Om ytterligare 21 år kommer Ghost in the Shell, animen, säkerligen vara lika bra som nu, och säkerligen än mer profetisk. Nyinspelningen kommer vara rättvist glömd, för den suger.
Ghost in the Shell (1995) 
Ghost in the Shell (2017) 
Jag minns ett avsnitt av ”Sveriges mästerkock” där deltagarna fick i uppgift att smaka på en fantastisk gourmet-rätt och utan recept, enbart vägledda av sina smaklökar, försöka återskapa samma rätt från noll. Alla resultaten blev amatörmässiga, några bättre än andra, men ett par var särskilt skrattretande misslyckade.
Den amerikanska versionen av Ghost in the Shell påminner mig om de sistnämnda. Retsamt nog är många säkert ovetande om att det ens är en remake – för även om Mamoru Oshiis anime från 1995 har många beundrare så brukar den inte nämnas som svaret på frågan ”om jag bara ska se en animerad japansk film, vilken ska jag se?” Klassiska Akira (1988), för att inte tala om Miyazakis filmer, brukar ligga i täten. Det är synd, eftersom jag faktiskt anser Ghost in the Shell vara bland de bästa animerade filmer jag sett överhuvudtaget – och om jag tänker på filmer jag skulle kalla ”intelligenta” kommer den omedelbart till mig. Det är, på rak arm, en av de mest genuint intelligenta filmer som gjorts. Den är inte smart, eller klyftig. Den kräver tankekraft, och bygger på samband mellan orsak och verkan.
Bristen på självinsikt som måste ha präglat produktionen av nyinspelningen får det att svarta framför ögonen på mig. Man har tagit en av världens mest intelligenta filmer, gått in i labbet med den och via PR-kalkyleringar och business-beslut – helt på bekostnad av allt vad story och sammanhang heter – helt enkelt gjort som kurvorna pekat. Man har fått en enda röra, men man har tänkt sig att det borde sälja. Enligt kalkyleringarna borde denna produkt vara en framgång. Det är en film gjord av blinda människor, och det är inte första gången. Man har förstås i alla tider gjort uppföljare och nyinspelningar, men de här sönderspekulerade produkterna gör mig sugen på att skapa en skiljelinje mellan genuina nyinspelningar, där det finns kreativt utrymme för utvecklingar eller förnyelser av originalet, och dessa rena landvinningar.
Oshiis anime, byggd på mangan av Masamune Shirow, är en makalös film, rik på innehåll men komprimerad som en kula – de som ser filmen första gången brukar klaga på att de inte hänger med i handlingen, något som på något sätt blir ännu mer frustrerande eftersom filmen är över på under 90 minuter, i ett hänförande cyberpunk-svep. För min del är filmen nostalgisk till viss del, inte för att jag såg den när det begav sig utan för att jag just inte gjorde det – världen var fortfarande analog, och jag fick nöja mig med att läsa om Ghost in the Shell i tidningar, se bilder ur filmen, drömma om denna till synes så exotiska och obegripliga artefakt; den gjorde för mig vad Lost in Translation (2003) skulle göra för många, i det att den tog mig till ett Japan där det tycktes spöka någonstans i det högteknologiska myllret, en plats som var främmande som rymden men inlevd och genuin, in i minsta vrå full av dunkelt liv.
När jag själv såg filmen var det på import-VHS, jag var någonstans i senare halvan av tonåren och tvingades inse (läs förtränga faktumet) att jag nog var lite för trög för filmen, eller så var filmen för trög för mig.
