<- Del 10.
Epilog: Orson Welles resumé efter 1965.
1 januari 1966 – genomför den tio minuter långa dokumentären Orson Welles in Spain, där Welles filmar sin egen kamp att pitcha en dokumentär om tjurfäktning.
26 oktober 1966 – medverkar i Brinner Paris?
12 december 1966 – medverkar i En man för alla tider, vilken vinner Oscar för bästa film.
1 januari 1967 – börjar arbeta på en 60 minuter lång Karen Blixen-filmatisering kallad The Heroine, ett projekt som aldrig färdigställs. Allt material är förlorat.
3 april 1967 – medverkar i en TV-intervju med Bernard Levin.
13 april 1967 – spelar Le Chiffre i Bond-spoofen Casino Royale James Bond 007.
24 april 1967 – medverkar i filmen Sjömannen från Gibraltar
18 december 1967 – medverkar i Michael Winners Jag glömmer aldrig… va’ va’ de’ nu han hette?
1 januari 1968 – påbörjar en aldrig färdiginspelad kortfilm kallad Vienna, tänkt att vara del av TV-specialen ”Orson’s Bag”, gjord för CBS.
25 januari 1968 – läser ur ”Köpmannen i Venedig” på The Dean Martin Show
24 maj 1968 – gör den 58 minuter långa TV-filmen Den odödliga historien för fransk TV, efter ytterligare en berättelse av Karen Blixen. Utspelar sig i ett melankoliskt Portugal där Welles spelar en rik sjöman, som beslutar sig för att para ihop sin hjälpreda med en kvinna spelad av Jeanne Moreau – denna långsökta story är extremt seriös och pretentiös, osedvanligt forcerat ”konstnärlig” för att vara Welles, och kreativt sett ganska trött; men filmen har ett fåtal fans, ska sägas, och har getts ut av Criterion.
14 juni 1968 – spelar Tiresias i Philip Sevilles Oidipus.
20 september 1968 – medverkar i John Guillermins Blodig sammansvärjning.
26 september 1968 – uppträder som Falstaff i The Dean Martin Show.
13 december 1968 – spelar kejsar Justinian i tyska romardramat Kampf um Rom
1969-1972 (ospecificerat) – ställer upp på flertalet djuplodande intervjuer med Peter Bogdanovich.
1 januar 1969 – den aldrig färdigställda TV-filmen Köpmannen i Venedig visas (ändå) i TV.
1 januari 1969 – är berättarröst i filmen To Build a Fire.
31 januari 1969 – spelar överste Cascorro i Petronis Tepepa.
21 februari 1969 – medverkar i Kamp um Rom II
4 mars 1969 – regisserar öppningsscenerna (okrediterat) i Sidney Hayers Den vilda diamantjakten.
8 april 1969 – öppnar en biograf – Orson Welles Cinema – i Cambridge, Massachusets, vilket blir något av en knutpunkt för cineaster i delstaten; biografen visar utländska filmer, independentfilmer och återutgivningar fram tills en brand den 24 maj 1986, lite mer än ett halvår efter Welles död.
7 oktober 1969 – medverkar i filmen 12+1
7 oktober 1969 – spelar senator i den tjetjenska filmen Slaget vid Neretva.
Orson Welles Cinema
1 december 1969 – påbörjar produktionen av The Deep, en mycket mer kommersiell och spänningsbetonad film än något han tidigare gjort; en filmatisering av romanen ”Dead Calm” av Charles Williams (vilket på 90-talet blir en thriller med Nicole Kidman och Billy Zane, Lugnt vatten); inspelningen pågick mellan 1966 och 1969 i en kuststad i Jugoslavien, och var från början kantad av Welles sedvanliga tekniska och finansiella problem. Motgångarna lämnade Welles mindre och mindre mottaglig för att fortsätta med filmen, som förblev ofärdig trots att en relativt stor mängd av den blev färdiginspelad. Den avgörande finalen var dock en av de sakerna som aldrig fångades på film, vilket har gjort en återutgivning svår – problem finns också i faktumet att alla originalnegativ försvunnit, och hälften av materialet som överlevt är i svartvitt (filmen var tänkt att visas i färg).
1 januari 1970 – gör rösten till Michelangelo i TV-dokumentären Upon this Rock.
1 januari 1970 – gör sex kortfilmer åt privatbolaget Sears, Roebuck & Co, tänkta att lanseras ihop med deras VHS-lansering. Kortfilmerna består endast av inspelningar där Welles berättar populära berättelser ”åt” videoformatet. Fem av de sex är helt förlorade, medan brottstycken finns av ett.
1 januari 1970 – Golden Honeymoon, en ofärdig film, visas på festivalen i Locarno. Filmen består återigen av att Welles läser en berättelse (denna av Ring Lardner).
