan föreställa oss att några riktiga människor skulle tänka som figurerna i den här filmen, eller ha fantasi nog att komma på en plan som alla i verkligheten vet aldrig skulle komma i närheten av att fungera; ja, så är det förstås provocerande slarvigt också – eftersom det på ett så vidrigt sätt hoppas att publiken är så dum att den inte ska ifrågasätta trovärdigheten i skådespelarnas plan.

Jag tänker mig därför olika scenarion där den här filmen hade kunnat fungera. En svart komedi hade kunnat göra om tragedin till ett karriärproblem, till exempel. En magisk realism-komedi hade kunnat introducera skådespelarna utan att avslöja att de är skådespelare, och spara det till en twist mot slutet. En rimlig film hade förstått skippat den här dumma idén och fokuserat på Howard, som trots allt är filmens huvudperson, och hans sessioner med en gruppterapeut, som också förlorat ett barn. Det är den enda stunden då filmen verkar förstå att den behandlar ämnen som faktiskt kan uppfattas som viktiga att ta på allvar.

Jag har nu omnämnt karaktärerna som ”vännerna”, ”skådespelarna” och ”terapeut”. Det är för att jag inte vill skylta med filmens obegripliga rollista – vi ser här förutom Smith, Kate Winslet, Edward Norton, Michael Peña, Keira Knightley, Helen Mirren och Naomie Harris, och jag förstår om din spontana reaktion är att du hellre ser dem i en dålig film än tar chansen med en okänd.

Men Skönheten i allt gör dem en björntjänst som man får gräva djupt i deras CV:n för att matcha. Att säga att filmen inte funkar är ett otroligt understatement. Karaktärerna jönsar runt som sociopater i en sitcom och man undrar om någon bakom eller framför kameran i sin upphöjda Hollywood-bubbla har någon aning om hur vanliga människor faktiskt tänker och reagerar.

Och det är inte allt! Det här hade ju, trots allt, inte varit en fullständigt misslyckad sak om den inte slutade med lite magisk realism, lite fluffiga frågetecken som antyder att jamen tänk om det finns lite övernaturliga änglar i tillvaron ändå, tingeling, plingplong. Det hänger inte ihop någonstans men misströsta ej – allt, även förlusten av ett barn, går att lösa med barbarisk sentimentalism.

Skönheten i allt är verkligen en av de värsta och mest illa genomtänkta filmer som gjorts på den här nivån på de senaste åren. Den är nästan sevärd på grund av sina bisarra felräkningar, men jag ska vara försiktig med sådana ord – så många bra skådespelare finns här att för många människor säkert kommer se filmen ändå.

Om du inte vill bli förolämpad, HÅLL DIG BORTA. Oavsett om du ogillar det liberala Hollywoods överseende eller om du bara tycker att tragedin i ett dött barn är för mycket för en gullig och naiv Love Actually-wannabe att hantera, så kan jag inte föreställa mig att någon skulle kunna tycka om den här filmen. Och finns du där ute så vill jag inte träffa dig.

FREDRIK FYHR

SKÖNHETEN I ALLT

Originaltitel; land: Collateral Beauty; USA.
Urpremiär: 12 december 2016 (New York City).
Svensk premiär: 4 januari 2017 (DCP), 15 maj 2017 (DVD, BR)
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Will Smith, Edward Norton, Kate Winslet, Micahel Peña, Helen Mirren, Naomie Harris, Keira Knightley, Jacob Latimore, Ann Dowd, Liza Colón-Zayas, Natalie Gold, Kylie Rogers, Shirley Rumierk, Alyssa Cheatham, Benjamin Snyder, Mary Beth Peil, Andy Taylor, Michael Cumpsty.
Regi: David Frankel.
Manus: Allan Loeb.
Producent: Anthony Bregman, Bard Dorros, Kevin Scott Frakes, Allan Loeb, Michael Sugar.
Foto: Maryse Alberti.
Klippning: Andrew Marcus.
Musik: Theodore Shapiro.
Scenografi: Beth Mickle.
Kostym: Leah Katznelson.
Produktionsbolag: New Line Cinema, Village Roadshow Pictures, Anonymous Content, Overbrook Entertainment, PalmStar Media, Likely Story.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox (DCP, 2017), Warner Home Video (2017, DVD, BR), VOD (SF Anytime, Plejmo).
Finans; genre: Diverse produktionsbolag och mediebolag i samarbete med storbolag; drama.

Betyg och omdöme: Dålig film – förstummande usel idé till en film som går under i händerna på bruksfilmskapare som dränker komplexa idéer i korrupta förenklingar, totalt osammanhängande intriger och värdelös sentimentalitet.