Bombdådet vid Boston Marathon var en meningslös handling av korkat våld, och även om det också är innehållet i många amerikanska filmer så förtjänar tragedin inte en spektakulär film med Mark Wahlberg.
Mark Wahlberg är en skådespelare som kan delas upp i två. Å ena sidan finns det den Mark Wahlberg som inte gör så mycket väsen av sig, som truligt står med hakan lite i vädret som en lite ansträngd bad boy-wannabe – det är Marky Mark-Wahlberg, den ansträngda actionhjälten som ofta fungerar på helt okomplicerade sätt.
Sedan finns det, tyvärr, den andra Mark Wahlberg. Den som försöker ge sig på skådespeleri med stort S, gärna genom att vinkla ögonbrynen uppåt och se förbryllad ut (hans praktiskt taget enda ”teknik” som skådespelare). Denna helt hopplösa Mark Wahlberg blev mest ökänd i M. Night Shyamalans The Happening (2008), men den var långt ifrån unik. Man kan säga att Wahlberg har en naturlig filmisk närvaro, men han går emot alla sina instinkter när han försöker ”skådespela”. Det blir plågsamt, enkelt uttryckt, och bara i bästa fall möjligt att åtminstone skratta åt.
Är nu Mark Wahlberg det största problemet med Patriots Day? Nej, men kanske det mest avslöjande. Filmen rimmar illa med Wahlbergs ökända påstående för fem år sedan – att han personligen skulle ha kunnat stoppa ”åtminstone ett av planen” den elfte september 2001; en hybris som matchar den hos regissören Peter Berg, som tidigare gjort Lone Survivor och Deepwater Horizon med Wahlberg. Underskattade filmer, tycker jag, och två succéer som har bäddat för ett tredje snubbel.
Men eftersom jag gillade Berg/Wahlbergs två senaste filmer gick jag in med rätt hög, och rimligt ställd, förväntan. Medan jag såg den började jag mer och mer undra varför den inte fungerade – är det den slentrianmässigt islamofoba skildringen av muslimskurkar? Är vi för nära händelsen för att filmen ska kännas rimlig? Är det halvdan klippning? Är det, ändå, Marky Mark?
Efter en timme behövde jag inte en timme till för att veta, men det fick jag ändå. Patriots Day är helt enkelt en för lång och besynnerligt ojämn film. Lone Survivor och Deepwater Horizon fungerade på grund av deras enkelhet, man kan kalla dem för närgångna studier i katastrofer – Bostonbombningen är en för stor händelse för att Berg ska kunna göra en tät film, så istället har han gjort tre eller fyra efter varandra, var och en med ett helt nytt temperament och en annorlunda ton.
Krockarna är konstanta och våldsamma. Första biten av filmen skildrar upptakten till bombningarna på sedvanligt Michael Bay/Pearl Harbor-manér där Berg ohederligt utnyttjar smällen vi vet ska gå av, och parerar den med karaktärer och scenarion i en tick-tackande timeline som (förstås) i grunden är en av många Småstjärnorna-versioner av förtexterna till Oliver Stones JFK (1991).
De olika figurerna verkar till en början rätt slumpmässiga – Wahlberg spelar en morddetektiv som förstås hamnar mitt i händelsernas centrum, men vi är lite mer oklara över varför vi ser J.K. Simmons patrullerande snut, eller en kinesisk utbytesstudent; Berg vill få oss att tro att dessa figurer har varsin roll att spela i det stora dramat, men det ska visa sig att de aldrig riktigt gör något som är tillräckligt anmärkningsvärt.
Mest iögonfallande är istället, förstås, bombarna själva, gestaltade som å ena sidan en puckad, pårökt zombie (som med hängande läpp sms:ar sin kompis och skryter när han ser sig själv efterlyst på TV) och å andra sidan den vanliga jalla jalla-galningen, trots allt som hänt sedan 1994 bara några tonlägen mer subtil än skurken i James Camerons på sitt sätt stilbildande True Lies. Skurken har förresten en fru som går omkring med slöja inomhus och anser att det är ett uppdrag på liv och död att vara en muslimsk fru – ordet ”islamism” nämns aldrig i filmen.
Berg har otroligt svårt att balansera de olika figurerna – eftersom de i grunden bara har varsin enskild sak att göra i filmen, vid varsitt tillfälle – och berättelsen glider honom fort ur händerna. Ett tag ser det ut som att vi tittar på en koordinerad katastrofthriller – där FBI-ledaren Kevin Bacon gnabbas med Bostonpolisen (ledda av John Goodman) – men de hamnar också på utbytarbänken efter ett tag. Patriots Day är en film som hela tiden presenterar en film, bara för att sedan ändra sig och bli en annan.