1 februari 1970 – medverkar i John Hustons Brevet till Kreml
4 februari 1970 – berättarröst i Vackert, brorsan!
24 juni 1970 – spelar general Dreedle i Catch-22.
16 oktober 1970 – berättarröst i ett avsnitt av TV-serien ”The Name of the Game”.
25 oktober 1970 – spelar Louis XVIII i Waterloo.
26 oktober 1970 – gäst i det amerikanska sketchprogramet ”Rowan & Martin’s Laugh-In”.
1 november 1970 – berättarröst i den animerade kortfilmen Is it Always Right to be Right?
1 januari 1971 – berättarröst i den animerade kortfilmen Freedom River.
1 januari 1971 – spelar Cassavius i den tyska filmen Malpertius.
1 januari 1971 – gör det sista arbetet på den aldrig färdigställda kortfilmen One Man Band (även känd som London och Swinging London), ett projekt som började som ”Orson’s Bag” (se tidigare); består av 40 minuter av Welles’ Köpmannen i Venedig och diverse episoder som visar honom genomföra sketcher och dylikt i Europa. CBS lade ner projektet redan 1969 men Welles fortsatte att leka med det fram till denna punkt då det verkar som att det lämnade hans tankar.
1 januari 1971 – 22 minuter av Moby Dick, en sedermera ofärdig film, spelas in. Återigen läser Welles ur Melvilles bok.
15 april 1971 – Orson Welles tilldelas en Hedersoscar
1 oktober 1971 – spelar en magiker i filmen A Safe Place.
20 oktober 1971 – berättarröst i ett avsnitt av tv-serien ”Night Gallery” (”Silent Snow, Secret Snow”)
1 december 1971 – skådespelare i Claude Chabrols Tio dagars under.
1 januari 1972 – deltar som sig själv i franska TV-dokumentären ”Vive le cinema”.
1 juni 1972 – medverkar i Brian De Palmas Get to Know Your Rabbit.
22 september 1972 – medverkar i Bert I. Gordons Necromancy.
10 oktober 1972 – spelar Long John Silver i Andrea Bianchis Treasure Island, rollen han skulle spela i sin egen version som aldrig blev av.
29 november 1972 – medverkar i TV-filmen The Man Who Came to Dinner.
3 juli 1973 – spelar Winston Churchill i den jugoslaviska filmen Den femte offensiven.
1 september 1973 – programledare i 26 avsnitt av den brittiska TV-serien ”Great Mysteries”.
1 september 1973 – premiär för essädokumentären F for Fake (senare släppt i Sverige som B som i bluff), den tekniskt sett sista film som Orson Welles gjorde. En mycket sprallig och löst hängande pseudo-dokumentär som ursprungligen var tänkt att handla om konstförfalskaren Elmyr de Hory, men när ett av intervjuobjekten visade sig vara Clifford Irving – som själv var en lurendrejare, och som väckt stor uppståndelse med en fejkad biografi om Howard Hughes – ändrade Welles riktning och färdigställde istället denna kollage- och essäliknande typ av klippboksfilm.
Welles gör ett stort nummer (bokstavligt talat) av förfalskningar, trolleri, fusk, trick och spel och lyckas få med Pablo Picasso (i virila stillbilder), sina vänner (i dokumentära inslag), sin flickvän Oja Kodar (till oändligheten och vidare), sig själv som sig själv (bland annat finns ett historiskt avsnitt om hans legendariska ”Världarnas krig”-radioteater… naturligtvis “förfalskat”) och sig själv som den store ungerska konstnären…
Ja, det är svårförklarat – och kanske outhärdligt för vissa – men enligt undertecknad en fantastisk film med sekvenser som växlar mellan det dråpliga, fascinerande, djuplodande och dumskojiga. Berättandet är berusat svamlande, men filmen är ändå helt och hållet koncentrerad, och ur en meta-nivå är filmen en ypperlig kommentar på vad som är ”sanning” i förhållande till konsten, och inte minst i förhållande till filmmediet. En film som visar att Orson Welles från början till slutet av sin karriär var en okontrollerbar, ständigt nytänkande pionjär.
17 november 1973 – intervjuas av Michael Parkinson.
24 september 1974 – gör rösten till U.N Owen i Agatha Christie-filmatiseringen Ten Little Indians.
1 januari 1975 – berättarröst åt NASA-dokumentären Who’s Out There?
1 januari 1975 – medverkar i en fransk TV-intervju om Shakespeare med Richard Marienstras.
9 januari 1975 – röst och berättarröst i den animerade kortfilmen Rikki-Tikki-Tavi, efter en Rudyard Kipling-berättelse.
9 februari 1975 – tar emot AFI:s hederspris.