Jag såg den inte igen förrän häromkvällen, och det var – i korta ordalag – en uppenbarelse. Det är en film som är så bra, av så många orsaker som är så svåra att förklara. Det är en oumbärlig film att se, tycker jag, om man ska prata om 90-talet som filmårtionde. Alla de teknologiska framsteg som blommade såg denna film på med en ofantlig skarpsyn – Internet, genforskning, biokemisk krigsföring, globalisering, korrupt multiföretagande ihop med stora militära satsningar; till viss del tankegods från science fiction-genren, inte minst Blade Runner (1982), som Ghost in the Shell förärade med en uppdaterad teknologisk vision, en specifikt digital och världsomspännande. Det är en film som vet om, mer än någon annan från denna tid, att den är på gränsen till ett nytt millennium och en film som dessutom tycks veta precis vad det kommer att innebära.
Liksom alla riktigt ortodoxa science-fiction-filmer är intrigen kopplad till berättelsens värld och tematik – det ena kan inte nämnas utan något av det andra. Världen är ett på gränsen till obscent vackert ”Neo-Tokyo” år 2029, en brutal och regnhärjad metropol där teknologiska uppfinningar präglar det biologiska livet. En inledande text förklarar det poetiskt – i den nära framtiden flödar elektroner och ljus fritt, och storföretagens datornätverk skymmer stjärnorna; trots stora framsteg i datorisering, är länder och nationaliteter ännu inte förlegade. Det innebär, rent praktiskt taget, att människor kan påverka sina kroppar med syntetiskt material, medan de lever sida vid sida med robotar. Huvudpersonen är en syntetiskt skapad människa vid namn Major, som används av staten som det främsta vapnet för ett gäng militariserade cyber-snutar. Teoretiskt sett handlar filmen om hur de jagar ”The Puppetmaster”, en osynlig fiende som ifrån okänd plats hackar sig in i olika program.
Jag säger teoretiskt sett, för även om Ghost in the Shell på många sätt är en sylvass, rättfram actionfilm är den också i långa stråk filosofisk och abstrakt. Hjältarna jagar en osynlig fiende, på gränsen till övernaturlig, ett blott medvetande. Konflikten är teoretiskt orienterad på en avancerad nivå, och det krävs att man kopplar på ett analytiskt, nästan matematiskt, tankesätt om man vill hänga med i allt som händer i intrigens gång. Därutöver finns intrikata sidointriger om storföretagens spel under ytan, den typ av subtila intrigväv man vanligen bara hittar i spionfilmer som Tinker Tailor Soldier Spy. Filosofiskt går filmen in i flera abstrakta möjligheter och den utmanar oss hela tiden – huvudpersonen är inte en människa, och även om vi ibland tror att hon uttrycker känslor så är detta inte mer än nycker från hennes undermedvetna, titelns ”spöke i maskinen”; vi måste till slut förstå henne som väsensskild, en vision av en evolutionär übermensch, mycket mer lämpad för att närma sig ett likgiltigt universum där gott, ont, rätt, fel, kärlek, rädsla och hat inte är självklarheter.
Titeln har en metakontext – också filmen som konstform är en maskin, och Ghost in the Shell är fasansfullt snygg och slickad, kall och hyperelegant, men vi söker också själen under den ytan, och vi kan ana ett stort mänskligt vemod i den kvasidystopi som målas upp. Existentiella kval diskuteras också av karaktärerna, tålmodigt och direkt, till skillnad från mer skenbara filmer som till exempel Ex Machina, en film som verkade vilja vara som en sådan här film, men som nöjde sig med innehållslösa intryck och antydningar. Ghost in the Shell, mitt i alltihop, får tid till att göra stora referenser till Ingmar Bergman, referenser den bär med fullständig intellektuell auktoritet.
