Jag hade en kompis på högstadiet som brukade säga: Hip hop ain’t dansmusik!
Ungefär på samma sätt kan man säga att gangsterfilmer inte är fantasy, även om Guy Ritchie försöker (när, och så gott, han kan) att göra sagan om kung Arthur till en rappkäftad malström av flashbacks i Lock, Stock & Two Smoking Barrels-stil. Lite grann som om Aragon och Legolas skulle heta Arr och Lego, samt referera till Gimli som ”Fat Dwarf G”, och planera sin attack mot Sauron genom ett zick-zackande av närbilder och hypotetiska flash forward-klipp. ”How we be takin’ on Sauron, denn? R U mental, mate?” – ”Sha’ap n’ list’n, why dontcha!”
Nu ska jag inte få dig att tro att Ritchies King Arthur är en rolig film – ack nej, den är verkligen långtråkig, så trög att jag efteråt inte kunde lista ut om den var bättre eller sämre än The Great Wall – men de här stunderna av ”Ritchieismer”, när dialog kastas fram och tillbaka och klippningen tar oss fram och tillbaka i tiden i rasande fart, är åtminstone lite fascinerande. Man har åtminstone inte tråkigt, så länge man frågar sig hur han trodde att det skulle funka i en sådan här film.
Legenden om Arthur är ju visserligen så full av mytologisk mylla att man kan forma den hur som helst, så Arthur är i den här versionen oskiljbar från Robin Hood, och hans muntra gäng (kan man tänka sig att de slutar som riddare kring Camelots runda bord?) består av det bästa av det värsta från ett par olika fraktioner i Londonium – de i sin tur oskiljbara från olika gangsterklaner; vi förstår hur det är tänkt, när vi funderar på varför den kinesiske superkrigaren heter det märkligt anglosaxiska George, men vi får vänta tills slutet på att få se vilken av riddarna figuren med namnet ”Wet Stick” (Kingsley Ben-Adir) ska föreställa vara.
Om vi orkar tills dess förstås. Huvudsakligen är King Arthur: Legend of the Sword en precis lika generisk och anonym fantasyfilm som det ser ut att vara. Jude Law spelar (över) i rollen som den onda kung Vortigern, som i prologen har ihjäl Arthurs far Uther (Eric Bana) vilket lämnar knatte-Arthur som en slags Mose i vassen – ett montage i Snatch-tempo ger oss Arthurs uppväxt som rännstensunge.
Vid det laget han drar upp svärdet ur stenen har han redan blivit en jagad man av Vortigerns arméer – för Vortigern vet redan om att Uther har en son som är rättmätig tronföljare, varpå hela ”svärdet i stenen”-grejen saknar en spännande plats i intrigen; det blir snarare bara ett avslöjande. Aha, tänker Vortigern, det är honom jag ska ha!
Arthur själv har växt upp till att bli den generiske hunken Charlie Hunnam, om inte en tveksam skådespelare så åtminstone garanterat fast med en rollfigur han antingen inte kan eller inte vill göra något med. Det är lite svårt att avgöra, eftersom det är svårt att koncentrera sig på filmen när man väl kurat ihop sig och börjat halvsova till den.
Tanken är väl, hursomhelst, att Arthur bara är en vanlig snubbe – typ – som helst av allt skulle vilja fortsätta hänga i Londoniums undre värld och samla ihop pengar från byten från diverse skurkstreck. Alla som sett Lejonkungen vet denna enkla idé – ”han vill inte bli kung och ändå är han född till det” – så det hade ju varit spännande om vi fick något annat än bara Hunnams sura ”I wan’ nuffin’ of’iss!”
Nä, karaktärsbeskrivningen är minst sagt svag. Arthur har inget hem längre – ty Vortigerns arméer har bränt ner bordellen där han bor – och han verkar inte direkt sörja förlusten av denna klena hemvist. Han är en man av folket, som genast inser att andra behöver hans hjälp. Ändå vägrar han acceptera det uppenbara faktumet att han måste leda upproret mot Vortigern. Inte ens de som söker upp honom för att hjälpa honom – de är rebellerna ledda av ”den ökände Goosefat Bill” (Aidan Gillen) och Bedivere (Djimon Hounsou) samt en moloken magiker (Astrid Bergès-Frisbey) som degraderas till att bara bli omnämnd som ”magikern” – verkar egentligen göra annat än att vänta på den stund i manuset då han ska fatta att han måste lära sig kraften i svärdet och slåss mot Vortigern, et cetera.