19 december 1975 – berättarröst i den animerade Looney Toons-dokumentären Bugs Bunny: Superstar.
1 januari 1976 – Welles klipper ihop det material han filmat för The Other Side of the Wind; filmen är en satir både på forna tiders Hollywood och den moderna avantgard-kulturen och har John Huston, Peter Bogdanovich och Oja Kodar i huvudrollen; filmen skulle komma att kompletteras via crowdfunding så sent som 2015 (och distribuerad via Netflix) men det var, uppenbarligen, långt efter Welles död.
16 juli 1976 – framför ”The King and His Fool” på Tonight Show med Johnny Carson.
20 december 1976 – skådespelare i Voyage of the Damned.
1 januari 1977 – berättarröst i filmen Some Call it Greed.
1 januari 1977 – berättarröst i kortfilmen Rime of the Ancient Mariner.
1 april 1977 – bidrar med röst åt en karaktär i filmen Hot Tomorrows.
11 december 1977 – medverkar i TV-filmen It Happened One Christmas.
1 januari 1978 – regisserar sig själv i en fyra minuter lång kortfilm där han läser upp det bibliska kapitlet Jeremia.
7 februari 1978 – okrediterad berättarröst i Umberto Lenzis Ökenråttornas revansch.
1 juni 1978 – spelar in ett samtal mellan honom själv, mentorn Roger Hill och Hills fru för ett aldrig genomfört dokumentärprojekt kallat Orson Welles Solo.
10 juli 1978 – sammanställer making of-dokumentären ”Filming ’Othello’” om arbetet med filmen från 1951.
27 oktober 1978 – medverkar i TV-specialen ”The Magic of David Copperfield”.
11 december 1978 – berättarröst i TV-filmen A Woman Called Moses.
1979 (ospecifikt) – påbörjar arbetet med The Dreamers; börjar utarbeta ett manus, tillsammans med Oja Kodar, med underlag i två berättelser av Karen Blixen.
1 januari 1979 – läser upp en dikt av Earl Fultz i samarbete med galan Man of the Year.
1 januari 1979 – medverkar i sin första TV-reklam, för franska bubbelvattnet Perrier; en tradition som visar sig långvarig, och ökänd.
1 januari 1979 – TV-reklam för japanska whiskeyn G&G Nikka. De som söker ursprunget till Lost in Translation kan titta hitåt.
1 januari 1979 – berättarröst i kristna filmen The New Media Bible: Book of Genesis.
2 januari 1979 – ytterligare en TV-reklam för G&G Nikka.
1 februari 1979 – spelar in pilotavsittet till talkshowen The Orson Welles Show, men det sänds aldrig.
31 maj 1979 – medverkar i The Muppet Movie, Mupparnas långfilmsdebut.
1 juni 1979 – berättarröst i filmen The Double McGuffin.
1 januari 1980 – gör den första av två, senare ökända, TV-reklamer för vinmärket Paul Masson. Outtakes visar tillståndet han var i.
1 januari 1980 – berättarröst i dokumentären The Greenstone.
12 januari 1980 – spelar J.P Morgan i en (till) jugoslavisk film, Tajna Nikole Tesle, en biopic om Tesla.
20 januari 1980 – en till reklam för Paul Masson.
15 september 1980 – 19 september 1980 – berättarröst i fem avsnitt av TV-serien ”Shogun”.
1 januari 1981 – berättarröst i filmen Mannen som såg in i framtiden.
1 januari 1981 – berättarröst i miniserien Tales of Klondike.
2 januari 1981 – påbörjar en aldrig avslutad Making Of-film om inspelningen av Processen.
9 april 1981 – bidrar med en röst åt en karaktär i ett avsnitt av TV-serien ”Magnum”.
12 juni 1981 – berättarröst i Mel Brooks Det våras för världshistorien del I.
1982 (ospecifikt) – lyckas spela in drygt 20 minuter av The Dreamers; projektet blir aldrig slutfört.
1 januari 1982 – gör rösten till Richard Wagner i den italienska kortfilmen Wagner e Venezia.
5 februari 1982 – medverkar i filmen Fjärilen.
1 december 1982 – bidrar okrediterat med sin röst i komedin Slapstick (Of Another Kind).
1 januari 1983 – medverkar i filmen Hot Money.
9 februari 1983 – pratar om skapandet av Citizen Kane i ”Good Morning America” på ABC.
23-24 februari 1983 – tilldelas Hederslegionen i Paris och medverkar på en Q&A för studenter på Paris Cinematheque.
7 april 1983 – lånar återigen ut sin röst till ett avsnitt av ”Magnum”.
1 januari 1984 – bidrar med en röst åt en karaktär i den japanska animen Gurikku no bouken.
1 januari 1984 – gör sin första ”poplåt”, via Jerry Abbott, The Ray Charles Singers samt The Nick Perito Orchestra.