Jag tar tillfället i akt att skriva om filmen från 1995 så att du kanske blir nyfiken på att se den. Nyinspelningen har gett mig ett fantastiskt tillfälle, och det är på sätt och vis tur att mindre finns att säga om den. Åtminstone mindre bra saker. Det är en sådan film där så mycket är fel att det skulle krävas en grundlig analys för att reda ut allt. I grunden är det förstås fråga om att amerikanska filmkonventioner är usla redskap att använda för att närma sig en film som originalet, som i nästan alla avseenden fungerar för att den är så originell och cerebral, men det är ändå smått imponerande att filmen ändå lyckats bli en sådan röra. Jag vet inte om de rubriker om whitewashing som präglat produktionen fått producenterna att ändra på filmen – jag hittar inga officiella uttalanden om saken – men det skulle åtminstone vara en förklaring. Det osar osäkerhet, omskrivningar, nytagningar, cinematisk smet; intrigen verkar hela tiden byta fokus, det blir aldrig klart från början (eller i slutet) vad filmen egentligen handlar om, eller vad som egentligen hänt i den, och jag fann den också mördande tråkig.
Scarlett Johansson har huvudrollen som ”Major”, som naturligtvis får ett ”riktigt namn” här, Mira. Error 1. Är hon inte en robot? Nja. Man har tagit en människohjärna och placerat den i en mänsklig kropp, typ RoboCop. Egentligen är Mira någon annan – vem, när och varför, blir inte direkt solklart men tydligen ska hon ha varit en av många flyktingar som dött i försök att ta sig in i ”landet” (ett uppenbart, själlöst inopererat försök att vinna poäng på att vara aktuell, även om det inte har någon som helst kontext till något som händer i filmen). Vart det nu är, förresten. Hon omhändertas av en forskare (Juliette Binoche) som förstås ska dölja orent mjöl, men regin är från början till slut så livlös att det är omöjligt att ”känna in” vad som ”antyds”. Varje scen är ett obönhörligt mekaniskt utbyte av dialoger där Johansson, som om varken hon eller vi vet om hon är människa eller maskin, rynkar mycket på pannan och hela tiden går framåtböjd som en apa (ni vet, som robotar…! Eller?).
Förutom galna vetenskapsmän har vi förstås Det Onda Företaget, och naturligtvis är det dessa två entiteter som ligger bakom… ja, vadå? Filmens hot förklaras extremt hastigt och, liksom vad gäller allt annat i filmen, har vi ingen tid till att smälta någon information eller kunna börja förlita oss på berättandets ”rytm”. I filmen från 1995 fanns det inga konkreta hot eller, som i en typisk amerikansk film, någon konkret intrig där A leder till B – allt som skedde var tvunget att kopplas och förstås intellektuellt. Det tar helt bort plattformen för den amerikanska filmen, som istället svävar omkring i ett tomrum där karaktärer envisas med att sentimentaliseras och personifieras åt publiken, samtidigt som de intrigtrådar som halvhjärtat slängs fram slutar i nästan total obegriplighet. Filmen är en krock mellan Japan och USA på så många sätt att jag tappar räkningen.
Istället för det abstrakta väsendet ”The Puppetmaster” har vi nu skurken Kuze (Michael Pitt), en högst levande individ – återigen, krockarna fortsätter – som visar sig ha ett långsökt förflutet med Mira (alltså namnet på halvrobot/människan/vad-det-nu-är som Johansson spelar). Det sentimentala, och helt godtyckliga, möte de har mot slutet av filmen hade varit krystat även i en mer fungerande film, men när man betänker filmen från 1995 (där mötet mellan Major och ”The Puppetmaster” är extremt ambivalent, kyligt och genuint storartat) inser man att nyinspelningen även i bästa tänkbara skick hade varit futtig. Nu är den dessutom kluddrig, visuellt oimponerande (med svag CGI och förutsägbar neondesignad storstadsarkitektur), storymässigt en total trasselknut och helt omöjlig att bli klok på.
Någon kanske invänder att 1995-filmen är en för hög ribba att sätta upp mot den nya filmen – det är sant, men det är remakens problem. Det hade varit en sak om den nya filmen var en mer fristående nyinspelning, om man börjat från noll med en helt annan kreativ idé, men nu står den nya filmen i så stark relation till den gamla att det blir omöjligt att inte se hur den nya filmen klänger sig fast på den gamla och avbrutet blir släpad i marken efter den. Om ytterligare 21 år kommer Ghost in the Shell, animen, säkerligen vara lika bra som nu, och säkerligen än mer profetisk. Nyinspelningen kommer vara rättvist glömd, för den suger.