När skurkarna blir efterlysta av polisen skiftar stämningen igen, och vi tittar plötsligt på någon slags crime-film där vi automatiskt bryr oss om de här uselt skissade terroristtöntarna, eftersom de trots allt är de som flyr undan lagen och på något subversivt sätt vill vi inte riktigt att de ska åka fast (eller så kanske man bygger upp för tillfredsställelsen i att se dem falla… antar att det beror på hur man ser sådana filmer).
Men det är förstås också bara en kvarts film eller så. Den biten slutar i en skrattframkallande absurd actionscen där vi får gå till Bergs skämskuddefilm Battleship – där en av intrigtrådarna handlade om hjältens jakt på en burrito – för att hitta något liknande. När all nobel ”based on a true story”-trovärdighet därefter sprängts bort med buller, bång och tinnitus så försvinner filmen en gång till, den här gången in i ett vattentrampande efterspel där det helt enkelt inte finns tillräckligt med verkliga händelser att göra en bra film om. Så ofta filmen kan försöker den slänga in Westernklichéer och dumma comic relief-skämt – för det passar in? – och i synnerhet mot slutet av filmen använder den sådant trams för att limma igen luckorna som finns mellan alla reklamfilmsleende överlevare, budskapet om The Great State of Boston och intrigen som inte finns.
Eftersom Patriots Day är en film som känner att den har hur mycket mandat som helst så slutar den med ett dokumentärt inslag där vi får se figurernas verkliga förlagor diskutera tro, hopp och kärlek och allt vad det är – det här partiet av filmen är faktiskt så långdraget och vedervärdigt att det sänker en redan förvirrad film, så att den får en filosofi som enkelt uttryckt är galen – ett perfekt exempel på den Trumpianska idén att man inte behöver veta vad man pratar om så länge man ”känner” att man vet vad man pratar om. Med tanke på filmens blodtörst så stärker det bara tanken att filmens målgrupp är de som vill bli attackerade, så att de kan ta på sig sina självdefinierade roller som ”fredsambassadörer” och få en anledning att slå sig samman i sin fina amerikanska gemenskap… och döda skurkar tillsammans.
FREDRIK FYHR
PATRIOTS DAY
Originaltitel; land: Patriots Day; USA.
Urpremiär: 17 november 2016 (AFI Fest).
Svensk premiär: 31 mars 2017.
Speltid: 133 min. (2.13).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (ARRIRAW 3.4K), DI/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Mark Wahlberg, John Goodman, Michelle Monaghan, J.K. Simmons, Kevin Bacon, Alex Wolff, Themo Melikidze, Jimmy O. Yang, Melissa Benoist, Khandi Alexander, Rhet Kidd, Christopher O’Shea, Rachel Brosnahan, Jake Picking, Lana Condor, Martine Assaf, Pamela Amicy, James Colby, Michael Beach, Brandon Wahlberg, Kelby Turner Akin, Billy Smith, Paige MacLean, Cara O’Connell, Dustin Tucker, Lucas Thor Kelley, Adam Trese, Hampton Fluker, Jay Giannone, Kathy Harum, John Bolger, Cliff Moylan, Erica McDermott, Jin Yang Brancalhao, Alex Grossman, Brent Saunders, Dean Neistat, John Fiore, Marvin Williams, Rick Burtt, Donna MacClary, David Ortiz.
Regi: Peter Berg.
Manus: Peter Berg, Matt Cook, Joshua Zetumer
Producent: Dorothy Aufiero, Dylan Clark, Stephen Levinson, Hutch Parker, Michael Radutzky, Scott Stuber, Mark Wahlberg.
Foto: Tobias A. Schliessler.
Klippning: Gabriel Fleming, Colby Parker Jr.
Musik: Trent Reznor, Atticus Ross.
Scenografi: Tom Duffield.
Kostym: Virginia Johnson.
Produktionsbolag: CBS Films, Closest to the Hole Productions.
Svensk distributör: Nordisk Film AB.
Finans; kategorier: Privat filmbolag i samarbete med storföretag; action, thriller, katastroffilm, verklighetsbaserat, americana, hjältefilm.
Betyg och omdöme: Medel, på gränsen till underkänt – för bred filmatisering av händelserna kring Bostonbombningen; tekniskt snygg i många avseenden, men helheten är mycket förvirrad och extremt ojämn; å ena sidan katastroffilm, å andra sidan vanlig action; å ena sidan budskapsfilm med ett helt dokumentärt inslag, å andra sidan överstiliserad och fördomsfull klyschthriller; saknar en enhetlig tråd och blir lika absurd som otrolig och långsökt.
Ett svar på ”Patriots Day”