1 februari 1984 – kortfilm senare kallad ”The Spirit of Charles Lindbergh”, ursprungligen tänkt som ett privat videobrev till vännen Bill Cronshaw, som var döende, där han pratade om den mänskliga anden samt Charles Lindbergh. Welles själv är i synbart dåligt skick i videon, som aldrig menades för offentlig visning.
1 maj 1984 – medverkar i filmen Where is Parsifal?
1985 (ospecifikt) – gör rösten till Unicron i Transformers: The Movie, och medverkar i filmen Someone to Love.
1 januari 1985 – Welles spelar in det sista materialet han skulle komma att slutföra för ”Orson Welles’ Magic Show”, en TV-special med honom själv i huvudrollen, där han som trollkarl gör diverse trick till publiken. Han hade arbetat på detta projekt sedan 1969, men det blev heller inte klart.
3 oktober 1985 – intervjuas om Citizen Kane och sin syn på Hollywood.
10 oktober 1985 – intervjuas i ”The Merv Griffin Show”; två timmar senare dör han i sitt hem, av en hjärtattack. Programmet sänds fyra dagar senare.
FREDRIK FYHR
Efterskrift
Det har tagit mig nio månader att färdigställa dessa texter om Orson Welles – den mesta tiden har naturligtvis gått åt till att göra annat, men mycket har också handlat om att läsa om Welles liv och försöka bilda en egen uppfattning. Det här var en människa som var hyperaktiv redan som mycket litet barn, och det finns på samma gång för mycket och för lite att säga om en människa som gjorde så mycket, så oavbrutet, och samtidigt så sällan ”gjorde klart” någonting. Hur det kommer sig är en fråga som, i det att den begrundas, öppnar för den mystiska förståelse (eller oförståelse) som man kan ha om Welles.
De främsta referenserna till mina texter, förutom Internet, har varit Simon Callows tre fascinerande böcker ”The Road to Xanadu”, ”Hello Americans” och ”One Man Band”, och även några av de många källor som Callow refererar till i den sistnämnda boken; forskningen i Welles, både i hans verk och hans liv, har gått igenom många förändringar under de årtionden som gått sedan han dubbades till auteurernas auteur på 60-talet. Inte minst har böckerna blivit mer vetenskapligt orienterade, och man har mer och mer velat göra Welles liv till en vetenskap i sig, där nära nog varje dag i hans liv kartlagts av författare som Francois Thomas och Jean-Pierre Berthomé (”Orson Welles At Work”, 2008) och Alberto Anile (”Orson Welles in Italy”). Ovanstående epilog är ett annat bra exempel – till 90 procent kommer informationen från en heltäckande timeline på Internet som ger oss hela Welles CV.
Därtill har bilden av Welles nyanserats, från pionjären Bogdanovichs hängivna (men fanboy-liknande) arbete på 50-talet och framåt, till mer nyliga exempel – Welles dotter Chris har inte minst skrivit en fascinerande memoar om livet med sin (oftast frånvarande) far, ”In My Father’s Shadow: A Daughter Remembers Orson Welles” (2009).
Själv har jag inte sett allt material som Welles lämnat efter sig, och inte heller har jag sett alla filmer han varit med i som skådespelare. Även om jag hade gjort det skulle vilket arbete om Welles, i sig självt, vara ofärdigt. I Welles livsverk är trasigheten central, och hans gärning är ur en konstnärlig synvinkel ett slags ständigt pågående språng, en verksamhet som hela tiden öppnar sig, hela tiden befinner sig i ett nu, och aldrig landar, aldrig sluter sig, ständigt lämnas öppet, i det att ”projekten” – detta för Welles döda begrepp – aldrig ”färdigställdes”. Frågan är om Welles hade kunnat arbeta på det sättet, ens om han mötte all framgång i världen. Hans martyrskap, rimligt vid första ögonkastet, är bara en av många saker i hans liv som kan ifrågasättas. I det att Welles alltid arbetade, i ett enda ständigt pågående arbete som hela tiden bytte plattform, verkade han i en värld som aldrig hann ikapp honom, och vice versa. Att försöka följa hans steg är att ramla ner i ett evighetslångt kaninhål. Jag hoppas att i synnerhet filmälskande noviser fått någon slags rimlig ingång till denna svåra, på många sätt omöjliga, och samtidigt så lätta och självklara, figur.
FREDRIK FYHR
augusti 2016 – maj 2017
Auteurathon Welles (index).
Nästa auteurathon kommer att handla om Chantal Akerman, som gjorde sina första filmer kring tiden Welles gjorde sina sista. Det kommer inte att ta nio månader, men det kommer inte bli lättare.
Ett svar på ”Orson Welles (del 11)”