FREDRIK FYHR
GHOST IN THE SHELL
Originaltitel; land: Kôkaku Kidôtai; Japan.
Urpremiär: 18 november 1995 (Japan).
Svensk premiär: september 1996 (VHS), november 1996 (SIFF), 3 augusti 2005 (DVD).
Speltid: 83 min. (1.23).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare (röster): Atsuko Tanaka, Akio Ôtsuka, Kôichi Yamadera, Yutaka Nakano, Tamio Ôki, Tesshô Genda, Namaki Masakazu, Masato Yamanouchi, Shinji Ogawa, Mitsuru Miyamoto, Kazuhiro Yamaji, Shigeru Chiba.
Regi: Mamoru Oshii.
Manus: Kazunori Itô, efter mangan av Masamune Shirow.
Producent: Mitsuhisa Ishikawa, Ken Iyadomi, Ken Matsumoto, Yoshimasa Mizuo.
Foto: Hisao Shirai.
Klippning: Shûichi Kakesu.
Musik: Kenji Kawai.
Scenografi: Takashi Watabe.
Produktionsbolag: Kôdansha, Production I.G. ass. Bandai, Manga Entertainment.
Svensk distributör: PolyGram (VHS, 1996), Paramount Home Entertainment (DVD, 2005).
Finans; kategorier: Privat filmbolag; science-fiction, anime, filosofi, action.
Betyg och omdöme: Mycket bra film – mycket originellt berättad cyberpunk-thriller som använder traditioner från sci fi, spiongenren och kioskdeckaren för att på ett ovanligt sofistikerat sätt berätta en filosofiskt orienterad berättelse som diskuterar existentiella frågor via en intrig intelligent byggd på implicit kausalitet; enormt attraktiv visuellt med stark atmosfär och effektiv musik.
GHOST IN THE SHELL
Originaltitel; land: Ghost in the Shell; USA.
Urpremiär: 16 mars 2017 (Tokyo)
Svensk premiär: 31 mars 2017.
Speltid: 107 min. (1.47).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 6.5K; DI 4K/DCP (även 3D)/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Scarlett Johansson, Pilou Asbæk, Takeshi Kitano, Juliette Binoche, Michael Pitt, Chin Han, Danusia Samal, Lasaraus Ratuere, Yutaka Izumihara, Tawanda Manyimo, Peter Ferdinando, Anamaria Marinca, Daniel Henshall.
Regi: Rupert Sanders.
Manus: Jamie Moss, William Wheeler, efter mangan av Masamune Shirow.
Producent: Ari Arad, Avi Arad, Michael Costigan, Steven Paul.
Foto: Jess Hall.
Klippning: Billy Rich, Neil Smith.
Musik: Lorne Balfe, Clint Mansell.
Scenografi: Jan Roelfs.
Kostym: Kurt and Bart.
Produktionsbolag: Paramount Pictures, DreamWorks, Arad Productions, Grosvenor Park Productions, Reliance Entertainment, Seaside Entertainment, Steven Paul Production.
Svensk distributör: UIP.
Finans; kategorier: Diverse storföretag i samarbete med privat filmbolag; science-fiction, filosofi, action.
Betyg och omdöme: Under medel – en mycket förvirrad sci fi-actionthriller som inte grundar sig på en tillräckligt tydlig story, varpå alla delar i intrigen är svagt formulerade, motsägelsefulla och i slutändan obegripliga; filmen från 1995 är tydligt modellen man arbetat utefter, och man har tydligt missförstått alla kvalitéer och satsat på idéer som inte alls fungerar.
Ett svar på ”Ghost in the Shell (1995, 2017)”