Ritchie gillar att göra sådana där scener med snabba klipp, och det känns som att han gör dem så ofta han kan – vilket tyvärr inte blir så ofta. Den här kreativiteten går ut över den basala storydelen, som därför känns slarvigt och torftigt gjord. Det är inte bara det att saker som klippning och kontinuitet hänger och dinglar – det här är den första film jag sett där hjälten ska rädda en kvinna som har en kniv mot strupen, men när han dödat alla skurkar får vi inte ens se om hon klarade sig eller inte – utan sättet det signalerar en uttråkad regissör.
Och jag förstår honom, lika mycket som jag känner sympati för en slentrianmässigt överspelande Jude Law som storögt måste leka med bläckfiskmonster och förvandlas till en boss ur något TV-spel i ”Assassin’s Creed”-stuk. King Arthur är någon slags grådaskig bruksvara som bara ligger där som en död plastbit, och ingenting i den liknar någonsin den genuina kreativitet som gör både filmskapare och publik glada.
Istället är den bara en obligatorisk serie scener med en ofrivillig hjälte och en ond skurk och ett stort hål i mitten – vi ska liksom hitta på filmen själva, bara för att vi sett allt förut. Det är till största delen långtråkigt, ibland så karaktärslöst att det är obegripligt och i små stunder så dåligt att det är lite putslustigt. Jag fann mig själv längta efter en film som åtminstone var så dålig att den var rolig, men King Arthur tar ett struptag om en, ett struptag av tristess, och släpper verkligen aldrig taget.
FREDRIK FYHR
KING ARTHUR: LEGEND OF THE SWORD
Originaltitel; land: King Arthur: Legend of the Sword; USA.
Urpremiär (svensk): 10 maj 2017 (Belgien, Sverige).
Speltid: 126 min. (2.06).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ProRes 4:4:4 (Arri Alexa XT) 3.4K, DI 2K/DCP, DCP-3D/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Charlie Hunnam, Astrid Bergès-Frisbey, Jude law, Djimon Hounsou, Eric Bana, Aidan Gillen, Freddie Fox, Craig McGinlay, Tom Wu, Kingsley Ben-Adir, Neil Maskell, Annabelle Wallis, Zac Barker, Oliver Zac Barker, Geoff Bell, Poppy Delevigne, Millie Brady, Nicola Wren, Wil Coban, Bleu Landau, Jacqui Ainsley, Lorraine Bruce, Georgina Campbell, Rob Knighton, Michael Hadley, David Beckham, Katie McGrath, Alan Turkington, Peter Ferdinando, Michael McElhatton, Mikael Persbrandt, Max Rogers, Charlie Rawes, James Warren, Ellie Graham.
Regi: Guy Ritchie.
Manus: Joby Harold, Guy Ritchie, Lionel Wigram.
Producent: Steve Clark-Hall, Akiva Goldsman, Joby Harold, Guy Ritchie, Tory Tunnell, Lionel Wigram.
Foto: John Mathieson.
Klippning: James Herbert.
Musik: Daniel Pemberton.
Scenografi: Gemma Jackson.
Kostym: Annie Symons.
Produktionsbolag: Warner Bros, Village Roadshow, Safehouse Pictures, Weed Road Pictures, Wigram Productions.
Svensk distributör: Fox/Warner.
Finans; kategorier: Storföretag ihop med privata produktionsbolag; fantasy, action, mytologi.
Betyg och omdöme: Under medel – generisk, grådaskig fantasy-myt med totalt generisk och ihålig intrig, dåligt berättad med luckor i kontinuitet och karaktärsmotivation, tråkig action och emellanåt misslyckade försök att hotta upp spänningen med långsökt klippning osv.